[Har engentligen ingen aning om vad som händer, luddade igenom lite lätt och svarar lätt med Bushi nu och senare med Chargie då jag har läst igenom allt ordentligt.]

Hon hade gormat och känt hettan inom sig öka då dom envisa vakterna vägrat lämna henne men det tyckets som om att den vildsinta glöden i hennes ögon hade lyckats mota bort dom en bit så hon hade kunnat röra sig lite mer fritt. Rört sig mot Iwakus håll, hon ville veta vad som försegick. Var hennes mor där, nej det kunde hon känna av. Den lugna men heta hettan fanns inte här längre. En obehaglig känsla spred sig inom henne och det svaga mumlet växte till tydliga ord och ett avsky började växa inom henne. Marken under hennes tassar började att ryka då hon hörde Shivas vidriga tal. Hon ville rusa fram och slita strupen av honom, borra ner hennes tänder i hans mjuka kött och låta honom brännas inifrån. Men hon behöll sitt lugn, hon gillade Iwaku och tvivlade stark på att han inte skulle låta sig slutas med dom istället för Shiva och hans fega spel.

Med lugna starka steg klev hon närmare, bland buskar och träd och röt med en ilsken men behärskad stämma. 
"Shiva ditt vidriga luder, jag har alltid vetat att du var en slingrig jävel men detta. Du äcklar mig." Hon stirrade med sina intensiva glödande ögon och man kunde tydligt se hatet flamma i dom. Tänderna blottades och en gulröd varm eld flammade upp runt hennes bröstkorg, nacke och framben. Tänderna antog en varm röd färg och ånga steg till luften. Hon ville riva honom, hugga och känna hur hans blod kokar mellan hennes käftar. 

Tiden Bushi hade varit hos Iwaku hade hon vuxit på både höjden och bredden och hon hade utvecklas till en mycket vacker ung tik, trotts elden som flammade över hennes kropp och dom lysande gula ögonen så kunde man tydligt se att hon var en prima donna av eldens själar.

[Kan passa på att förklara lite snabbt - Shiva kan suga "livsenergin" ur levande varelse, en upplevelse som är rätt obehaglig och även kan vara dödlig ifall det pågår under en för lång tid. Så bara för att Shiva rör i någon betyder det inte att han inte gör dem någon skada ;D Bushi och Aisu bör läsa]

Då tassen placerades på den mörka honan så kände Shiva ruset komma över honom. Inte en ögonblick väntade han med att släppa lös sin fulla kraft och en pirrande känsla spred sig genom frambeten på honom då hennes energier sakta men säkert började överge henne. Och under de ögonblick som det varade kände han sig mäktigare än någonsin, i vetskapen om att han nu skulle ta livet av en utav Iwakus undersåtar.
Så löjliga de varit som vågar sig in i hans skog.

Men inte varande triumfen länge, för sekunden efter flammade hettande lågor upp runt den andres ben. Ett giftigt grön sken spred sig bland trädens mörka stammar och med ett svagt väsande retirerade Shiva. Drog undan sin tass från henne, och med snabba rörelser kastade han sig undan. Drog sig bakåt, kände hur det sved i luftvägarna efter att han andats in de frätande ångorna som kommit från elden.
Han såg hennes aura, kände hettan som krigarhonan utstrålade. Hon var tränad till att slåss, hon var en kämpe. Och det triggade honom ännu mer. Han ville fälla henne, se henne ligga på marken och be för sitt liv. Det största nöjet fanns i att ta ner de starkaste. Det var inte roligt om det inte var en kamp.

Men en stämma avbröt hans koncentration. Giftiga ord, fyllda av hat och illvilja. Och de mörka ögonen vändes mot den eldröda tiken i samma sekund som han kände igen de energier som fanns runt denna.
Bushi. Den förlorade dottern hade återvänt. Och uppenbarligen var inte längre något värt att ha. Bort skulle hon, förvisas med resten av det loppbitna packen hon kommit med.
"Bushi, älskling," sade han med en röst som dröp av sockersött hat. "Har du ännu inte lärt dig att vänta på din tur?"
Och så vändes blicken åter mot den mörka (Aisu) och med ett utmanande steg mot henne så inväntade han hennes nästa drag. De skulle dansa så vackert, han och den mörka. De skulle dansa hela natten lång. Och han skulle visa henne att det var han som styrde spelet de gett sig in på.

