Den tid de spenderat på reviret sen flocken tagit sig hit hade varit allt för lång, med för få utflykter, och till råga på allt så hade Wynni hittat sina egna vingar, flugit iväg för att själv upptäcka världen, och samtidigt som det gjorde dem stolta så smärtade dem. När de hittat henne hade hon varit ensam, men de hade tagit hand om henne, som en dotter. Att sedan få veta att hon inte längre behövde dem, ja det var en blandning av stolthet, rädsla och smärta som bubblat i bröstet när hon ursäktat sig för att sedan flyga iväg.
 Solen stod högt på himlen ovan de färgglade över det brandfärgade lövverket. När de först kommit hit, med hjälp av Wynni, hade det förstått varför hon valt att stanna i skogen, trots att hon var ensam. Den var otroligt bländande vacker, speciellt den kristallklara dammen med de vackra svanarna. Ja allt i skogen behagade de båda. En plats de kom att kalla hem.
 Stigen ringlade fram mellan träden och den enorma vargen hade en viss svårighet vid de tätare områdena där grenarna hängde lågt. Men tillslut nådde de till den gläntan i skogen som de varit på väg till. En fridfull plats som blandade alla skogens element, skogen, en vacker bäck och dess vackra djurliv. Nöjt gick de ut en bit och lade sig ner i solens värmande strålar, tänkte bara njuta av den vackra dagen.

Känslan av att bara få vara och höra fåglarnas sång medan solens strålar mjukt smekte deras kropp, ja den var obeskrivlig. De var helt avslappnade och de delade sina tankar med varandra, enbart via Tiens gåva, helt omedvetna om det främmande sinnet som kom allt närmre dem i en hög hastighet, inte fören den ramlade ut framför dem. Förvånat tittade de båda på den, även om Kiera blev mer irriterad över händelsen än Tien. Hennes ansikte var en stel mask då hon granskade den mycket mindre vargen som nu upptäckte dem. Tiens ansikte var vänligare, mer inbjudande än sin syster. Men istället så sträcktes hans kraft ut till sinnet, letade lätt efter informationen han sökte. Frin, en hane som inte var mycket yngre än dem, men ändå något yngre. Något tungt låg över dennes sinne, och han verkade ha bråttom. Flydde han? Tien ville inte gå närmare in på ämnet, ville inte söka i allt för personliga delar av sinnet. Nej han gillade inte att göra så. "Hej Frin" hälsade han vänligt, tänkte inte riktigt på att han inte borde kunna hans namn. När de var yngre hade de behövt använda sina krafter för att ens kunna överleva deras samhälle, för i deras flock så hade deras legender tvingat dem att ta på sig rollen som gudar. Kiera fnös åt broderns vänliga hälsning och muttrade lågt. Vara så vänlig mot en som stört deras enda stund av frid, nej det var inget som skulle ha fallit henne in. Nej hon hade möjligtvis snäst åt honom och krävt att han skulle förklara sig, förklara varför han förstört det fina ögonblicket. Ja, det hade varit mer i hennes stil. Men nej, hon var tvungen att dras med en irriterande bror om gjorde allt så som han ville. Tien, som fortfarande höll länken mellan deras sinne öppen, log åt systerns tankar innan de båda åter koncentrerade sig på vargen framför dem.

Den andre vargen kröp ihop och verkade krypa undan. Hans rädsla och skräck inför dem var så uppenbart att man inte skulle behöva Tiens krafter för att se den. Vid hanens ord, och den plötsliga förvirringen Tien kunde känna stråla från hans sinne, så kopplade han samman känslan av att fly, information han tagit från hanen, och bli jagad. Så någon jagade honom. Ville någon döda honom? Varför? Hade han gjort något hemskt. Medan Tien tänkte så hade frågan gått Kieras uppmärksamhet. Typiskt för henne att att enbart intressera sig i intriger och död, det var "spännande" enligt henne. Intressant. "Vi är inte dem som skickades ut att döda dig Frin, och jag är ledsen att din vän inte hade samma tur som du" Tiens mörka stämma var medlidsam. Han hade inte sett en annan utväg än att gå längre in i sinnet för att ta reda på problemet. Men han visste inte Varför det fanns order om hans död. Det var mer personligt. Inget han helst gick in på det vill säga. Kiera dock, hon var inte lika mån om privat liv. "ååh ett dödsstraff!" Hon log och sträckte sig mot den mycket mindre vargen. "Vad har du gjort för att förtjäna det?" Om man inte kände henne skulle det vara väldigt svårt att se att allt var ett skämt. Hennes humor var inte den bästa.

