OFF: okej, detta är mitt första inlägg som varg på.. jagvetintehurlänge. Så om jag inte riktigt skriver som jag brukar vet du varför, hah D: ♥


De hade varit i rörelse i veckor. Kanske rent av månader. Långa dagar av ständig vandring.
Hon ville göra det här på rätt vis, på ett så naturligt vis som möjligt. Han hade velat det.
Självklart såg Gina sina element, sina minnen, som en naturlig del av sig själv, men det här var inte ett tillfälle att utgå från sig själv. För hon hade inte bara sig själv längre.
Hade numera något mer att bry sig om, ut över sig själv, istället för bara något att sakna eller fly från.
Eller, något, någon.
"Mother, is it far?" hans svarta lilla mun uttalade orden utan varken trötthet eller gnäll, de djupbruna ögonen fyllda av ren och klar tålmodig nyfikenhet.
"No sweetie, not very." svarade hon mjukt. men lyfte honom ändå i nackskinnet utan att ens stanna, ty det var ord hon redan uttalat väldigt många gånger under deras resa.
Hon kunde inte låta bli att känna stolthet över hur väl han ändå klarat sig, hur sällan han klagat och hur han rent av tröstat henne periodvis.
Ändå kunde hon inte helt undkomma.. Föraningen då hon såg på honom. Föraningen som var snudd på tanke, minne och känsla. Men Gina gjorde sitt bästa för att stöta den ifrån sig, hon visste inte ens själv varför, varför hon brukade något halvmedvetet, mentalt skydd mot denna nästan-formulerade tanke. Psykiskt självförsvar.
Hon undslapp sig en djup suck och log för sig själv då sonen bubblade av skratt fick ur sig att det kittlades.
Så plötsligt stannade honan upp, så abrupt att valpen i hennes käftar oroligt vred på huvudet och försökte se upp i hennes ansikte. Hennes brunröda blick var vidgad, registrerade allt ikring henne, rent reflexmässigt, där hon stod stirrandes rakt ut i en glänta som fick hennes andhämtning att stegra sig. Och hjärtat, hjärtslagen som nu nästan var fågellikt snabba, avslöjande.
De hade färdats genom så många skogar, över berg och genom dal, över land och hav.. Men ändå, hade hon verkligen förlorat skärpan så pass att hon inte ens kände igen denna skog? Sin skog. Stirrat sig blind på alla landskap de passerat.
Det var verkligen längesedan hon bejakat sin natur, sin ras och dess egenskaper, det var tvunget av Gina att erkänna, hennes enorma envishet till trots.
Gräset smekte lekfullt hennes pälsklädda tassar och ben. Gräs som växte på samma plats som det gräs hon sprungit över som valp. Snärjd av ofrånkomliga minnen blev blicken plötsligt glansig där hon stod, men det var på grund av vinden, självklart var det bara vinden.
...
Vinden? Hon rycktes bort från bilderna av tumlande, vita vargvalpar och flockmöten och träningar, ty vinden, den hade inte funnits där för en sekund sedan, hon hade inte hört den komma så som hon brukade.
Innan nästa sekund passerat hade varginnan blixtrande släppt den lille bakom sig, omslutit honom av en sköld av vindar och is i rörelse så snabb att hans kropp nästan suddades ut och åter vänt blicken framåt, varje muskel i sin kropp redo för strid av det slag hon inte utkämpat på lång, lång tid. Hjärtats slag hårda men lugna.
Sekunderna gick, ingenting hände.
Ändå höll hon position i sådan stillhet att endast den ilande blicken avslöjade att hon var en av de levande.
Så.
Plötsligt.
Såg hon honom.
Att hon inte känt hans doft direkt förvånade till och med henne själv, men det var så oväntat.
Så.. overkligt hur länge sedan det kändes. Som om han varit en del av ett annat liv.
Hon kände sorgen i att det faktiskt principiellt stämde, men känslan var över på en sekund parallellt med att hon slappade och rätade på kroppen.
"Stripe...?"

