Thayala vred på sig där hon låg och tryckte framtassarna försiktigt mot magen. Den lille sparkade mer och mer, hon var tvungen att berätta det för Thalion snart. Det började ju till och med synas på henne! 

Hon stönade lågt när hon reste sig upp. Det var tidigt på morgonen, solen hade just gått upp och fåglarna vaknade och välkomnade dagen med sin glada sång. En kort stund stod hon bara där, slöt ögonen och lyssnade till deras blandade melodier. Det var en skön morgon, en mild vind fick trädens toppar att svaja lugnt och förde med sig en frisk doft av gräs, jord och nyutslagna vårblommor. En låg snarkning hördes bakom henne, och hon öppnade ett öga för att kika på sin älskade som fortfarande låg och sov. Thalion, hennes stora kärlek och nu blivande pappa. Allt hade gått väldigt fort, men hon älskade honom så då spelade det väl ingen roll? Lika säker på att hon älskade honom, lika säker var hon på att han älskade henne. Det fanns inga tvivel och hon var säker på att han aldrig skulle lämna henne. Dom skulle leva tillsammans, för alltid och se deras son växa upp, dom skulle lära honom att spåra, jaga, hjälpa honom med krafterna och allt annat en förälder gjorde. 

Den lille sparkade igen. Thayala vände blicken framåt igen och gick in bland buskarna och vidare till den lilla bäcken bara en liten bit därifrån. Där satte hon sin ned, lade svansen över tassarna och betraktade sin spegelbild i det lilla vattendraget. Hon funderade på hur deras son såg ut, för att det var en son, det var hon säker på. Så mycket som han sparkade. 
Hon undrade hur han skulle vara, vad han skulle tycka om att göra, vad han skulle få för krafter (om han fick några) och hur Thalion skulle reagera när hon berättade. Hon föreställde sig en strålade glad blivande fader och överöste henne med kyssar och berättade gång på gång hur glad han var. Det fick henne att le, för dom skulle bli den perfekta lilla familjen. Hon, Thalion och deras ofödda son. Att det kunde vara fler valpar hade hon inte en tanke på. Men det skulle hon inte få veta förrän vid födseln.

-Thalion, älskling, jag har en sak att berätta för dig, sa hon mjukt och kysste sin partner på nosen och väntade på att han skulle vakna.

[Pax till Thalion :) Var det ok att jag ppade lite? annars ändrar jag :3]

[ Helt okej! ^ ^ ]

Våren hade kommit så fort. Vintertiden hade passerat så fort, och nu hade snart 4 månader passerat sedan de först möttes. Det hade varit en tid fylld med kärlek. Men han kunde inte neka att detta var inte varför han anlänt till Numoori. Men han hade mycket av sitt liv kvar att leva, det skulle finnas tid att upptäcka Numoori.

Thalion öppnade sömnigt ögonen när Thayalas läppar rörde hans nos. Sömndrucket såg han på henne, och försökte urskilja orden hon just talat.
" Vadå? " rösten var något dov, men glädjefylld. Med spänning väntade hon på vad hon skulle berätta. Kanske borde han varit nervös, men inga negativa tankar kom att råda i hans huvud.

[ Kort, men får duga. x'D ]

Ett mjukt leende drog i hennes mungipor när hon hörde Thalions röst. I hennes öron var den så vacker, precis som allt annat med honom. 
- Du ska bli pappa, Thalion, och jag ska bli mamma, sa hon med glädjestrålande ögon. Hon viftade på svansen och väntade på hans reaktion, men visste att den självklart skulle vara positiv. Varför skulle den inte det? Dom älskade varandra och skulle snart ha en liten att älska lika mycket, om inte mer. 

[ hon är så säker på att allt kommer bli perfekt x) ]

[ Känner mig så hemsk som ska förstöra den bilden. x'D ]

Med sömndruckna ögon betraktade han henne. Tröttheten låg fortfarande kvar i honom - hans lemmar kändes tunga, och han kunde inte alls analysera omgivningen (ljuden, lukterna) lika bra. Det var både skrämmande och fridfullt att kunna sova så djupt i någons närvaro. 

Öronen klippte till när hon började prata, lite som att ljudet skrämt dem. 
" Du ska bli pappa, Thalion, och jag ska bli mamma ".
Tiden frös. Från hans sömniga sinnestillstånd hade han nu gått till klarvaken. Med kvicka rörelser reste han sig upp, och stirrade på henne. Valpar? Men han var ju en valp? 

Känslor virvlade upp i en storm inombords. Innanför hans skallben skrek massa olika tankar åt honom, gjorde honom oförmögen att kunna känna av något. Det stod liksom still - han fick inte fram något ord. Munnen öppnades och stängdes frekvent. Blicken började flacka omkring. Han hade nyss lämnat sitt hem, sin syster - han ville inte ha det här nu. Han visste inte ens om han någonsin ville ha det. 

" Jag kan inte. " viskade han, lite som ämnat åt sig själv.
" Jag kan inte. " denna gång högre, blicken fäste sig på Thayala. Med något skakiga rörelser backade han ifrån henne. Ögonen var fortfarande lika stirriga.

