| För de som läser detta ''roll'', observera att Zoid och Nishas spelare kände för att derpa ihop ett möte mellan dem, där vi spelar som varandras vargar xD |

Solljuset slog ner i en av Itrozos gläntor där en grå kropp låg, till synes stilla, död. Någonting var det dock som inte var som det skulle med det hela, för den varg som nyligen lämnat jordelivet tycktes röra sig igen, honans bröstkorg höjdes i ett djupt andetag och de gröna ögonen slogs upp med en förvånande styrka i dem. Det hade kanske inte varit hennes förstaval när det gällde kropp att sno åt sig, men det fanns inte överdrivet många alternativ egentligen. Hon höjde vagt på det tunga huvudet och lät blicken granska denna nya kropp som hon behövde lära känna. På det ena bakre låret gick det att skymta en grå, slocknad måntatuering. Fan. Varför just en jävla godtrogen måndyrkande loppa. Just typiskt. Hon provade att resa sig upp, med ett mer eller mindre lyckat resultat. Hon kunde inte minnas att en kropp kändes så pass tung, så irriterande. Till viss del så kanske det hade sina fördelar att ha en andes form, men när det väl dykte upp en tillgänglig kropp så var hon ju tvungen att testa om hon kunde ta den, bara för att jävlas med Chaibos och vargen i fråga. Det så vanligt karaktäristiska skrattet lämnade vargen, fick personligheten att lysa igenom trots att alla drag, inklusive rösten var en annan. Hon hade lurat döden...vad var det nu, tre gånger? Chaibos måste verkligen vara förbannad på henne, så perfekt. Ett flin lade sig på läpparna innan den gröna blicken vandrade över träden runt om henne, hon visste mycket väl vart hon befann sig, hade ofta vandrat dit för att skaffa sig komponent till sina gifter, de gifter som ack fördärvat henne. Hon kunde dock inte låta bli att älska dem, på ett skruvat sätt trots att de blivit hennes död, skulle troligen bli igen, men det var det värt. Hon såg sig om, försökte finna de växter hon suktade efter, kunde inte vänta med att se om hon kunde kontrollera gifterna även i denna kropp. Hon var inte särskilt övertygad, men hon hade lyckats förut, och nog skulle hon göra det igen.

I sitt liv hade många saker kommit och gått. Liv hade brunnit som facklor för att sedan plötsligt slockna och försvinna in i den mörka evigheten, medan andras ljus fortfarande kunde beskådas på avstånd. 
Andra var bara borta. Spårlöst. 
Sleazoid visste inte riktigt vart hans liv var påväg. Så många riktningar hade livets väg antagit, för att sedan åter byta och finna nya stigar. Många hade bara burit sorg, medan andra hade lett honom till Hinata och till Qu. Till Valparna och till det liv han nu hade. 
Skuggorna hade kallat honom från reviret. De hade känt en närvaro som var bekant, men som han inte helt kunde placera. Till trots skuggornas hållfasta förmåga att aldrig glömma en annan skuggas identitet så brann ännu facklan, hoppet, över att Nyaldi ännu levde och var välbehållen. 
Skuggbenet var invant sedan länge, ändock kände han hur kroppen efter dagars vandring klagade och värkte på ett sett som var honom inte helt familjärt. Kanske hade reviret blivit honom alltför hemmastatt, och att det var därför kroppen nu värkte; inte längre van vid vandringar vida till fjärran land. 
Efter att solen stigit och dagen nalkats färdigt anlände den tvättbjörnsmönstrade hannen till den punkt han sökt. Det var inuti Itrozos skogar och blomstrande vegetation, och i en sång bestående av tusen fåglar fann Sleazoid sig ensam. Bara med skuggornas sällskap, och fortfarande draget av en familjär obekant skugga så nära men ändå inte.