[Derpigaste inlägget jag skrivit, någonsin]

Han kunde direkt märka främlingens reaktion, känna rädslan som strålade ut ur sinnet. "Kiera!" Hans ilskna stämma riktades dirkt mot systern och han högg till och med i luften efter henne med de kraftiga käkarna han ärvt från sina förfäder. "Det räcker, ser du inte att han det svårt?! Jag visste att du var arogant men nu går du över gränsen!" Det var inte ofta Tien blev arg, inte ens irriterad, så det var inte konstigt att den vita fakarg sidan av dem förvånat blickade på sin bror innan hon, något skamset, såg mot den andre vargen. "Förlåt" mumlade hon, fortfarande förvånad, och faktiskt litet imponerad. "Frin, lyssna på mig, Vi kommer inte från din födelse flock och vet inte varför de jagar dig, Vi är väktare, krigare, i flocken Volantis som har sitt Revir här i närheten. Vi vill dig inget illa" Tiens blå ögon sökte den andres då han nu sänkt sitt väldiga huvud till den andres nivå. Det var inte längre lustigt för dem att möta sådana som var mindre då det hände oftare än de mötte någon större eller jämnstor. De hade enbart mött en hitintills, deras mörka ledare, men då var även han något minde än de själva.

Blicken fastnade inte mer än en halv sekund åt gången på vargarna. Den flög ständigt omkring och slog sig inte till ro någonstans. Det harmoniska och tilltalande höstskogen hade misslyckats att färga av sig på hans sinne, än var han lika uppvevad och rädd som innan.

Plötsligt röt den mörka, hanen till. Frin som inte tycktes kunna krypa ihop mer, tryckte sig själv näst intill platt emot marken. Ordet, eller snarare namnet han sagt var inte hans, eller ämnat åt honom. Försiktigt rätade han lite på sig, inte för att hans mod steg men för att ifall han skulle behöva fly så var det lättare i denna position.

Trots att öronen var platta emot halsryggen så hörde han klart och tydligt vad hanen sade. Lite förvånad av den vita tikens ursäkt, sträckte han lite på öronen. De kanske inte var farliga ändå? Även om de inte var en av de som sänts för att slita honom i stycken, så var mycket med dem väldigt avskräckande; deras storlek, faktumet att det var två vargar i en, att de kunde se vad han tänkte eller på något vis läsa av information om honom. Men i och med att sekunderna gick, och än hade de inte beslutat för att döda honom, så sjönk nervositeten försiktigt.

Den mörka rösten hade tagit till tala igen, och denna gång förmådde sig Frin att se på honom någon sekund längre än innan, för att sedan vika undan blicken - både av osäkerhet och underlägsenhet. Även om det var uppenbart att han var chanslös emot denna bjässe till varg - eller vargar - så kunde han inte visa det nog, även om dessa inte verkade vilja skada honom.

Noggrant lyssnade han på vad den mörka sidan hade att säga. De tillhörde Volantis? Är Volantis en flock? Lite försiktigt började han skåda sin omgivning; de mörka trädstammarna, färgsprängda löven, gröna gräset. Det såg så obebott ut, på något vis, så orört. Nosen vibrerade lite lätt för att dra åt sig doften från vargarna, för att sedan analysera den med tidigare dofter. Visst kände han igen den, men hade bara känt den väldigt avlägset. Undra vad det berodde på?`

Frin växlade ögonkontakt med de två huvudena. Öronen reste sig successivt. 
" J-jag är Frin. Vilket ni redan verkar veta. " Trots att rösten inte alls skallrade lika mycket som innan, så kunde han inte undvika den starka osäkerheten i hans röst. Kanske var det överflödigt att presentera sig inför dessa två varelser, som uppenbarligen redan visste hans namn - men det var väl ändå det man gjorde om man träffade nya individer? Frin var faktiskt väldigt skeptisk - det hade varit länge sedan han mött någon, eller ens pratat med någon, sedan Adzark dog.
" Vilka är ni? " Rösten var fortfarande full med osäkerhet, men hade växt sig något starkare tillsammans med hans hållning. Även om paranoian bet honom i sinnet så hade dessa två vargar, åtminstone den mörke, lyckas vinna över ett litet förtroende.

