Frihet. De svala brisarna som ruskade om pälsen, tassarnas klickande emot den kala stenen. Solstrålarna som lyste ned och försänkte världen i ljus, gav det som tidigare varit mörkt en ny mening. En ny chans. Fåtalet buskar som med sin gröna färg stod i kontrast till den gråbruna berggrunden, doften av de getter som vågade sig dit. Regelbundna hjärtslag som slog i spänning och upphetsning. Steg som för var minut snabbades upp.
 Klippkrönet förvandlades ifrån en avlägsen punkt av dröm till en höjd av förväntan som ungvargen tog sig upp över.
 Framtid. Molnen som kantade horisonten, de granar och tallar, slätter som spred ut sig över landet. Det obekanta klimat som slog emot honom och fick honom att huttra till, den känsla av triumf som ständigt byggdes på inom honom. Synen av vatten och sjöar som med en inbjudan lät varje varelse livnära sig på dem. Ljudet av nya fåglars kvitter.
 Legion slog sig ned på toppen, betraktade den värld som han snart skulle få utforska. Den värld han skulle vandra i, finna sig en plats. En position som var hans. I iver hade han lämnat sin moders sida och sprungit i förväg, för att få vara en publik till väderlekens; naturens spel. Ett förväntansfullt flin lockades fram på de mörka läpparna. Den gula blicken svepte. Det var helt klart imponerande. Han klandrade inte sin förälder för att ha velat återvända. Vad hade, egentligen, fått henne att lämna?   

Med en ljudlös suck böjde han huvudet och spetsade öronen framåt. Den trogna eldsvalan kom med ett pip fram ifrån ingenstans vid hans sida och Infernon nickade uppmuntrande åt den att flyga. Som sin skapare sade försvann den iväg upp i himlen, glidandes på vinden - och han såg utan ett ord efter den då den röda siluetten cirkulerade iväg.

| kan vi säga att de är i blodbergen? blir så konstigt annars med hennes andra roll haha, hon kommer annars flyga runt i Numoori och det blir ju inte så bra xd |

Amy tassade fram på väg mot Stormstäppen. Genom Blodbergen skulle hon, och konstigt nog skrämde namnet henne inte. Faktum var att berget såg ovanligt fridfullt ut när solen sken från en kyligt blå himmel. Ibland när hon kom till en höjd kunde hon skymta de gultorkade slätterna vid stäppen, men oftast försvann ge genast bakom ett block av klippor. Nyfikenheten drev henne till platsen, men hon skulle inte stanna länge. Nu hade hon varit på vandring länge, och nog saknade Amy lummigheten bland Döda skogen och de vanliga områdena hon brukade befinna sig runt.

En svag bris fläktade henne päls. Elden som brann inom henne gjorde henne inom kort andfådd av värme, men farten brast inte för det. Hon varne målmedveten varg som alldrig gav upp - inte ens om hon hade själva vampyrklanen efter sig. Döden fruktade hon inte fast hon varit bra nära flera gånger av sin våghalsiga natur.

Amy vädrade i luften och uppfattade den vanliga doften av vargpäls. I gräset kändes lukten av otaliga vargars revirmarkeringar, men hon stannade inte för att se närmare på det. Förmodligen hade en bergshona sin lya någonstans. Vargtiken spjärnade emot det fuktiga gräset då hon kämpade sig upp på ett bergskrön, blickade ner - och fick syn på en frände. Ett leende bredde ut sig på hennes läppar, då hon tog ett hopp ner och tassade efter hanen som precis släppt iväg en eldsflamma i luften.. Nej, en fågel av eld, var det. Hon kastade en blick på svalan som svepte omkring i skyn, innan hon med ett skall till hälsning spurtade ikapp hanen. Var han fiende låg hon illa till, vilket inte bekom henne, var han vän hade hon tur.
Med en tvärnit stannade hon några meter ifrån honom och fäste blicken i hans gestalt.

Ljudet av jämna fotsteg bakom honom fick hela hans figur att stelna till, han höjde hakan högt i luften och sneglade bakåt. På den rödbruna tik som snabbt närmade sig, den som gav honom ett hälsande skall. Hon verkade sannerligen glad. Var hon, likt han hade varit, desperat för sällskap i bergstopparna? Innan han hittade Tezuka låg ensamheten som en sten över hans axlar. Om bara Noelle, eller vem som helst, hade följt med i början så skulle allt ha gått bättre - men nu satt han här, ändå återförenad och från en höjd där han kunde föreställa sig att han hade världen i sina tassar. Självklart var han endast en av många, men där krönet lutade ut som en tron så kändes tanken mer än lockande. Troligen ouppnåelig, men fortfarande lockande. Ett tyst skratt lämnade honom, innan han slog ned blicken i en fnysning och vände sig om för att fånga upp främlingens utseende i en tydligare vinkel. I rörelsen så ställde han sig åter upp, lät de avsmalnade pupillerna studera henne som stört honom. Hon som tillfälligt hade upptagit hans vyer. Hon med ögon så gula likt hans, sådana som tyckte se igenom andra individer. Trots det faktumet rubbades hans position inte med ett hårsmån - stilla väntade han på att den nyanlända skulle föra sin handling. Möjligen var lätet hennes ensamma akt? Oavsett var det ingen tvekan om att det var hon som hade yttrat sig. Men hur förväntade hon sig att han skulle reagera? Hur ville hon att han skulle reagera på det här? 
 "Varg." Han bröt tystnaden. Kom att tänka på att han egentligen var underlägsen, med både åldersskillnaden och dålig kännedom om det närliggande området. Det fick honom att flina snett, utan illa menat - bara på eget bevåg. Det här kunde bli intressant. 
 "Vad får dig att närma dig någon du aldrig träffat så.. Bekymmerslöst?" Hans huvud lutades gradvis på sned, rösten bar en rent undrande ton. Legion var ingen valp längre, men ändå dröjde sig gester han använt vid mycket yngre tider kvar för honom att spela med. Både medvetet och ej.