Hon såg på honom och hennes leende försvann mer och mer. Hon stod helt stilla, stirrade uttryckslöst på honom och kände pulsen öka och ögonen tåras. 
"Jag kan inte. Jag kan inte."
Dom tre orden raserade hela hennes värld. Hon kunde nästan höra hur hennes lycka krossades. Hon skakade på huvudet. 
- Nej, viskade hon och tog ett steg mot honom.
- Nej, Thalion. Nej, snälla, sade hon bedjande och gick efter honom. 
- Du kan inte dra dig ur nu. Snälla, vi skulle ju.. Vi skulle... Hon tappade rösten och benen vek sig under henne. Tårarna rann nerför hennes kinder och hon kämpade för att ta djupa andetag och inte börja hyperventilera.
- Nej. Nej, viskade hon mellan andetagen. Pulsen dunkade i hennes öron och hon stirrade på Thalion som backade bort från henne. Han hade svikit henne. Dom skulle ju leva tillsammans. En liten lycklig familj. Han, hon och deras valpar. För alltid. 

[ååh! tycker så synd om henne :'(]

[ Jag med ;___; ]

Thalion stirrade tomt på henne. Vad skulle han säga? Alla känslor som sekunden innan virvlat upp hade nu lagt sig, han kände sig tömd, nästan lite kylig. 

Blicken följde med henne då hon föll ner på marken framför honom. Vad hade han tänkt? Detta var inte hans plan med livet. Varför hade han varit så dum? Han hade förstört hans egna liv, Thayalas liv och även hans barns. Hans barn... Han var fortfarande ett barn. Han kunde inte uppfostra en valp! Han kunde inte ansvara för ett helt liv.

Återigen backade han ett steg.
" Thayala... " rösten brast men inga känslor spelade i den, den var nästan lite död.
" Jag... " vad skulle han säga? Vad fanns det för ursäkter för det här? Om han vände nu så skulle Thayala aldrig mer vilja se honom, prata med honom. Men kunde han göra denna sortens åtagande? Och kunde han göra det för resten av hans liv? Nej. Svaret var nej.

" Förlåt. " fortfarande var rösten monoton, känslolös. Han menade det, förlåt att han krossade hennes hjärta. Det spelade ingen roll hur god han egentligen var i hjärtat, för han kunde inte leva ett liv för att någon annan skulle ha det bra - han kunde inte fejka det.

Han öppnade munnen som för att säga något, men stängde den igen. Det fanns inte ord. Skulle han bara lämna henne där? Med ögonen fyllda i tårar, liggandes på marken. Kanske borde han ha känt ånger, empati - men han det närmaste han kunde komma en känsla var rädsla.

Hon hörde hans ord. Dom ekade i hennes huvud och hon skakade på det, försökte skaka av sig dom. 
Tårarna rann längs nosryggen och droppade ner i gräset. Hur kunde han? Hur kunde han göra så mot henne? Mot sina valpar?! Thayala reste sig upp på skakiga ben och dom små sparkade i hennes mage. 

- Du kan inte göra såhär mot oss. Du får inte. Hon svalde och bet ihop käkarna. Förstod han inte att hon inte klarar att ta hand om dom små själv? Varför försvann alla från henne? Vad gjorde hon för fel? Först Kairo, sedan deras valpar. Och nu Thalion. 
- Vad gör jag för fel?! viskade hon hysteriskt till sig själv. Varför ville ingen stanna hos henne?! Alla bara dog eller lämnade henne. Alla hon någonsin älskat har försvunnit. Och nu även Thalion. Varför han? Hon älskade ju honom. Hon ville ju spendera resten av sitt liv med honom. Varför just han?!

[superledsen för det otroligt sega svaret D: ]

[Gör inget! Har också varit sjukt seg. xD Meeen, känns som detta blir det sista inlägget av Thalion i detta rollspel. Så får vi avsluta det där eller om du vill skriva ett ytterligare inlägg. c':]

Thalion stirrade känslokallt på henne. Något i honom blev skrämd över hans handlade - över att han tomt kunde titta på någon som älskade honom med tårar i ögonen, och bestämma sig för att lämna. Men det fanns ingen återvändo. Skulle han ångra sig senare? Skulle han kunna leva med sitt val? Han visste inte. Det var risker han aldrig skulle kunna ta tillbaka, men likaså var detta - om han gav sig in i detta skulle han aldrig kunna dra sig ur igen. 

Den behornade hanen tog ytterligare några steg bakåt, men de guldfärgade ögonen var fortfarande fastnaglade på den vita raganan. 
Ajdö. Tänkte han, innan hon vände sig om och tog stelbenta steg in i skogen. Hans kropp kändes isande kall, och hur hårt han än försökte gräva efter någon känsla som skulle försäkra honom om att han gjort rätt eller fel val, verkade inget existera.

Hans brist på känslor fick henne bara att ännu mer upprörd. Hade han aldrig älskat henne? Hade han ljugit för henne hela tiden? Hon kände sig lurad, sårad, övergiven. Och aldrig hade hon känt sig så hjälplös förut. 

Hon märkte knappt när han gick mot henne, men när han vände sig om stelnade hon till, slutade tvärt att gråta och stirrade på honom. Han bara gick.  Utan ett ord. Han bara gick ifrån henne. Henne och valparna. Helt plötsligt ilsknade hon till och en häftig vind började slita i trädkronorna runt omkring de båda raganorna. 
- Hur kunde du göra såhär mot oss?! Din vidriga älg! Jag vill aldrig se dig igen! Aldrig! skrek hon efter honom och lät vinden föra hennes ord till honom så han skulle höra henne över den stormande vinden. 

Strax efter att han försvunnit in bland träden slutade det att blåsa och Thayala tog några raglande steg mot ett stort träd, sjönk ihop vid dess rot och låg där, skakande av tysta snyftningar tills hon somnade.

[avslutat]