Pågående Event
Senaste ämnen
» Skapandet av en Yeti [Lune]
En förrädares förödelse EmptyIgår på 12:01 pm av Trian

» Ett nervöst bakhåll [P]
En förrädares förödelse EmptyIgår på 10:17 am av Trian

» Its on [P]
En förrädares förödelse EmptyIgår på 12:19 am av Matvei

» Vålnaden i dina spår [Zaria]
En förrädares förödelse Emptymån jan 18, 2021 7:47 pm av Lurlei

» På kollisionskurs
En förrädares förödelse Emptymån jan 18, 2021 7:30 pm av Lurlei

» Ingen återvändo
En förrädares förödelse Emptymån jan 18, 2021 6:48 pm av Lune

» Orosmoln [P]
En förrädares förödelse Emptymån jan 18, 2021 6:45 pm av Lune

» Moonmoon//Loony Lune
En förrädares förödelse Emptymån jan 18, 2021 6:24 pm av Lune

» Frustration
En förrädares förödelse Emptymån jan 18, 2021 8:39 am av Kian

Vem är online
Totalt 7 användare online :: 2 registrerade, 0 dolda och 5 gäster. :: 1 Bot

Bambra, Matvei

Flest användare online samtidigt: 152, den mån nov 04, 2019 11:54 pm
Chatt
Heads up! Uppdatering av karaktärslistor och titlar
En förrädares förödelse Emptytor dec 10, 2020 3:57 pm av Yargol

Hej allesammans!

Nu när Numoori äntligen tycks vakna upp lite igen efter årets långa dvala så passar vi i Crew på att se över medlemslistan och alla karaktärer och konton vi har på sidan. Vi har med detta upptäckt att där är väldigt många karaktärer och konton som i dagsläget saknar rätt titel eller någon form av notis om vad som hänt dem, och det gör därför just nu att det ser ut som att flera spelare …


[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 1
Vinterevent 2020
En förrädares förödelse Emptytis dec 01, 2020 12:29 am av Admin

.•¨*•.¸.•¨*•.¸.•¨*•.

Mörker och stjärnklar natt bryts snart av ljus
Och plötsligt nu som förr
Med färger från en dröm
Så ser vi himlen åter dansa


.•¨*•.¸.•¨*•.¸.•¨*•.






Välkommen till vårt officiella vinterevent 2020 som är en direkt callback till norrskenseventet 2014.

Det vi fick bevittna då …


[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Affiliates




 

 En förrädares förödelse

Gå ner 
FörfattareMeddelande
Erathor

avatar

Spelas av : Vic

En förrädares förödelse Empty
InläggRubrik: En förrädares förödelse   En förrädares förödelse Emptyfre jan 24, 2014 3:49 pm

[Detta inlägg spårade rätt mycket … men orkar inte ändra kvantiteten till kvalitet. Hur som helst så utspelar sig detta vid Snöslättens nordöstra sida, vid foten av de nordliga bergen. Kursiva stycken avser tillbakablickar. Observera att detta är ett ensamt inlägg där endast Erathor deltar.]
 

Hur han tagit sig hit, till Numoori, var fortfarande en gåta för honom. Illa däran, svag och sargad av den långa vandringens påfrestningar hade han hållit sig gömd de första veckorna. Bland täta och taggiga snår fann han skydd. Låg utslagen längst med sidan likt ett sämskskinn. Bröstkorgen hävdes i tunga men snabba andetag och han pendlade mellan medvetenhet och medvetslöshet. Såren i hans tassar tillät honom endast att ta de mest oaktsamma av villebråd. Små gnagare och groddjur som misstagit hans stillsamma kropp gömd bland skuggorna för död. Om dagarna jagades han av en rastlös sömn och mörka drömmar.

Förödelse. Vemod. Ilska.

I sakta mak började kroppen så väl som sinnet tillfriskna. Han lyckades resa sig upp. De fina linjerna mellan verklighet och dröm suddades ut och den toviga pälsen återfick sitt liv. Men minnet om vad som försatt honom i detta tillstånd stod han inte att finna. Han hade vandrat länge. Vaknat upp under ett lager av snö en natt då fullmånen stod vacker och klar på himmelen. Hon, månen, sade åt honom att vandra, att låta sig vägledas av henne. Han löd, med samma tillit som han alltid hyst för det övervakande ögat uppe på himlavalvet. Omedvetet styrde han stegen, ledd av månen, mot Numoori.