Hon kände någonting underligt, en sak som hon inte hade upplevt i någon av de kroppar hon tidigare hade besuttit, som hon hade levt i. Omgivningen tycktes levande, men det var inte träden som denna gången kallade på henne, det var det som fanns under dem, deras mörka avkastningar som skapades när solen inte kunde nå en yta, skuggor. Huvudet lades på sned och blicken skeptiskt granskade de mörka skepnaderna som verkade vakna till liv av hennes tankar och vinkar, som om de faktiskt hörde henne. Tanken sjönk in i hennes ännu grumliga hjärna när de mörka skepnaderna började dra sig mot den grå kroppen, och samtidigt så växte ett illavarslande lömskt leende på läpparna. Det här kunde ha potential, helt klart. Hon kunde inte låta bli att lägga en tanke på den skuggvarg som hon hade valpar med, som hon på ett sätt innerligt avskydde, men på ett annat fortfarande fascinerades av en smula. Det var dock någonting som hon inte skulle erkänna, knappt för sig själv ens. De mörka skepnaderna lade sig omkring hennes ben, slingrade sig i svävande rörelser, obefintliga, men närvarande. Orden gav henne ingenting vettigt, de var inte av ett språk hon förstod, mer än några enstaka ord som hon mot sin vilja lyckats snappa upp från sonen, allt för lik den fader som hon inte ville veta av, till största delen. Den något stockiga kroppen var ingenting som hon var van vid, hennes bekanthet låg i överrörliga leder och flexibel svans, detta var totalt främmande mot allting annat som hon upplevt. Hon förvånades över faktumet att de verkade dra sig mot någonting, som om de försökte tala om någonting för henne. Smått motvilligt följde hon ändå deras anvisningar och lät stegen, fortfarande en aning obekanta och tunga, föra henne framåt åt det håll de visade. Det var en underlig känsla, det kunde hon inte komma ifrån, men ändock fascinerande och intressant. Sekunderna senare så fick en doft henne att tvärt stanna upp, hon kunde knappt tro det här nya luktsinnet, av alla förbenade möten hon hade kunnat hamna i så var det tvunget att vara just detta. Som resultat av de känslor som för några korta sekunder drogs upp i hennes inre så virvlade de svarta skepnaderna runt om hennes ben i upproriska rörelser, en gestaltning av den inre stormen. Nosryggen ryggades vagt då hon kunde skymta den svartvita skunken träda fram mellan träden, som hon mindes honom, om än förändrad. Blicken fästes vid hanens vänstra framben, ett som tycktes flyta runt likt skuggorna runt om honom, de var skuggor, han saknade ett halvt framben. Tanken roade henne, fick henne att känna sig underligt tillfreds. ''Så, vi möts igen, skunk'', rösten lät främmande i hennes öron, och hon visste inte om han skulle känna igen henne. Fast, det var ju klart, inte många utstrålade en sådan stark personlighet, inte många kunde mäta sig vid hennes utstrålning alls. Ett flin smög sig fram på de grå läpparna, och blicken fästes envetet vid hanens, som så ofta annars.

[Skriver som Sleazoid från Nishas konto :b Sorry zara för detta misslyckade inlägg x'D]

Sleazoid stannade tvärt när en obekant röst stoppade hans framfart. Först hade skuggorna väglett honom, och sedan den inledande doften av främling. Rösten som talat var helt främmande, fast ändå inte. kanske var det tonfallet, mönstret av frekvensändringar, eller något annat han inte kunde placera.
Främmande, men ändå inte.
Skunk.
Tankarna som virvlat stannade tvärt, och skuggorna som först verkat inställsamma väste istället med råa toner. 
Tiken som stod framför honom bar inga igenkännbara drag. Mindre kropp, kompaktare byggd, isande blå ögon istället för glödande vitgula.
Främmande läppar bar samma flin. Rund blick glimtade med gammal sarkasm.
Det kunde inte vara sant.
Runt benen blev havet av skuggor nästan trögflytande, istället för den flytande dimman.
Sleazoid kunde känna stolthet i de fåtalet gånger chock eller rädsla fått honom att tappa besittningen, och även denna gång lät han inte något sno hans reson.
Istället spelade han på det smarta.
"Och vem är ni, som påstår er korsat min väg förut?" sade han reserverat. Innerligt hoppades han skuggorna hade fel, att de tagit miste eller enbart överdrev på något magiskt vänster.
De hade sällan, om aldrig, fel.