Uppe bland trädens toppar låg den randiga hanen och lyssnade till skogens alla ljud. Han hörde allt, kände allt genom trädens rötter och stammar. Likt ett nervsystem under jorden, ledde budskap på budskap upp och genom skogens delar.
Han var inte allvetande. Han kunde inte känna allt, eller speciellt långt, men ibland tillät han sig tro det. 
Det var skönt att göra så ibland. Drömma sig bort i önsketänkande.
Öronen vek sig bakåt och han andades skakigt ut. Han visste vad som förskegick. 
Ett sådant yl var inget man kunde undgå. 
Det blev trögt att andas, men han tvingade ner luft i lungorna trots att de inte helt ville sammarbeta. Uppe bland topparna var han dold i skuggorna, gömd i ensamheten. Ingen kunde se honom.
Han kunde inte göra det. 
Kroppen spändes. Han tvingade sig att dra nästa nypa luft med möda. Som om det vore något ömtåligt släppte han inte taget om luften; höll det inom sig tills hjärtat klappade och pulsen slog honom i öronen. 
Ett krig rasade i Kaiwood.
Kaiwami levde. 
Nisha hade berättat om krigen, om slagen, som en gång utspelat sig på deras, och andras, marker. Han hade blivit visad det döda området där kvarlevorna än vilade. 
Han visste vad ett krig innebar. 
Wami levde. 
Flämtande släppte han andetaget, kippade tyst efter mer. Korta, ytliga försök gav honom lugnet långsamt åter, tills darrande ett långsamt andetag satte stopp för vad förmodligen han mor skulle kallat för hysterin.
Blicken riktades mot slagfältets fjärran plats. Det hade gått blotta minuter sedan han hört Iwakus yl ljuda. 
Han undrade om han skulle ångra sitt beslut.
Chayan lämnade genen han vilat på. Genom skogens skelett av stammar och utskjutande kvistar kastade han sig som den vana trädklättraren han var. 
Hjärtat slog, adrenalin fyllde kroppen och gjorde honom starkare, snabbare. 
Aldrig hade han känt sig så fri.
En sann TBBare skulle vänt sig mot Iwaku och gjort allt i sin väg för att riva strupen ut hans kropp och lämna den blodig på marken medan han lönlöst kippade efter andan. 
En sann TBBare skulle inte ge sig förens den sista inkräktaren bad om nåd i Chaibos grottor. 
Chayan flög fram mellan grenarna, och i skuggan höll han sig dold. 
Alla skulle förmodligen snart veta. Om inte förr, då skulle det uppdagas när kriget var vunnet och han inte längre fanns på reviret för att försvara sig.
Chayan lämnade flocken bakom sig, och fortsatte bort. 

[Chay flyr från kriget... TBB får väll jaga honom sen när de får tid över T-T ]

Hon gillade inte känslan som kom av hanens beröring. Det var en liknande känsla som den som smyger sig på ju längre tiden gick mellan måltider, ju längre tiden gick mellan sömn. Känslan av utmattning, känslan av att inte ha någon energi. 
Känslan varade dock inte länge utan försvann då hanen drog bort sin tass från henne, men lämnade henne ändock till att bli både förbannad och rädd. 
Hon flinade triumferande mot honom, även om visste att den triumfen inte skulle vara speciellt länge. Han var starkare än henne, det var även hon tvungen att erkänna - om än hon gjorde det med ovilja. Men hon fick vara glad över det lilla. 
Någon annan dök upp, någon som fångade hanens uppmärksamhet. Även hon själv stannade upp och vände ansiktet mot tiken. Kastade en blick på henne som hastigast och vände sedan åter blicken till den tvåfärgade hanen. 
När han kom ett steg närmre henne lyfte hon på ögonbrynen i en uttrycksfull gest. Vad ville han komma med det? Det var han som han bjudit upp, då förväntade hon sig faktiskt att han också skulle föra. Hon hade inget intresse i att vara först. Ville han dansa skulle också han börja föra, hon kunde ta över sedan. 
Hon började långsamt gå åt sidan, men huvudet vänt mot honom och ögonen fixerade. 
Gammal var han inte, och hon kunde känna hur det sjöd inom henne. Hur kom det sig att han, som var så ung, fick chansen att styra över en flock? Tankarna vandrade omedvetet till Iwaku, som även han styrde över en flock. Även Aisu och Fiero var unga men med ett stort ansvar. Varför fick alla dessa vargar chans till livet när hon själv berövades på sitt?! Hatet bubblade inom henne, och djupt inom sig kände hon en förtvivlan som kom från den hon stängt in. 
Nej, det var inte rättvist. Men nu hade hon fått en andra chans. En chans hon ej tänkte låta gå förlorad. Det hon kände för Aisu var endast skadeglädje, ren och skär skadeglädje. 
Hon fortsatte röra längs sidan om hanen. Huvudet var sänkt och ansiktet pryddes av ett brett flin som blottade båda raderna av tänder i hennes käke. 
Det var hennes tur att dansa i solen nu. Och dansen invigdes med denna underbara uppbjudning av TBB's svartvita ledare.