Vistelsen här hade blivit lång. Längre än han förväntat och hoppats. Någonting hade hindrat honom från att lämna denna främmande värld. En inre röst tillsammans med månen sade åt honom att stanna, det fanns saker att hämta. Planlöst hade han vandrat, ständigt lyssnat på sin instinkt som fick föra honom dit den behagade. Somliga av de platser han besökte tycktes väcka små fragment av minnen från en svunnen tid. Illusioner och hallucinationer, lösryckta från sitt sammanhang, nålade sig fast på näthinnorna och fyllde hans huvud med en fruktansvärt smärta. För sin inre syn såg han förödelse och död. Drömde om transparenta skepnader som han trots deras välbekanta ansikten varken kunde namnge eller placera. Sinnet försökte desperat frammana det som fallit i glömska. Månen, hon försökte också men det var som om han inte kunde tyda henne likt förut. En otålighet började gro honom. Benen var rastlösa, ville röra på sig och sinnet sade åt honom att göra just det - röra sig. Röra sig österut.

Han sov om dagarna och vandrade ihärdigt och målinriktat om nätterna och under gryningen. Längst de vidsträckta bergens södra sida hade han vandrat. Raukakekedjan, det var visst så det mäktiga höglandet kallades. Det kuperade landskapet hade så småningom blivit allt planare. Förkolnade och ensliga träd förklädda i dimma hade istället tornat upp sig framför honom. Vissa delar var så fulla av sly att han hade varit tvungen att krypa och den högresta kroppen hade inte gjort det lättare. Men de täta buskagen upphörde. Tassarna hade rört sig norrut, passerat ett nyligen eldhärjat landskap som långt om länge övergick till en simpel men behaglig lövskog. Ju längre upp han rörde sig desto mer påtaglig blev kylan och allting hade känts så bekant. Snön som pressades upp mellan trampdynorna av hans tyngd väckte inre syner framför hans ögon. De blixtrade endast snabbt förbi och lämnade honom lika hastigt som de kommit. Han var nära. Nära vad än det var han skulle finna bland sina försvunna minnen. Synvillorna hade växt sig intensivare under hans vandring, blivit mer smärtsamma. Det var ingen tillfällighet eller slump.

Nu stod han här, på denna snöslätt vars namn han ej visste. Solen försökte trevande ta sig upp på den klarblå himmelen, fick den att färgas orange vid horisonten. Men trots solens närvaro var det fortfarande för tidigt på året för att man skulle känna av dess värme. Pudersnön låg likt ett tjock täcke över platsen, fjäderlätt och torr. Han kände den knappt när han stegade fram i riktning mot de nordliga bergen som låg framför honom. Det var tyst. Tyst och stilla denna ljuva morgon. Plötsligt stannade han upp, nästan frös mitt i steget. Han blickade ner mot sina tassar som var begravda i den luftiga snön, kände skaren under sina trampdynor. Han var tvungen att göra det. Tvungen att stanna. Ögonen slöts.
- Ani lerya viskade han uppgivet. Släpp mig fri …
Det annars så stolta huvudet kändes tungt och han orkade inte hålla upp det. För första gången kände han sig gammal, som om både kropp och sinne hunnit ifatt de flyende åren. Alla dessa sinnesvillor. Han orkade inte. Orkade inte längre. Men i ett kaosartat inre där ljudet av käftar som slogs ihop överröstades av hemska plågoskrik tyckte han sig urskilja en svag stämma. Den kom närmare, växte sig starkare. Tillslut hörde han den. Klart. Tydligt. Han slog upp ögonen.
- I täten av vårt eget kött och blod skall marken ge vika inför bergens skri.
Med ens sköt en skärande smärta genom hans kropp, så stark att han förlorade fotfästet. Handlöst föll han ner i snön. Försökte ta sig upp men någonting höll honom nere, naglade fast honom i marken. Han ville skrika. Ville vråla ut all den smärta som nu spred sig inom honom. Men det enda som undslapp de hårt sammanpressande käkarna var raspiga inandningar och kvidanden. Kroppen krampade, vred sig okontrollerat men ville inte släppa marken. Tassarna sparkade febrilt, försökte ta sig upp. Klorna skårade den hårda skaren och minnesbilder passerade i revy framför honom. Minnen om vad som hände den kalla novemberdagen för 14 månader sedan.
 