Vore dem fortfarande valpar hade detta möte varit så annorlunda, även om hon inte. på den tiden, kunde komma på någon anledning till att de skulle skilts åt från första början.
Eller, vore dem valpar hade i alla fall hennes reaktioner varit annorlunda, fyllt av glädjetjut och en oemotståndlig impuls att kasta sig över honom, släppa lös all den sprittande energi hon burit på.
Men, det var väl just det, om dem vore. För visst bar Gina fortfarande på samma väldiga energi, behovet av stimulans, men hon hade lärt sig att kanalisera den till det som var av vikt.
Till det som var allra viktigast nu.
Varginnan slängde ett ögonkast snett över skuldran, försäkrade sig om att sonen fortfarande var innanför sin sköld, som även delvis skulle förvränga deras röster, innan hon svarade med ett tunt leende. "I thought i was going to be. A day of chaos, or what ya say?"
Hon var inte medveten om det själv, men honan hade fortfarande samma lustiga vana att korta ned en del ord. Hennes mor hade alltid försökt uppmuntra henne att slipa bort det, men Gina hade inte kunnat vara mindre brydd som valp då hon ju faktiskt inte hörde det själv.
Ett märkligt, vattnigt krasande hördes, och isvindarna löstes i plötslig sommardagg över den lilles päls och fick honom att skimra i solen.
Ett varmt leende breddades stort i hennes ansikte, och hon var tvungen att slita blicken ifrån honom för att kunna se på Stripe, även om hon inte kunde sudda ut varken det stolta uttrycket eller sorgen i ögonvrån hon försökte dölja.
"I've tried not to miss you, but it's hard when you got a brother like you." hon tog ett steg fram och puffade tillgivet på honom med skuldran.
"But enough about my lovelydovely feelings 'bout you. I would like you to meet someone very dear to me", honan lät blicken segla över till sin son igen och yttrade sig med en ton som var vänlig men bestämd "Swetheart, it's fine. Come over here and say hello."
Långsamt kom den lilla fram och ställde sig utan rädsla framför sin mor, men ändå så nära att hans svanstipp då och då snuddade henne.
"This is Stripe, my brother", började hon vänd mot den lilla "And this.. is my son. Akayru."
Gina hade tvekat om hon skulle nämna hans namn nu direkt, men nu var det sagt och försent.
Och Stripe var ju hennes bror, hon borde kunna lita på honom.
Hon ville kunna lita på honom.


OFF: Tycker du? 8'D Men neeej stripelistripe, du skriver asbra~

Han hade mött andra vargar än sin mor förr, åh jo, visst hade han det, men det här var något helt annat än hur dessa möten vanligtvis gick till väga.
Eller, delen då han utan förklaring nästan kastades in i det provisoriska skydd Gina skapade åt honom, det var han faktiskt nu så van vid att han inte ens blev rädd längre. Akayru log för sig själv, lyssnandes endast med ett halvt öra på vad de vuxna sade medan han så mycket i smyg han bara kunde betraktade den främmande vargen, men intensivt.
Hans mamma brukade sällan tala länge med främmande vargar, om möjligt låta honom leka med andras valpar en stund om de träffade på några som hade sådana, men aldrig använde hon den ton hon talade i nu. Så.. Så lik den hon använde mot honom själv.
Denna insikt fick Akayru att bekymrat rynka pannan en aning, vad betydde det egentligen?
Hans vidgade blick var närmast identisk med morfaderns då den betraktade hannen - fast om det hade den lille inte själv den blekaste - om det inte vore för att hans egen bar en aningen varmare, nästan guldglittrande färg.
"Meh, I couldn't have been the easiest to have as a sister either, though I'm pretty sure I was the funniest."
Halvt om halvt lyssnade valpen till sin moders stämma då hon skämtsamt talade med den varg hon kallat sin.. bror.
Akayru tänkte, försökte koppla samman vad han fått reda på hittills. Han var väl medveten om vad 'bror' innebar, även om han aldrig haft någon själv. Hans mors bror. Morbror? Det visste han ju också vad det var! Den bekymrade rynkan suddades helt från hans vita panna, men han hann knappt glädjas i mer än några sekunder över att ha förstått ännu en bit av den värld som för honom vidgades för var dag innan Gina's röst kommenderade honom framåt.
Akayru gillade att prata, i alla fall oftast, även om blygheten ibland slog ned över honom så intensivt att han inte fick fram ett ljud, men då han nu såg upp (upp, upp, upp) för att möta blicken hos den första släkting han någonsin träffat bortsett från sin mamma, var det inget problem.
Hans lilla käke föll öppen, och innan han hann hindra sig var orden redan på väg.
"You have.. You have almost the same light around you as my mother..!" andlös av förundran vidgades hans bruna blick ytterligare, och han log plötsligt hänfört över denna upptäckt innan han kom på sig själv.
Leendet försvann ögonblickligen då han insåg att han presenterat sig opassande, och den lille hanvalpen sänkte hastigt huvudet i en tafatt bugning, innan han åter höjde sitt lilla ansikte. Något lugnare nu när allt kändes som att det kom i lite mer rätt ordning.
Det vita huvudet tiltades på sned som om han lyssnade till konversationen som redan varit mellan de vuxna, direkt ur minnet, och ett nytt leende tog plats. Denna gången, nyfiket.
"I have... cousins?" frågade den lille vargen trots att Stripe's uttalande inte varit ämnat åt honom. Han uttalade det sista ordet med ovan klang, det kändes oanvänt i hans mun.
Det blev nästan för mycket av allting på en gång, och Akayru blev tvungen att dimpa ned i sittande ställning, men tog inte ögonen från den vuxne hannen för en sekund. Han hade redan såväl accepterat som börjat fatta tycke för sin.. morbror.

OFF: det där med att Akayru ser hans 'ljus' är en av hans krafter, Gina har hittills viftat bort det som gulligt nonsensprat då hon inte förstått att det är en förmåga, vilket ju inte är så lätt då han inte heller lyckats förklara den för någon XD
förlåt om inlägget blev lite skumt btw, länge sen jag rollade varg, särskilt valp då..