Platsen var fylld av känslor som för Shiva visade sig som energier i olika former och färger. Det var ett sprakande skådespel som pågick omkring dem alla, men det enda han hade ögon för var den mörka honan vars gröna eld hade skrämt honom på avstånd. Hans krafter var värdelösa ifall han inte kunde komma nära henne, så han måste komma nära henne.
I huvudet ekade Blossoms ord som hon hade sagt för så länge sedan. Gav den unga ledaren en stark beslutsamhet.
"Skogen, flocken, allt detta - Det är ditt hem. Försvara det."
Och det var det han skulle göra. Han skulle försvara sitt hem. Det som var hans, det som han höll kärt, det som han levde för. Varginnan med den giftiga elden skulle få det klart för sig att hon inte hade någon rätt att befinna sig här.

Ett svagt hummande hördes ur hans strupe och det var med ett brett flin som han granskade krigaren han stod gentemot.
Elden spelade ingen roll. Hon fick bränna honom, han skulle komma nära henne i vilket fall som helst. Allt för att försvara det som var hans.
Så med en brinnande beslutsamhet i ögonen kastade han sig mot den mörka honan. Han kände hettan från elden, kände hur tungt det blev att andas tack vare de giftiga ångorna, men brydde sig inte. Han skulle komma åt henne, om det så var det sista han gjorde.
Och så kastade han sig in i en strid med henne, slog efter henne, bet efter henne, samtidigt som han försökte undvika de gröna flammorna.

Överraskningsmomentet var förbi, nu var det bara ren skicklighet som kunde avgöra den här striden. Och en smula tur. Så det var ju bra att hon hade båda dessa. I skenet från den gröna elden som flammade invid dem såg hon hur den andra honans päls glänste onaturligt, det var något fel men hon kunde inte säkert lista ut vad.
Den andra honan var lika snabb som hon själv och gjorde ett utfall, Jira parerade med någon millimeters marginal. Kastade sig framåt för att ta sig förbi honan och hamna bakom henne, förvirra. Den ena framtassen riktades mitt i språnget emot den andres midja i ett hopp om att kunna knuffa till henne, fälla henne. Något hårt tog i benets ovansida och hon kände hur små sår rispades upp då hennes och motståndarens kroppar ströks emot varandra. Så det var glas i hennes päls. Spännande. Jira undrade hur hon kunde utnyttja det samtidigt som hon tackade gudarna för att hennes oförsiktighet inte lett till större skador än rivsår. Snabbt spann hon runt och väste kattlikt, hann knappt avsluta språnget och ta mark innan nästa utfall kom - denna gång emot honans ländrygg.



[Jira undviker Alexias attack med en hårsmån och hoppar förbi henne för att hamna bakom henne, på vägen försöker hon knuffa till sin motståndare och river sig på glaset i hennes päls.]

[Bara för att ta detta snäppet framåt så har jag lite härlig strid med mig själv mellan Iwaku & Armageddon]

Iwaku kunde mot förmodan inte nå den främmande unga fakargen, då denne smidigt höll sig undan hans attacker. Dessa flygfän! Hatet bubblade i honom, han fick ta tag i denne senare helt enkelt. Han studerade slagfältet under några stillsamma sekunder. Hörseln tog in alla ljud i sitt sinne och skapade karten åt honom för varje hjärtslag, rörelse och andetag som gjordes. Allt kändes så tyst och stillsamt, ett vackert silvergrått skådespel visades upp framför hans ögon. Han la märkte till en större bevingad hane, som inte vaktade sin rygg. 