Kylan var på intågande men ingen snö hade ännu fallit. De, Erathor och hans krigare, vandrade längst ett öppet fällt med knappt någon undervegetation. Några få kala träd och några ensamma buskar var det enda. Ingenting mer. Ingenting mer än den kalla marken under deras tassar och bergen som nästintill omringade dem. De hade vandrat i knappt tre veckor, sökandes efter en större grupp Urnâks som enligt spioner från Dolingor, vargarnas rike, marscherade mot Isilóth. Världen var i förändring. Ondskan hade sakta men säkert fått fotfäste i Aranor och den Mörke planerade att störta och förslava de fria raserna. De gick mot krig, krig och förödelse. De färdades under en spänd tystnad och endast ljuden av tassar hördes mot det bara underlaget. Erathor kände sig bekymrad och tankfull men försökte så gott han kunde att ej smitta de andra med sin sinnesstämning. Tankarna avbröts när steg närmade sig och Daügioth Silmáur slöt upp bredvid honom.
- Förändringarna på himlavalvet var tydligare än någonsin i natt, Daügioth. Mer avvikande än vanligt. Månen, hon viskade om saker jag ej kunde förstå, sade Erathor så snart han kände sin brune väns närvaro vid sidan om honom.
- Oroa dig inte, Séragon. Himmelen kan fela, precis som månen. Vi kan inte förlita oss på hennes ord i tider som dessa. Krig korrumperar även de mest godhjärtade varelser och ting. Ingen vet vart förrädarna lurar eller vem de kan vara.
- Månen har aldrig gjort oss fel, Daügioth. Aldrig givit oss själ att tvivla. Inte heller våra bröder och systrar. Jag undrar just vad Echthelior skulle säga om han hörde orden du yttrar. Hans ord var hårda. Allvarsamma. Mycket på grund av den oro som gnagde honom.
- Jag antar att han skulle kalla mig förrädaren, sade den gulögde hanen med ett subtilt flin på läpparna innan han anslöt sig till resten av gruppen.
- Jag antar det …
 
- Úcarnet … n-nin, röt han sammanbitet medan snön yrde om honom när den okända kraften tryckte ner honom mot marken. Skapade så mycket smärta i hans kropp att ögonen rullade bakåt.
- Úcarnet nin! Han ville inte se mer, ville inte minnas. Ändå kunde han ej hindra orden han yttrade.
 
Två dagar passerade innan de nådde bergspasset Moron Dîn. Oron hade lagt sig och han kände sig fokuserad och självsäker trots den farliga och svårklättrade terrängen. Sylvassa stenblock sköt upp genom stenhällarna likt enorma dolkar. Men tack vare den vitalitet och uthållighet de besatt kunde han och de andra bestiga passet med samma lätthet som svepande skuggor. Men sedan kom det. Det plötsliga ljudet av sten som föll. Som fick alla att stanna upp. Vaksamt vandrade hans blick längst med bergsväggarna. Sökte efter rörelse. En röst gav sig till känna för honom men han kunde ej avgöra varifrån den kom. Den var svag, knappt märkbar. Men han hörde den. Det var självaste berget som viskade samma ord som månen delgivit honom någon natt tidigare.
- I täten av vårt eget kött och blod skall marken ge vika inför bergens skrisade han frånvarande med tom, glasartad blick. Som om han var i trans.
Likgiltigt vände han sig om mot de andra, mötte deras frågande blickar. Han skämdes, skämdes över att han lett alla i en dödsfälla. Blicken var uppspärrad och tom på en och samma gång. Allting föll på plats och nu var det för sent.
- Vi måste ta oss härifrån, nu!
Därefter ljöd en hög knall av sten som bröt sig loss från berget. Bergväggarna som tidigare tornat upp sig likt hotfulla skuggor runt om dem bröt sig lös, kollapsade. Ett hav av stora stenblock tumlade ner för berget. Krossade allt i sin framfart. Vissa av soldaterna frös av skräck, andra försökte undvika stenblocken och resten sprang för sitt liv ner för passet mot det öppna fältet.
 