Den andre verkade synnerligen tveksam över huruvida han skulle bemöta henne. Å andra sidan, det hade de flesta. Hon var som vinden - otämjd, sannerligen oberäknelig. För att inte tala om dumdristig.
Amy höll tillbaka ett flin, men lyckades inte helt och en lätt ryckning skymtade i högra mungipan.
"Varg".
Nähä?
"Vad får dig att närma dig någon du aldrig träffar så.. Bekymmerslöst?" Plötsligt log även han. Ett snett, roat leende. Främlingen hade tippat huvudet en aning på sne, vilket underströk den något frågande tonen i rösten. Den rödbruna kontrade med ett skratt.
"Åh. Jag visste faktiskt inte om du var en hänsynslös mördare som njuter av att höra sina offer skrika, eller om du var en snäll typ. Du såg inte så fasligt skräckinjagande ut så jag gissade mig fram."

"Att döma någon av endast utseende kan få individer att utföra stora misstag." Han visste inte om andras dumdristighet var en gåva eller en förbannelse. Vad lätt att ta världen som den kom; utan att behöva tänka på risker.. Eller att ta de risker som fanns och hoppas på det bästa, utan något att förlora. Egenskapen liknade mod - som flera gånger gått överstyr. Var det impulser som frambringade reaktionerna? Eller tänkte dem bara konstigt? Legion ville sucka och skaka på huvudet, men hans hållning hölls och han fortsatte att prata.
 "Men, du har väl tur. Jag är ingen mördare, även om 'snäll' är långt ifrån sanning." Den tidigare hövliga men stela stämman mjukades upp något, han bytte helt tilltal. Släppte den artiga fasaden. "Du, helt enkelt, gissningar kan få dåliga slut. Vad är ditt namn?" 
 Hans mor skulle troligen inte komma på länge. Han kunde lika gärna bekanta sig med den här underliga individen, om hon stannade. Kanske var hon lika hastig därifrån som hon varit dit - vilket självklart skulle vara tråkigt, då hon nu trots allt vunnit hans uppmärksamhet.

"Att döma endast utseende kan få individer att utföra stora misstag. Men, du har väl tur. Jag är ingen mördare, även om "snäll" är långt ifrån sanningen."
Amy spärrade upp ögonen en aning, och brast sedan i skratt. Helt utan anledning egentligen, snarare åt faktumet att han uppenbarligen var yngre än henne - och läxade upp henne. 
Skrattet dog ut i en skakning på huvudet.
"Åh, du store främling, jag har förmågan att ta hand om mig själv. Mig kan man kanske tas med, men hur många klarar elden?" 


Ettt oskyldigt uttryck spred sig i hennes anlete då en slinga eld dök upp i marken och började slingra sig mot honom i maklig takt. Den tog en omväg runt hanen, och slingrade sig lika segt tillbaka i en omringning. Medan det skedde, fortsatte han tala och bad om hennes namn.
"Mitt namn? Bör jag verkligen tala om det för en främling?" Ett på låtsas chockat uttryck spelade i hennes ansikte.
"Tänk så skulle någon äta upp mig.."

[Missade att du hade svarat, haha x'D] 

Legion ogillade att hon skrattade. Det kändes som om hon gjorde narr av honom, och impulsen att agera låg och tryckte djupt inom honom. Han ville tända eld på henne, se vad hon gick för. Hur mycket hon kunde, om hon var lika skicklig som ungvargarna i hans forna flock - eller bättre. Men, vilken nytta gjorde det? Legion hade inte sett sig själv som överlägsen, och att bringa sig själv onödiga skador i en lång vandring var inte värt någonting. Han ville inte göra Tezuka besviken. 
 Då den bruna tilltalade honom som 'du store' himlade han med ögonen. Den gula blicken mötte hennes. Trotsigt, med spelad uttråkning som var skapad för att ses igenom. "Elden, hm?" Han klarade flammorna. Det gjorde situationen än mer intressant, om hon faktiskt kunde kontrollera lågor. Han flinade. "Fler än du tror?" Om han hade förstått det rätt var det ingen ovanlig kraft bland de många vargar som fanns.  

Slingan av eld som dök upp och vandrade runt honom kände han redan innan han hade tittat på den. Dels för att det oskyldiga uttryck hon spelade var för misstänksamt, dels för att han var van vid flammors närvaro. Han ogillade vad hon möjligtvis funderade över.
 "Nej", erkände han, helt utan sviktande i den tidigare tonen. "Jag menar, jag hade inte tänkt att säga mitt. Ofta överskrider dock individers naivitet mer än vad man tror."

I väntan på eventuella svar särade han på den lilla, oroväckande ringen och klev ur den innan han lät den slutas på nytt - noga med att den inte följde efter honom.

[Avslutar, då Amy är död]