Farligt det där. Nynnade han i sina tankar innan han for fram mot den oväntade fienden. Denne som tydligen var mycket uppmärksam vände i luften på några sekunder, men endast så att attacken parerades en aning och Iwakus käftar slog om dennes framben istället för nacken. Iwaku slösade inte en sekund utan pressade samman käkarna så hårt han kunde och började slita bakåt fram och tillbaka. Bestens vingar fick vinden och hans syn att förändras, förfäras. Han ryckte och slet likt en hund i dragkamp, en dragkamp om livet. Fienden bytte taktik och överrumplade honom genom att flyga rakt över honom. Hanens käftar slet upp hans skinn kring nacken och han släppte taget om frambenet på fienden. Synen återgick till det normala då vingarna slutade flaxa och förstöra. Med ens slet han sig loss ur Armageddons käftar och kastade sig emot den sköra men ack så vackra vingen. 

Ett hjärtskärande skri ekade över slagfältet då Armageddons drakliknande stämma ljöd av smärta kring sina fiender och flockmedlemmar. I samma stämma hördes ett fasansfullt knäckande ljud och ganska snart kunde alla förstå varför. Blod rann häftigt längs med Iwakus käftar och färgade de blåfjädrarna röda. Spetsiga vita benbitar stack ut från vävnaden då Iwaku lossade sitt grepp om den brutna vingen. Den blå hanen vägrade ge sig och anföll på nytt. Blod rann snart från båda parter och Iwakus bog såg mer eller mindre lemlästad ut efter en stund in i striden. Den blå ville verkligen inte ge sig och motade hugg efter hugg och han själv försökte parera och mota tillbaka. I nästa sekund reagerade han endast instinktivt och högg tag i den skadade vingen, hanen röt till och dennes skadade framben vek sig av smärta. Iwaku tog chansen och högg emot hanens strupe. Slet och vred omkull den bevingade hanen med hjälp av sin stora kroppshydda. Han ville vända sig emot Aisus och Shivas strid. Han ville att hanen skulle se hur han brutalt mosade dennes flockmedlemmar. Han ville visa vad han gjorde med sina fiender. Han fnös till med blodet skvättande kring käftarna, han släppte sedan taget om hanens strupe då han kunde se hjärtslagen sakta in. Tillräckligt för att veta att dennes liv hängde på en skör tråd. Han flinade sedan emot Shiva för i nästa sekund se över stridsfältet igen efter ett nytt offer. 

[Kort och gått, Geddon nästan död och Iwaku letar ny TBB.are att döda ;D]

Hon tappade bort sitt byte. Hur kunde hon tappa bort sitt byte? Morrande ser hon sig omkring men den lille är borta. Hon vill i te bara stå här och stå. Hon vill med vara med i stridshettan.  Egentligen borde hon kanske hålla sig utanför. Som helare är hon värdefull för de skadade efter striden. Men hon vill inte stå stilla. Varginnan trampar några gånger på stället innan hon börjar röra sig i utkanten av striden.

Hon rycker till av ett plötsligt skri av smärta. Öronen stryker sig mot nacken och ett väsande stiger i strupen. Med vändandet bolmar svart röt ut mellan käftarna. Hon vill inte bränna skogen men något måste hon göra. Nej, hon måste spara sina krafter för se skadade. De nakna vingarna darrar vid hennes sidor. Vad borde hon göra?

