De lila ögonen studerade de tjocka trädstammarna och täta lövverket ovanför honom. Kaiwood var en vacker plats, utan tvekan, men det var inte därför han var där. Han gjorde en resa utan mål, vandrade utan att finna det han sökte, kanske för att han inte visste om vad han sökte. Aldor lät tungan svepa fram över nosen medan han rörde sig fram över marken som varierade i underlag. Där solen inte kunde nå fram fanns det mossa och där solen faktiskt kunde nå fanns det grönt gräs som försökte sträcka sig upp mot himlen likt de stora träden. En svag bris drog med sig den svarta pälsen som också var lila på vissa ställen. Längst ut på hans svans fanns en stor lila fjäder som matchade den lila färgen han hade i pälsen vid skuldrorna, nacken och ansiktet, magen och lite av svansen. På baksidan av benen var hans päls ljuslila, på gränsen till rosa, den färgen befann sig också i ansiktet (kinder för människor antar jag) samt hans klor. Resten av pälsen var svart, vilket hade sina för och nackdelar.
Aldor stannade och höjde huvudet, de extremt långa, spetsiga öronen vinklades framåt då han hörde ett ljud och han hukade sig snabbt. Doften av hare hade nått honom tillsammans med en svag doft utav varg, dock hade han inte ätit på länge så haren lockade mest först. Han väntade tålmodigt i vad som kändes en mindre evighet innan haren visade sin position och det var då som Aldor störtade fram. Haren pep skräckslaget till innan den bärjade springa för att hinna undan och den verkade vara förvirrad eftersom den sprang åt det håll den andra vargen befann sig. De lila ögonen kunde skymta hor i ögonvrån då han störtade efter haren som missbedömde ett steg och halkade till på mossan. Aldor satte genast tänderna i dess rygg innan han tumlade runt på grund av att han inte fått ner farten tillräckligt snabbt. Han var ganska strömlinjeformad, slank och smidig med långa ben och fjädern på svansen hjälpte honom avsevärt att ta extremt snäva kurvor. Harar var därför ett underbart byte eftersom han kunde hålla någorlunda jämna steg med dom.
Aldor reste sig upp från sin kollapsade position på marken och höll den livlösa haren mellan käkarna då de lila ögonen sökte efter det han nyss sett i ögonvrån då han sprungit efter haren. Det var då han såg hornen igen och närmare än vad han först trott. Hans första tanke var att det var en hjort, men en hjort skulle aldrig stanna kvar om en varg kom springande i full fart och dessutom bar den en doft utav varg. Aldor tippade huvudet fundersamt åt sidan då han långsamt började närma sig. De långa, spetsiga öronen var vinklade framåt och det dröjde inte länge innan han fick syn på varelsen. Han hade vandrat i Numoori i tjugofem år men aldrig sett en sådan varelse och skönheten ifrån främlingen framför honom fick honom att nästan tappa haren som han höll i. Långsamt började han vifta på den mycket långa svansen för att visa att han var vänligt inställd, tog några steg närmare och söp in varje vacker detalj från främlingen. Då han var ungefär tre meter ifrån vargen så stannade han och släppte ner haren framför sina egna tassar, slickade sig snabbt om nosen och läpparna.
”Vem är Ni?”

Vargens svar fick Aldor att höja frågande på ena ögonbrynet, så nu skulle denne helt omotiverat börja prata riktigt djupt? Hitta målet med sin födsel? Tja, det svaret dök säkert upp då man var mogen för svaret och troligtvis då man slutade leta. Han hade hört ett citat som ung som han älskade 'Om du jagar kärleken springer den iväg, men om du sitter stilla och vänta så kommer den till slut'. Väldigt kliché och töntigt för vissa kanske, men han själv tyckte mycket om det.
Sedan kom namnet, Xerxes och Aldor nickade lätt för att visa att han lyssnade och hade uppfattat det. Vid frågan han skulle föreställa så rynkade han ogillande på nosen, hade vargen aldrig lärt sig att uppföra sig ordentligt?
”Jag ska föreställa mig själv, Aldor.” svarade han vänligt. Trots att han tyckte den andre var en aning otrevlig så tänkte han inte sjunka till dennes nivå. Därefter kom frågan om vad han gjorde ensam i skogen. De lila ögonen svepte över omgivningen och han kunde inte känna doften av någon annan varg i närheten, så troligtvis var den andre också ensam för tillfället.
”Jag vandrar, hurså?”

Hanen väntade på den andres reaktion och eventuellt svar, vilket kom efter ett tag. Han hörde hur vargen, Xerxes, uttalade hans namn och sedan blev det tyst ett tag fram tills han tog till orda igen. Så de båda var vandrare? Hur kom det sig att denne inte var i någon flock? Kanske tyckte han om att vara ensam? Med tanke på hur svag rösten blivit så kunde han tolka det hela på två sätt. Ett, Xerxes var nervös eller blyg av någon anledning och vågade därför inte tala högre eller två, han blev osäker bland andra vargar eftersom han varit ensam länge. Båda orsakerna var lika trovärdiga så Aldor visste inte riktigt vilket han kunde gissa på, dock behövde han inte gissa. En annan fråga fångade hans uppmärksamhet och han tippade huvudet lite frågande åt sidan. Berätta mer om sig själv? Vad fanns det att berätta? Aldors liv var väldigt tråkigt och det hade inte hänt något spännande i det förflutna heller. Han böjde sig ner för att tugga av harens ena öra som han tuggade på medan han funderade, svalde det dock så snart käkarna malt ner det.
”Jag lämnade mina föräldrar som sjuttonåring och har vandrat ensam sedan dess, det finns inget intressant att veta direkt. Min favoritfärg är lila, vilket är ganska ironiskt egentligen och jag älskar att ligga i solen och lyssna på fågelsång.” han nickade lite lätt och tyckte att det var ett ganska passande svar, för tillfället i alla fall. Det var så svårt att komma på saker om sig själv så plötsligt. Men han kunde inte låta bli att undra varför den vackra främlingen ställt den frågan. De lila ögonen riktades emot Xerxes innan han långsamt lade sig ner för att börja tugga på haren då hans mage hade gett ifrån sig ett gurglande ljud av protest.
”Var det svaret till din belåtenhet, Xerxes?”

(Avslutat pga inaktivitet. Xerxes försvinner därifrån för han är en bitch)