Frin verkade lungna ner sig något, även om det tog sin lilla tid. Tien log vänligt medan Kiera fortfarande hade blickan fäst på deras tassar, en ljus och en mörk, och försökte reda ut sina tankar. Aldrig hade Tien skällt ut henne, aldrig. Ändå hade de varit fångade i samma kropp sedan födseln. Fundersamt höjde hon ändå blicken och fäste den på den mycket mindre hanen då denne presenterade sig, men hon log inte. Namnet kunde hon ju redan, då Tien redan sagt det, men hon uppskattade ändå den andres respekt, men svarade inte. "Jag är Tien och detta är min syster Kiera, som du kanske redan förstått" För en gångs skull avslutade inte Kiera meningen åt honom, så som annars ofta gjorde. Men han var inte orolig för det då han alltid höll en kontakt öppen till hennes sinne, så han visste vad hon tänkte och gjorde. Något som underlättat för dem när de var yngre och skulle lära sig att sammarbeta, trots olika vijor, åsikter och personligheter. "Så Frin, vad är det som gjort att du blivigt belagd med dödstraff? Du ser inte ut att vara den som söker trubbel" Det var någon som han undrade över, hur kunde denna försiktiga, okej vettskrämda, varg fått ett straff så hårt? De mörka ögonbrynen drogs ihop så att en rynka bildades i hans panna.

[ Eftersom jag tänkt avliva Frin *snyftar lite*, så vill jag ändå avsluta detta roll innan. Såå, vill gärna försöka få det så kort som möjligt, if possible? :3 ]

Frin lät blicken flacka emellan den mörke och den ljuse, brodern och systern. De var ett omaka par. De var oskiljbara, vilket både var en skrämmande och trygg känsla. Det var en återkommande tanke, att han kanske borde vänt om för att dött den natten med Adzark.

När Tien frågade vad han gjort, så stelnade han lite. Skulle han berätta? Skulle han vara en av dem som accepterade honom, eller skulle han vara som hans före detta flock? En del av honom sa att han inte hade något att förlora, men han kunde ändå inte glömma de hårda orden och blickarna som känt som istappar emot hans rygg. Han ville inte uppleva det igen. En inre kamp började smått bryta ut.

" Ehh... " mumlade han tyst, nervöst. Han vågade inte titta på dem, och lät istället blicken segla genom dungen. Skulle han fly? Kunde han lita på dem? 

Återigen stelnade han till. De visste redan vid det här laget. De kunde ju uppenbarligen läsa hans tankar, eller något annat telepatiskt. 
" Jag älskade fel person. " hastigt, nästan ut mellanrum kastade han ur orden. Ögonen slöt sig hårt, beredd på ett slag eller kanske ord som smärtade minst lika mycket.

[Drar inte alls ut på rollet för att jag inte vill att Frin ska dö *host harkel*]

Unghanens svar förvånade honom lika mycket som det smärtade honom. Att älska fel person var inget att behöva dö för, men att älska någon var dock en bra anledning att kämpa för. Tien snappade snabbt upp de ungas tanke gångar. "Ingen kan någon älska fel person, Hona eller Hane" Han sänkte åter huvudet mot den mycket mindre vargen. "Du har inte gjort något fel Frin" Han log försiktigt, prövande. "Överlev och visa att han inte dog i onödan, Det känns tungt, jag vet, men tror du inte att han önskar dig att leva vidare?" Tien kanske inte borde lägga sig i så, men han skulle inte stå ut med att något sådant fick hända. Mördad enbart för hans kärlek till en annan hane. Det var absurt.

Kiera såg mot den unga hanen, skuldkänslor började spela inom henne. Hon visste att hon borde tänka efter bättre, men nu var det redan gjort och inget hon gjorde kunde ta tillbaka det. Till skillnad ifrån vad deras födelseflock trott så var hon ingen gud, hur de än såg ut, och därför kunde hon inte förändra tiden. Men kanske kunde hon förändra genom att hjälpa? Hon fann det bara otroligt svårt att hålla tillbaka de spydiga kommentarerna, den irriterande känslan. Hon Ville inte känna ansvar inför vad alla andra behövde. Ville inte ha ansvaret då allt gick fel. Ville inte. Men ändå fann hon det något udda, äckligt, att någon skulle kunna gilla en av samma kön på Det sättet. Hon kände den hårda blicken hon fick av Tien men ignorerade den, han bestämde inte vad hon kände.