[herp-derp-inlägg]

[Bara för att Shiva ska ha en anledning att överge Aisu så kastar jag in en NPC karaktär lite kort, sedan får väl Aisu knuffa bort NPC:n och hitta någon annan att slåss med eller nå 8D ]

Elden slickade hans framben då han sträckte sig efter den mörka honan, som alldeles precis undvek honom. Shiva landade på marken, tänderna var sammanpressade av irritation och luften runt honom stank av bränd päls.
Blicken vändes åter mot den mörka honan, samtidigt som han gjorde sig redo att anfalla igen. Men så ekade ett plågat tjut över stridsområdet, fortsatte in bland Kaiwoods högväxta träd, och det skar i Shivas öron. Aldrig skulle han ta fel på den rösten, och då han sökte genom energierna i sin omgivning fann han hur Geddons flammande källa flackade, som om den letade efter mer bränsle.
Den svartvita ledaren tvekade. De var krigare, de kunde ta hand om sig själv, men impulsen var att rusa till den bevingades undsättning.
Så ekade ännu ett smärtsamt tjut över slätten, och Shiva backade ett steg. Då en mörk skugga kom flygande framför honom, Javelin (NPC-vargen) ställde sig mellan honom och Aisu med blottade tänder och en inbjudan till strid. Budskapet var klart. Shiva kunde gå.

Utan att tveka vände den svartvita hanen, i precis rätt ögonblick för att se hur Geddon föll till marken från Iwakus käftar. Deras blickar möttes och leendet på den mörka hanens läppar fick bitterheten att sticka i Shivas kropp.
Hans flock. Den enda som fick plåga dem var han.
Ett dovt läte kom ur strupen på den unge ledaren, en inbjudan, ett uppmaning. De mörka ögonen hölls fästa på den som hade lett inkräktarna till Kaiwood.
Detta skulle ta slut nu.
"Iwaku." Stämman var djup och melodisk. Runt omkring honom dansade de färgsprakande energierna men det enda han kunde se var motståndaren.
Så började kroppen röra sig. Först med långsamma steg som sakta ökade i hastighet, till Shiva slutligen rörde sig framåt med beslutsamma språng. Han hade bara en sak i tankarna, att driva ut den idioten som vandrat in i hans skog.
Iwaku skulle sannerligen ångra sig. Shiva skulle tvinga honom att krypa tillbaka till det hål han kom ifrån.

[Uh, så svårt utan att PP:a. Anyways, Shiva lämnar striden med Aisu och attackerar Iwaku.]

[ Eftersom jag inte själv har någon varg i TBB har jag ingen behörighet att rollspela med TBB's NPC-karaktärer. Därför krävs det att någon annan ur flocken kan rollspela som Javelin. Det krävs ingen lång text, det enda som krävs är att exakt bara redogöra för vad han gör. (Detta för ej skickas som ett enskilt meddelande, utan måste skrivas till när du postar ett inlägg med din egna karaktär) ]

Ett tjut ekade över området, men det var inte tjutet av en flocksyster eller broder, så intresset för ljudet blev kortvarigt. 
Innan hon han reagera hade hon en främmande varg framför sig. En ung varg, inte mycket äldre än henne själv, hade ställt sig mellan henne och ledaren.
Ett elakt flin spred sig på hennes läppar. Egentligen kvittade det vilken varg hon fick sätta tänderna i. Hon sänkte huvudet och blottade tänderna mot hanen. Var Shiva tagit vägen hade hon inte koll på, och i ärlighetens namn struntade hon blankt i var han tog vägen.
Med ett vrål kastade hon sig mot tiken. Käkarna på henne var vidöppna och hon hade siktet på tikens hals.

| Kali is in tha hooouse! |

Då ylandet ven genom skogens tystnad så var den svartvita honan inte sen med att ta sig upp på tassarna. De var här, inkräktarna, fienderna. Shiva hade haft flocken på beredskap de senaste dagarna, och han hade haft rätt, såklart. Alla impulser i hennes kropp sade åt henne att ta sig till platsen fortast möjligt, all hennes träning, allt vad hennes inre väsen bestod av, men något hindrade henne, som vanligt nu för tiden. Hon tvingade sig själv till att snabbt samla ihop valpskaran i lyan, utan att egentligen veta vad hon skulle göra av dem. ''Vad ni än gör, kom inte i närheten av platsen. Ni kommer bara bli dödade och dra åt er värdefull uppmärksamhet som också kan få oss dödade''. Hon spände blicken i vart och en av de åtta valparna, en vit blick lika hård som stål. Det var ingen tvekan om att hon menade allvar, det borde till och med de förstå. Då hon sedan lämnade lyan så kunde hon inte låta bli att känna ett smått tryck i sitt inre, en som hon aldrig tidigare känt vid tanken på strid. De nedrans valparna, hon kunde inte låta bli att tänka på deras välbefinnande ändå. Hon fick dock sina tankar stillade när Sekla (NPC) korsade igenom området för att ta sig till platsen. ''Sekla, stanna här med valparna. Släpp dem inte ur ditt synfält, jag lovar att jag flår dig levande om de dyker upp i striden''. Hon fick en vag nickning till svar då honan sedan vände om. Hon respekterade åtminstone rang, det var alltid något. Fri från de gnagande tankarna så satte hon av i språng mot platsen. Hon kunde känna blodtörsten stiga inom henne för varje meter hon kom närmare platsen. Hur energierna virvlade runt i ett stormande hav av förväntan. Hon hade precis kommit nog nära för att känna alla vargars energier då ett skri ven genom luften, det från en väldigt bekant varg. Ljudet väckte en ilska inom henne och hon ökade ännu lite mer på sprången. Hon hade redan läst av slagfältet genom energierna, så hon behövde inte stanna upp, behövde inte slösa tid på att använda ögonen utan styrde genast stegen mot den sargade blåaktiga högen Geddon. Det här var allt annat än acceptabelt. Hon hade växt upp med hanen, tränat och stridit vid sidan av honom, såg honom nästan som en broder. Hon placerade en av framtassarna på ett av bakbenen som inte verkade särskilt sargat och förde över så mycket energi som hon för tillfället kunde avvara utan att försvaga sig själv. Försökte ge honom lite tid. Hon var ingen helare, men hon kunde kanske hålla honom vid liv ett tag, trots att hennes energireserver skulle få lida av det. Den vita blicken slängdes ut över samlingen av vargar och fästes vid Dominique då hon lyckades hitta hennes energi bland allting. ''Nique!'' närmast vrålade hon för att kunna överrösta tumultet omkring dem. Alla flockmedlemmar var väl medvetna om vad Kalis krafter kunde göra, hade tränat med var och en av dem, låtit dem testa på att få förstärkta krafter för en stund. Just nu behövdes dem, helt klart. På håll skymtade hon kort hur Javelin blev träffad av ett hugg vid skuldran då hon slängde sig ur vägen, sedan snodde runt och riktade in ett hugg mot sin mörka motståndares sida.

| OBS TBB, Sekla är satt som valpvakt och därmed ej tillgänglig. Viktigt att Armageddon och Dominique läser. Även Aisu då jag styr Javelin lite i sista meningen |

Hon fick in en träff, kände hur tänderna sjönk in i tikens skuldra. Ett rått skratt lämnade henne samtidigt som tiken snurrade runt, vilket fick hennes grepp att lossna. Motvilligt släppte hon taget och kände i samma stund hur tiken fick tag i sida på henne. Hon skrek till av smärta och högg vildsint efter tiken, men utan att träffa. Hon slängde sig bakåt vilket fick tiken att tappa greppet om henne.
Plötsligt såg hon något. Någonting vitt och grått som dykt upp mellan träden en bi bakom Javelin. Två små valpar som hade kommit från samma håll som Draugai.
(Dina bäbisar är här, Aisu lilla)
(Hur i hela friden... Å nej. Nej!)
Öronen ryckte till på huvudet och tungan för ut genom munnen. Ögonen tycktes skifta i ett grönt ljus och plötsligt förändrades hela hon. Ryckningarna i öronen stannade upp, och hållningen blev med ens stoltare, men i ögonen lyste en orolighet utan slut. Aisu var tillbaka.
"Nej..", viskade hon tyst.
"Erakan!" ropade hon, utan att vara riktigt säker på exakt var hanen var. Hon såg honom stridandes mot en, för Aisu, främmande tik. Han hade tittat upp och mött Aisus skräckslagna blick. När han fick syn på valparna såg hon hur oron även växte fram hos honom.
"Ta Faba!" skrek hon, och han gjorde som hon sa. Hon såg hur han tog sig fram till Elphaba, samtidigt som hon var snabbt framme vid Levi. Tillsammans tog de tag om ryggen på valparna och tog dem snabbt därifrån.
Hon ville inte lämna brodern och resten av flocken. Men valparna var det viktigaste hon hade, och hon tänkte inte låta något ont hända dem. Hon vägrade.