Han hade fallit i en tyst gråt. Ljudet av skelett som krossades och de hjärtskärande skriken ekade inom honom och han kved av att behöva återuppleva allting igen. Allting hade gått så fort. Inom loppet av två minuter förlorade han en tredjedel av gruppen. Då som nu så visste han att det ej var en olycka. Allt hade varit en del av fiendens plan. Moron Dîn hade alltid varit en passage vars existens endast Eldar hade vetskap om. Och den obeskrivliga tystnaden som lade sig efter förödelsen. Den hade varit så kall. Så tryckande.

Det tunga stendammet skingrades för att avslöja den skyldige. Framför ögonen på honom och hans bröder och systrar stod Daügioth Silmáur. Hans anlete avslöjade ingenting, varken skam eller tillfredsställelse. Han iakttog dem, lät blicken långsamt svepa över de överlevande innan han höjde sitt huvud mot skyn och lät ett skräckinjagande tjut fylla omgivningen. Erathor rös och öronen slickade nacken medan han med avsmak och hat studerade sin forne vän. Han samlade sina kvarvarande. Daügioth gjorde detsamma och en efter en dök svarta skuggor, odjur, upp vid hans sida. Deras kroppar ryckte okontrollerat av iver. Iver att attackera. Fradgan strömmade längst deras käkar och deras bottenlösa ögon viskade om galenskap.
 
- Úcarnet nin! röt den mörka rösten ännu en gång. Du förrådde mig! Framför honom såg han hur strid utbröt. Hur mörka skepnader kastade sig över hans bröder och systrar.  En efter en föll dem blodiga och kalla till marken. Döda. Det hade varit ren slakt. En förrädares förödelse. Hur han själv överlevt förstod han inte och han fann aldrig Däugioths kropp på slagfältet.
 
De hade vandrat länge, längre än vad som var meningen. Det skulle inte ta så här lång tid men det var som om vädret med avsikt styrde dem åt fel håll. Snön vräkte ner och vilda stormar härjade under nätterna. Erathor blickade medtaget ut över de kvarvarande. Fyra själar som kylan ännu ej tagit. De som varit värre däran hade inte haft en chans. En efter en förblev de sovande i gryningen när gruppen började vandra. Andra försvann spårlöst, vandrade troligtvis ut i stormen för att ej vara en börda för resten. Bara några dagar senare tog han farväl av den siste krigaren, vars kropp snart raderades under ett lager av snö. Allt hopp brann ut och ytterligare några dagar senare, stupade även Erathor. Benen vek sig under honom och såren smärtade. Men ingen smärta kunde mäta sig med den sorg han kände. Den skam han kände över sitt eget medvetandes svek. Sakta bröt det ner honom och han slöts in i ett kompakt mörker.
 
Kraften släppte hastigt greppet om honom och den tidigare krampande kroppen dråsade till synes livlös ner i snön. Andetagen var oregelbundna och rossliga, lät mer kvävande än någonting annat. Kroppen vibrerade oregelbundet och förvirrade och splittrade tankar sköljde över honom. Samtidigt började de välbekanta skepnader som hemsökt hans drömmar att klarna. Echthelior, den vite ledaren. Aldaron, Taurë och Rúmil. För att inte nämna den vackra varginna han sedan länge hållit vid sin sida, Adélaïde. Var de vid liv? Hade Isilóth lyckats stå emot Daügioths förräderi? Han förblev liggande, var tvungen att samla sig och försökte skjuta undan alla tankar. Fortfarande något medtagen kunde han slutligen resa sig upp. Han ruskade bort snön ur sin svarta päls och kastade en blick mot platsen där han bara några minuter tidigare legat i vad som kunnat liknas vid dödskrämpor. Han drog ett djup andetag, lät sig insupas av den kyliga luften innan benen började röra på sig bort från platsen. Trots omständigheterna så kände han sig stark, starkare än tidigare.
 
Han levde igen.
Till överst på sidan Gå ner
 
En förrädares förödelse
Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Snöslätten-
Hoppa till: