Men väldigt tunga steg gick Roko fram, omsluten av en känsla att inte behövas. Världen skulle klara sig lika bra utan henne, och den vetskapen fick henne att känna sig så värdelös. Sedan försökte hon muntra upp sig själv, men utan större framgång. Med en suck satte hon sig ner på marken, och svepte li8te med sin draksvans, som hon hatade så innerligt. hennes liv hade blivit så mycket enklere utan den, och det samma gällde hornen, de skulle inte vara där, de passade inte in där. Sedan drögs henne uppmärksamhet till en kanin som villat sig in hit. Nyfikenheten började gräva sig in i hennes inre, och hon undrade om hon kunde skrämma kaninen till döds genom att använde sina telepatiska förmågor. genast började hon tränga sig in i kaninens sinne, en enkel match. Sen började hon snoka runt, men det fanns inget intressant i den patetsika varelsens inre, så hon började genast att ge ljud ifrån sig genom tanken, och såg nöjt på medans kaninen skrämd började rusa runt, men den kunde undgå hennes röst, som blev värre och värre. Snart skrek hon högt i kaninens huvud, och det blev tydligen för mycket. Allting blev svart, och kontakten bröts. Roko gick försiktigt fram, och såg till sin glädje att kaninen var död. Hon log skadeglatt, synd bara att vargar inte var lika enkla att göra knäppa.

Den lilla svarta varginnan hade vandrat genom hela Lövskogen och hamnat i Döda skogen. Hon var nyfiken på de områden som ligger intill. Nyfiken har hon alltid varit. Men hon visar det inte direkt. Hon vara vandrar och låtsas om att hon faktiskt har ett mål med sin vandring. Detta kan faktiskt förvilla många att tro att hon alltid vet vart hon ska.
De små tassarna beträder marken som om hon ägde marken hon går på. Men hon är inte så snobbig och högdragen. Och på senare tid har hon varit lite förvirrad över sina känslor. Men hon känner ändå att det är så rätt. Den skära tungan fuktar läpparna och den violetta blicken söker av området framför henne medan öronen vippar fram och tillbaka likt paraboler på huvudet och det darrar lätt i nosen när den filtrerar och separerar alla dofter.
Snart möts hon av doften av varg. Den lilla tiken stannar upp en stund och lokaliserar snabbt varifrån doften kommer ifrån. Sen sätter hon den lilla kroppen i rörelse igen. Violet är inte direkt översocial. Men det skadar inte att bredda sitt nätverk. Man vet aldrig när det kan behövas. Men så är det viktigt att de hon möter får henne att finna ett visst intresse hos dem. Annars finns det ingen mening i det. Violet är ingen som uppskattar kallprat. Då vandrar hon helst vidare.
Snart får hon syn på en mycket stor varg en bit fort. En varg med horn och underlig svans. Men det är inget direkt som får Violet att fatta något intresse för främlingen. Hon vet att utseendet är inte allt. Hon stannar på behörigt avstånd. Inte för nära men häller inte för långt bort. Hon studerar främlingen lite.
"Och vem är du då?" Frågar hon utan att direkt lägga någon fråga på det hela.

[Kan vara bra om du läser på om Violet's kraft Charm. :3]

Rokos blick slängdes likt en blixt mot en hona lite längre bort. Förskräckt backade hon ett steg, innan hon kom på att denna varg förmodligen inte ville henne illa, då Roko inte hade spanat och torterat dennes inre. Hon piskade till lätt med draksvansen, och de vagt biega hornen blänkte i det bleka solskenet. Roko tog några smått självsäkra steg fram, och satte sig närmare.
"Jag är Roko, och vem är du då, främling?" hennes röst var förklädd, då den faktiskt lät vänlig. Roko var ingen vänlig indevid, hon var elak, feg, och drog till vartända fusk hon kunde i strdi och liknande, och så njöt hon väldigt av andras lidande. Hon visste inte om hon skulle försöka bryta sig in i denna varinnas sinne, elle rom hon skulle låta det vara. Det var mycket mer riskabelt att 'leka' med vargar som redan sett henne, så det kanske var bäst att vänta tills främlingen gick sin väg, så hon sedan ljudlöst kunde slinka upp i träden, förfölja varinnan, och samtidigt ha lite kul med sin telepati. Hon log innombords.