[Aisus korkade valpar dyker upp. Aisu och Erakan tar dem därifrån, och lämnar därmed striden. Tillåtelse att PP:a både Elphaba och Erakan]

Eld hade börjat slå ut ur käften på henne när hon rörde sig otåligt i utkanten av slagfältet och rör sig närmare den skadade Geddon samtidigt som hon håller koll på vad som händer runt omkring. Tjut och kroppar som slår och trampet av multipla tassar är vad som fyller den annars lugna och stilla skogen. Hur vågar inkräktarna ta sig hit och störa.

Hon tappar fokus och eldgnistorna dör bort när hon hör någon ropa på henne. Hon får syn på Kali som står vid Geddon och Nique skyndar på stegen och ansluter sig snabbt där. De nakna vingarna darrar vid hennes sidor när hon sänker huvudet mot Geddons kropp och lukten av blod lägger sig tjock i hennes nos. Öronen lägger sig mot nacken och det dova väsandet smiter sakta och långdraget ut mellan hennes läppar. Hon låter elden inom henne drar sig tillbaka och hon fokuserar istället på helandet. Vackra gnistor börjar svepa ut mellan hennes läppar och börjar dansa över Geddons kropp för att lokalisera de värsta skadorna och dämpa smärtan. Nique får lita på att de andra flockmedlemmarna kan hålla inkräktarna på avstånd för när hon fokuserar på helandet så försätter hon sig själv i total försvarslöshet.

[Kali och Geddon kan läsa. Hoppas att det är okej att Nique försöker lindra Geddons smärta. Annars kan jag ändra]

Aisu hade lämnat valparna i Erakans ansvar för tillfället. Hon litade på att han skulle ta hand om dem så länge, och hon kände sig desto mer säkrare med att de var vid Qu's revir. Hon lämnade dem hellre ensamma där, än att i hennes sällskap ha dem vid kriget.
När hon åter slagfältet breda ut sig mellan träden fylldes hon av vemod. Hon såg bort mot Iwaku och kände med ens en viss besvikelse. Hon förstod inte hur hon hade kunnat gå med på detta. Det fanns inte en chans att de skulle vinna detta, men någonstans var hon osäker på om Iwaku faktiskt förstod det också, eller om han skulle slåss till sista blodsdroppen. Hon var inte beredd på att förlora varken flocken eller sin broder, inte efter att hon varit tvungen att ge upp den hon hade trott att hon skulle spendare resten av livet med.
”Alexia!” hon ropade med andan i halsen, och det var knappt att rösten höll. Hon synade området efter den lilla tiken, och fann henne i strid med en jämnstor tik. Hon såg hur tiken fick in en träff på flocksystern och borrade in sina tänder i hennes rygg. Alexias skrik skar i Aisus öron och hon såg hur systern snurrade runt för att få fienden att släppa.
Aisu stod först handfallen. Sedan fick hon grepp om sig själv. Hon vägrade mista några flocksyskon denna dagen. Hon vägrade mista några fler hon brydde sig om. Hon skyndade sig därefter fram till Alexia som hade lyckats skaka av sig Jira. Hon blödde från ryggen där Jira hade borrat in sina tänder. Hon lät Alexia stötta sig mot henne samtidigt som hon hjälpte flocksystern bort en bit.
”Iwaku! Det är ingen idé! Jag tänker inte leka med mina flockmedlemmars liv!” hon visste inte hur brodern skulle reagera på hennes ord och det hon gjorde, men hon struntade i det. Detta var hennes val.
Hon vände sig till Alexia.
”Ta er härifrån. Ta er till Numoorislätten, ta med er de ni kan, och led dem dit Qu finns”, sade hon tyst. Hon lät sedan Alexia fortsätta på egen hand bort mellan träden.
Aisu vände sig mot Iwaku åter igen.
”Broder, jag önskar varken er eller vår flock en plats hos Chaibos, så låt oss ta oss härifrån innan det blir oundvikligt”, med det sagt vände hon sig till Shiva istället.
”Shiva, jag önskar inte spilla blod denna dag. Jag, liksom ni, har ett ansvar för min flock, och att låta dem slåss med livet som insats är ej något jag kommer göra här. Jag hade inget otalt med er innan, och jag önskar inte ha något otalt med er heller nu”, hennes röst var bestämd, men ändock sympatisk. Hon visste inte om Shiva skulle förstå, han var ledare över en flock, men om han verkligen tänker på sina medlemmars liv var en annan femma. ”Jag kan ej bestämma över min broder, men jag tar resten av flocken härifrån”, sade hon slutligen och sneglade bort på Iwaku. Hon hade ingen aning om vad han skulle tycka om det, men för tillfället var hans åsikter inte intressanta.

I hettan bland de stridande vargarna kände sig Shiva mer levande än på länge. Och när han nu närmade sig Iwaku kunde han inte annat än flina åt kräket som varit dum nog att ta sig in i Kaiwood. Det var nu läxan skulle läras ut. Den mörke hade ingen rätt att placera sina tassar på denna heliga mark. 
Men en mjuk desperat röst avbröt den svartvita ledaren. Den mörka med en grön flammande energi ropade över stridsfältet. Rusade emot dem med en svag vädjan. Och plötsligt kände Shiva hur Draugai drog sig undan, följde den mörka honans ord, hon som talat utan Iwakus tillåtelse. Ena ögonbrynet höjdes roat i Shivas ansikte. Vilket myteri. Vad gjorde Iwaku här med en flock som lyssnade till någon annan?
Och sedan talade hon även åt honom. En önskan om att få gå, och han var den mäktig nog att välja ifall hennes önskan skulle gå i uppfyllelse eller inte. Han gillade det. 
Ett högt vrål undslapp honom, för att fånga sina flockmedlemmars uppmärksamhet.
"Gå," kom det bistra svaret från Shiva. Han behövde inte jaga dem ur skogen, och att följa dem till Qu vore bara idiotiskt. "Och vet bättre än att någonsin återvända. Nästan gång är det jag som söker dig för en dans, sötnos." 
Och med ett vagt skratt vände han henne ryggen. Det som skett här var nu över. Och ifall Iwaku var dum nog att stanna ensam skulle de alltid ha något att leka med. 

[Mobilinlägg, så kort osv. Men i vilket fall som, TBB låter dem gå.]

Saker och ting utformade sig under krigets gång, saker han aldrig kunnat räkna med. Han hörde Aisu, han såg den mörka bevingade honan som gav sin hjälp till den blå med fågelfjädrar. Han såg Alexia som blev svårt skadad och han kunde se hur valparna förflyttats från platsen. Gå mot Qu. Mot Qu? Han var tyst sa ingenting då hans syster talade. Han kunde aldrig helt styra över sin systers känslor, det visste han. Han var bara besviken över sig själv som faktiskt litat på henne. Han var dock stolt över henne då hon tog initiativ och styrka till att ta flocken i säkerhet, som den mesiga moder hon blivit. Hade de inte varit släkt hade han dräpt henne på fläcken. Han vände blicken emot henne och visade de långa hotfulla huggtänderna medan en svag morrning lämnade hans strupe. Han visade sitt ogillande, stirrade henne in i ögonen och sade;
- Gå ni, sök er trygghet hos Qu om ni behagar. 
Hans röst var mörk och fylld av besvikelse. Han gav sig sedan av framåt i fältet av TBB medlemmar som redan vänt dem ryggen likt Shiva. Förutom en, som låg kvar i skydd av den stora tiken med mörka vingar. Han högg våldsamt emot hennes nacke.(Dominique) För att sedan försöka slänga undan henne. Han brydde sig inte om ifall hon fanns kvar att anfalla honom, det han fokuserade på var hans byte. Det fällda som han skulle bestämma över om denne fick behålla sitt liv eller ej. Hans dom var slutgiltig och efter två välplacerade hugg mot strupen föll Armageddons praktfulla huvud emot marken med en avlägsen duns. De kanske var fler TBB, men det var de som skulle sörja ikväll. Inte Iwaku. Han slickade käftarna rena från blod och gav Shiva en sista blick innan han raskt vände på klacken. Shiva hade inte gett honom den strid han önskat, detta var hans pris att betala. Han's blick sökte åter igen över fältet och öronen med hans hörsel lokaliserade Bushi. Gav henne en respektfull nick för att sedan ge sig av åt annat håll än Draugai. Han skulle söka upp dem senare, men just nu kunde de följa Aisu till Qu. Han behövde tid.

[Krig avslutat I guess ^^]