Orden och meningarna hanen yttrade kom som en chock - han hade förväntat sig något helt annat, kanske ett hånfullt skratt, hatfulla kommentarer eller kanske ett hugg emot hans strupe. Men det han gjorde var ännu mer oväntat; den store hanen tröstade honom, försökte muntra upp honom. Försiktigt öppnade han ögonen och såg på honom. Reaktionen han fått var helt ny och främmande, han visste inte riktigt hur han skulle reagera på Tiens öppna, välkomnande sinne.

"Ja-jag antar det..." stammade han lätt fram. Han kände sig något dum - allt han tänkt på de senaste veckorna var Adzark och hans skrik som dog ut med vinden. Han hade drömt om de nätter de smygit iväg tillsammans, bara njutit av varandras sällskap - de hade inte behövt säga något, bara nosen i hans päls hade varit nog. Frin knep ögonen hårt, minnena fick det att brännas i hans ögon och en obehaglig klump i hans strupe bildades. Han saknade honom så. Men Tien hade rätt - Adzark hade velat att han skulle fortsätta sitt liv, gå vidare och vara lycklig. Frågan var bara hur han skulle klara det utan honom?

Den blå blicken låg mjukt på den brune och han följde det som hände innanför hans pannben. Det var kaotiskt. Som om tankarna var en flock antiloper splittrade av ett rovdjur. Allt var oharmoniskt men änd kretsade allt om en och samma sak.
 "Seså Frin, det är inte ditt fel, det r inte kontsigt att du kände så, jag tror nog inte att jag skulle vara den lyckligaste heller direkt. Men det kan komma. Men kom ihåg, det är okej att gråta." Tiens nos var så nära den yngre hannen att han faktit rörde vid hans panna lätt, som en gest för att lugna han något, trösta.
Sedan lät han dra åt sig huvdet för att se på honom och log vagt. Försiktigt och något osäkert. 

Det var visst kanske viktigt för brodern at få den une hanen på bättre humör men ändå fann hon det irriterande att behöva ligga bredvid och lyssna på det. Hon kanske inte hade något att göra med vem någon annan älskade men detta var fel, obehagligt. Hennes röda blick låg ut över skogen. Hon hade inte haft något med hanen först, men nu fann hon det svårt att ens se på honom. Allt hon kom att tänka på var hans realtion till en annan hane. Hon fnös tyst och kastade en blick åt hans håll. Typiskt Tien att försöka trösta alla. Han verkade ta med den uppgift de förut haft hit, onekligen irriterande. Speciellt då de valt att lägga det bakom sig. Var inte detta med den nya flocken en ny start?

Frin visste inte riktigt hur han skulle känna. Den äldre, större hanen var så vänlig och öppen emot honom. Det var främmande. Det var obehagligt och läskigt, men även så himla skönt. Han behövde det.

Tacksamt sänkte han huvudet när Tien vidrörde hans panna. Tack. Tack. Det var allt han kunde tänka, och han hoppades att Tien förstod. För han hade ju fattat allt innan, utan att han sagt något. Men han ville vara säker, även om det brände i halsen.
"T-tack." 

Med något ryckiga rörelser reste han sig upp, och såg på de två som låg ner. Ett halvhjärtat leende breddade sig på hans mörka läppar. Om än han gärna ville stanna med dem, så kunde han inte fly undan känslan av att de snart var ikapp honom. Han var tvungen att ge sig av, han hade inte råd att spilla tid.
"Jag måste gå. Men tack..." andades han tyst, och nickade emot de två. Även om Kiera inte sagt mycket, så hade hon inte heller gjort honom till åtlöje. Och, det kändes konstigt att bara tacka Tien, när de båda tillhörde samma kropp. 

Med något ostadiga steg vände han sig om, och tog några steg bort ifrån de två. Men vände sedan tillbaka blicken, och log lätt.
"Jag hoppas vi ses igen." 


[ Detta blir sista inlägget för mig. Så om du inte vill skicka ett avslutande inlägg med Kiera Tien, så anser jag det som avslutat. c: ]