(Vill veta lite mer om hur charmen fungerar, så jag vet hur Roko ska reagera, och ja, jag har läst om den, fast det var lite otydligt xD)

[Otydligt? Ingen annan tycker det är otydligt. Det är så tydligt det bara kan bli. Violet's kropp utsöndrar något som varken kan ses, kännas eller doftas och detta påverkar andra på ett sätt att de blir nästan kära i henne, eller i alla fall blir bekväma i situationen och dras till henne. Hennes blick är även den hypnotisk och ser man in i hennes ögon så kan man fastna]

Violet ser på främlingen. Förutom hornen och svansen ser främlingen inte mycket ut. Förutom storleken. Men storleken har inte alltid betydelse. Det vet hon om. Och Violet själv med sin lilla kropp och ringa mankhöjd har ibland fördelar som många större vargar inte har. Och hon är karg oxå. Hon kan klättra i träd och är lika smidig som en katt. Hon ser lite ut som en svart fjällräv med sin fluffiga kropp och långa svans. Men hon är varg. Har en vargs ansikte och en vargs anatomi även om hon har lite rörligare leder och smidigare kropp.
Främlingen presenterar sig som Roko. Violet gör sig inget besvär med att lägga namnet på minnet. Ännu har inte främlingen imponerat något särskilt och hon känner sig uttråkad. Vill hellre dra vidare och se om hon hittar något intressant. Eller så drar hon tillbaka till reviret där hon kan vila.
"Mitt namn är Violet". Säger hon enkelt men gör ingen ansats till att sätta sig ner. Men hon ger heller inga tecken på att hon tänker dra vidare. Hon står bara där. Sveper lite lätt till med svansen och vinden leker mjukt i hennes svarta lena päls. Sprider det som hennes kropp utsöndrar. Något som varken kan ses, kännas eller lukta sig till. Det är helt osynligt. Men dess påverkan är stark.

(Förlåt, det var bara jag som lästa för snabbt, när jag läste en gång till förstod jag ;P)

Roko började studera Violet, som främlingen presenterat sig som. Hon blev smått intresserad av vad främlingen kunde ha i huvudet, och började trots riskerna att bryta sig in. Roko hade lärt sig att göra det tyst, mest eftersom hon inte kunde ställa till med något där inne, bortsett från att göra sin egen röst hörd och snoka igenom väldigt privata saker.
"Violet, ska det betyda någonting eller?" sade hon lite snäsigt, medans hon fortsatte sin inre kamp med att ta sig in. Hon lyckades efter en kort strid ta sigf in, och möttes av en uttråkad liten varg, som funderade på att leta efter något intressantare. Hon kunde inte hitta något direkt att klämma åt vargen med, så hon tänkte bara säga ett litet ord eller två.
*Roko är ett namn att komma ihåg...* sade hon genom telepatin. Roko ville nämligen banka in sitt namn i varje individ, så att hon enkelt skulle kunna spåra upp dem. Plus så kände hon en viss dragning till denna hona, det kändes verkligen, läskigt. Roko märkte genast att det var något skumt i görningen, då hon aldrig kände så här för andra vargar, hon avskýdde andra vargar, men denna hona, gillade hon nästan..

Någonting händer. Öronen lägger sig i nacken på Violet och hon studerar främlingen mer ingående. Det är en obehaglig känsla som slagit henne. Som om någon försöker tränga sig in i hennes huvud. Sen hör hon en röst i sitt huvud och då besannas hennes föraningar. Främlingen är telepatiker och har tagit sig in i hennes huvud. Ett dovt morrande startar från hennes strupe.
"Där inne har du inget att hämta". Säger hon och ser argt på främlingen. Främlingar som det första de gör är att tränga sig in i andras sinnen är något Violet inte har mycket till övers för. De har inget där att göra. Sådana smutsiga trick hatar hon. Och hon hatar de som utför det.
"Namn som tillhör sådana patetiska varelser som kör med smutsiga trick kommer med all säkerhet glömmas bort. Tro inte att du är något bara på grund av din kraft". Hon fräser nästan fram orden. Som svart på hennes stegrande ilska är det som att hennes kropp utsöndrar mer av vad det nu är det utsöndrar och den döda ihåliga vinden i denna skog sprider den runt henne.

*Jag är inte ute efter information* kvittrade hon fram. Hon var inte ett dugg intresserad av vad andra kunde vara intresserade av, allt hon var intresserad var att tränga sig på. Draksvansen piskade till lite, och hon reste sig upp. Detta hade varit roligare om hon hade varit gömd, då hon redan var upptäckt, men man kunde ju ha lite kul ändå.
*Om du inte vill minnas mitt namn, hur ska du då kunna minnas vem du ska undvika.* fortsatte hon, och tog ett skutt mot ett träd som hon klättrade upp i. Hon kände dock att hon inte kunde vara så elak som hon skulle vilja vara. Det var något som höll henne tillbaka från att leka rövare i Violet's sinne, frågan var bara vad.
*Dock är jag fachinerad över att du upptäckte mig så snabbt, de flesta upptäcker mig inte alls, förns det är försent.* hon fick ett elakt flin på sina läppar, och hon lade sig ner på en stadig gren. Violet visste ju inte hur stark telepatiker Roko faktiskt var, så hon kunde ju skrämmas lite i alla fall, fast det hade varit mycket roligare om hennes telepatiska krafter varit starka nog att kontrollera andras tankar, då skulle Violet snart önska att de aldrig mötts.

(Dumma charm, den håller Roko tillbaka från att sabotera xD, måste dra nu ;P)

Hon morrar åt främlingen. Vilken patetisk varelse.
"Information eller inte. Håll dig i ditt eget huvud". Säger hon och piskar irriterat med svansen. Detta är även något som får henne kraft att sprida sig mer. En kraft Violet fortfarande är omedveten av till stor del. Det är något hon inte kan kontrollera.
Violet höjer lätt på ena ögonbrynet.
"Har du sätt dig själv? Man kommer minnas dig på andra sätt än till ditt namn". Hon piskar åter till med svansen.
"Men tro inte att jag kommer gå omkring och tänka på dig hela tiden". Violet bryr sig inte om främlingen. Detta kommer inte hålla henne vaken om nätterna.
Hon följer främlingen med blicken när denne klättrar upp i ett träd. Dessa murkna döda träd borde inte hålla för den större vargen. Violet fnyer åt främlingen.
"Så högljudd som du är är du inte svår att upptäcka". Säger hon rätt nonchalant åt främlingen. Hon stör sig på denna främling. Nog skulle hon inte har något emot att sätta tänderna i den andres skinn. Men svansen och hornen känner hon borde kunna vara ett problem. Men Violet är smidig och hennes ringa storlek gör henne faktiskt till ett svårt mål att träffa. Det är mindre träffyta.
Men Violet bestämmer sig för att främlingen inte är värd det. Hon sätter den lilla kroppen i rörelse och börjar därefter att vandra vidare mellan träden. Bort från främlingen.

Roko började följa den mindre vargen, dels för att hon av någon vrickad anledning drogs mot henne, och dels för att hon älskade att irritera folk.
*Ja, jag har sett mig själv..* hon hade svag sorg i sin ton, men sedan gjorde hon sitt bästa för att dölja det. Hennes utseende hade gjort så hon aldrig fått en mors eller vänner kärlek, så hon hatade det.
*Och varför ska jag hålla mig i mitt eget huvud, när ditt är så intressantare? Plus så vill jag att du ska veta, så länge du minns mig, kommer du inte kunna undkomma mig, hur du än försöker.* nu började Roko bli intresserad av att leta igenom denne vargs sinne, för att klämma åt henne med något. Så hon gled in blad Violet's minnen, där man oftast brukade hitta saker, och började sitt mödosamma sökande. Hon givk förbi alla glada minnen, och började söka sig djupare in, djupare och djupare, samtidigt som hon följde efter den lilla varginnan. Violet skulle inte bli av med henne förns Roko själv ville ge sig av, eller, tills hon attackerade, då var det dags att fly, direkt.

(Har Violet något som hon skäms över?)

Horn eller inte. Den här främlingen är allt en tagg i sidan och det irriterar Violet. Hon är i vanliga fall ingen som tar tuffa metoder men den här främlingen är bara för mycket. Och de där smala benen ser ut att kunna ta en del skada. Hon morrar åt främlingen. Vägrar tänka den andres namn. Det är ett fult namn hon inte vill minnas. Violet har börjat upptäcka sin andra kraft lite mer nu. Och det är något hon gärna leker med. Hon ruskar på hela kroppen så att pälsen ställer sig rakt ut och raggen reser sig ännu mer. Varje pälsstrå separeras och börjar blänka lätt. Hennes kropp blir som en igelkotts. Violett besitter diamantkraft. Hon öppnar sina käftar och hennes huggtänder blir genast längre och diamanten gör dem fruktansvärt hårda och vassa. Lika så klorna som fälls ut. Hon har stannat och nu vänt sig mot främlingen som följt efter henne.
"Du är inte det minsta intressant". Säger hon och fräser ut orden varefter hon kastar sig mot främlingen med tänder, klor och päls blänkande i Döda skogens dunkla ljus. Violet ska minsann visa främlingen att man inte leker med henne.

[Hon har kanske inte direkt något att skämmas över. Men det är mycket om tynger henne och det kan nog tyvärr inte bli värre än det redan är. xD]

Förskräckt hoppade hon undan, och flydde upp på en gren. Sedan fortsatte hon att leta igenom främligens sinne.
*Så, du dödfödde ett gäng med valpar? Inte bara det, alphahanens valpar dessutom, så illa det kan gå.* kvittrade hon fram i den andres huvud, och började hoppa mellan de döda träden, hon ville gärna leka lite mer, det gällde bara att hålla sig i rörelse, så skulle hon nog överleva. Fast Violets attacker var farliga, så det kanske var bäst att sticka i alla fall. Strider var något hon undvek, helst, men nu var ända undvikandet att fly, vilket hon skulle göra senare. Hon önskade att hon kunde göra mer än bara rota igenom andras sinnen. Om Roko kunnat styra tankar, skulle denna hona varit Rokos privata underhållare. Hon skulle kunna roa sig i evigheter när hon tvingade Violet att springa in i saker i full fart, döda andra vargar och andra saker som var roliga att se på. Men nu handlade det bara om att överleva situationen, genom att försöka förvirra främlingen och sedan fly.

(Jisses, Roko blir farlig när hon fixat sina krafter O.O)

Violet är inte sen med att följa upp den patetiska främlingen upp i träden. För Violet är en karg. Hon har katters förmåga att klättra i träd. Hon följer efter främlingen. Tar de enklaste vägarna mellan träden. Violet lyckas komma upp vid sidan av främlingen i ett träd lite längre bort. Hon piskar till med svansen och flera små sylvassa pälsstrån släpper sitt fäste på svansen och slungas iväg mot främlingen. Försök undvika tusentals små sylvassa diamant nålar. Violet flinar. Hon ignorerar rösten i sitt huvud. Hon tänker inte tänka på det som varit. Hon har ett nytt liv i Numoori nu. Hon har fått en ny chans och hon tänker inte låta något hindra henne från att finna lyckan. Om det så betyder att andra kommer bli olyckliga på kuppen.
"Tro inte att vad du än säger kommer få mig att vackla". Säger Violet och nog är hon rasande på främlingens billiga trick.
"Din ynkrygg". Fräser hon åt främlingen. Hon tar sig till en gren nära främlingen och kastar sig åter mot denne med sylvassa tänder, klor och päls.

Hon skrek till då de små nålarna träffade henne, som tur var, så var de bara små, och skulle inte hindra hennes flykt så mycket.
*Nästa gång vi möts, kommer du att ångra att du gjorde mig till din fiende.* väste hon fram genom tanken, ochså fort Violet gav tecken på att hon skulle hoppa, så tog Roko till flykten. Hon sprang, och hon sprang snabbt, och tog många krångliga vägar, upp i träd, under stora rötter. Hon visste att hon var svår att förfölja om hon sprang.
*Nästa gång, min vän, kommer du att önska att du aldrig misstog mig, för jag är så mycket mer än vad jag verkar, och tro mig, det blir en nästa gång, för du kan inte undkomma mig, din falska förföriska lillfjant!* nu hade hon gett tiken lite att tänka på, och om Violet var smart, så skulle hon välja att fundera på de orden Roko gett henne. Roko skulle ta hämnd på allt och alla, det skulle bara ta lite tid och träning. Telepati var inget att leka med, eller jp, det berodde på hur man såg det. man skulle inte leka med en telepatiker, för det kunde bli ens slut, och det skulle Violet få lära sig, vid deras nästa möte. Hon kände att hennes sinne blev hennes eget igen, då tråden mellan de båda klippes av pga avståndet. men Roko stannade inte, utan hon skulle ta sig bort härifrån, långt bort, och träna ännu mer.

(Antar att det är dags att avsluta~, ps, förlåt om om undvek mer än vad hon egentligen skule kunna, men vill inte förlora henne då jag kanppt startat upp henne ^^")

Ett kort skratt undslipper henne.
"Skälla kan du". Säger hon och väljer att inte följa efter främlingen.
Det är inte värt det. Även om Violet lätt skulle kunna följa efter främlingen som
bara tycks göra det svårare för sig själv för att förvilla förföljare. Hon underskattar
Violet. Det kommer hon få ångra senare.
"Spring till världens ände så man slipper se dig". Fräser hon åt den patetiska
fjompen som flyr. Violet hoppar lätt ner på marken och hon landar mjukt.
Därefter börjar hon röra sig i riktning mot Lövskogen. Mot sitt hem.
Hon släpper snabbt alla tankar på främlingen. Det är inget att slösa tankar och
energi på sådana patetiska varelser.

[AVSLUTAT]