Okej, nu hade hon fått fnatt. Nu hade den sista skruven ramlat ur och hela mekanismen rasat samman. Det var med dessa tankar som den unga honan försiktigt förflyttade sig över skaren. Vad gjorde hon där? Det fanns fortfarande tid fram till vintern, och ändå valde hon att söka upp den. Knäpp, hon hade blivit knäpp.
De långa, smala öronen låg klistrade emot nacken. Nordanskogen hade varit illa nog, men av någon anledning så hade hon valt att styra hemfärden genom snöns landskap. Hon som hatade snö. Avskydde kyla. Vad hade hon tänkt uppnå med detta? Hade hon ens tänkt alls?
Men om man bortsåg från dessa ilskna tankar så var hennes vistelse på slätten ännu ganska trivsam. Hon kunde med sin lätta kroppshydda balansera ovanpå skaren, och även om temperaturen låg stadigt en bra bit under noll så var det för tillfället vindstilla och solen värmde glatt hennes rygg. Kylan kändes faktiskt inte märkbart, förutom i hennes rosa trampdynor. Med den långa randiga svansen svängande i ett S-mönster bakom henne passerade hon en mindre kulle och stannade där upp. Spanade ut över allt det bländande vita och drog in den friska luften i sina lungor. Tänkte inte erkänna att det var en ganska behaglig känsla. 


[Chronos]

Den stora vargen pulsade outtröttligt genom snön där han tog sig fram. Tillsynes en ganska tung och kraftfull varg, men ack den extra långa och tjocka pälsen lurade synen rejält. Då han var långbent och högrest likt vrenen i hans blodsspår. Han mindes knappt Numoori som sitt hem längre. Han hade levt kring Glaciärens sprickor och is allt för länge. Han mindes heller inte den långa vandringen de gjort från lavaöknen till snöslätten. Det han minns är snö och kyla, med svaga ansikten av mor, far och syskon. Kanske har han förträngt dem? De kalla turkosfärgade ögonen såg sig omkring i det tråkiga landskapet. Ack han skulle inte trivas någon annanstans än här. Den tjocka pälsen skulle hindra honom. Isvargen inom honom skrek för varje steg han tog söder ut. Men han var besatt av tanken att utforska Numoori igen, finna sin väg och sin plats. Vinden fick hans man att dansa och en doft letade sig till hans känsliga nos. Han vände blicken genast i dess riktning och började styra sina steg dit. Det var länge sedan han hade kontakt med någon. Sedan hans räddare oturligt nog varit med om en liten "olycka".

Det var med mjuka steg som hon åter satte kroppen i rörelse. Hon rörde sig över snön i ett lugn trav. Solljuset som reflekterades i allt det vita bländade henne lite, och hon kom på ännu en anledning till varför mörka skogar var att föredra. Allt som inte var vitt syntes på mils avstånd på dessa vidder, hon insåg att hon själv nog stack ut en hel del från sin omgivning. Och inte fanns det några träd att klättra upp i. Hon var verkligen exponerad på slätter, inte bara för kylan. Hon rundade ett krön - vinden hade verkligen skapat ett lustigt landskap av snömassorna - och där mitt framför henne var plötsligt en varg. Förvånat tvärnitade hon. Synade snabbt den andre med spetsade öron. 
"Achangra"
Sade hon sedan som hälsning. 


[Ursäkta att det är så kort men blir lite stressad för datorn kraschar hela tiden, redan fått skriva om detta två gånger -.-]

Chronos strosade på med höga benlyft och sina stora tassar tryckte enkelt ner snön framför honom, vilket gjorde att han inte behövde pressa sig fram direkt. Det såg nästan enkelt ut trotts att han var så stor. Han rundade en stor hög och plötsligt stod en varg där. Han sänkte huvudet redo för att attackera och en morrning fick hans strupe att darra. Mest av förvåning än aggressivitet. Han hade helt enkelt inte haft kontakt med utomstående på väldigt länge. Öronen åkte fram och huvudet togs upp i en extremt högrest hållning. Något han fått lära sig av sin ängel. Stolthet är allt. Tiken talade och för några sekunder tvekade han på vad han skulle svara. Varför? Han förstod verkligen inte varför. Det var nästan så att ett annat namn dök upp för att leta sig fram mellan raderna. Han rusade bort tanken och lät blicken etsa sig fast i tikens. 
- Chronos.
Mumlade han fram med rosslande hes stämma. Han harklade sig efter talandet och sträckte upp sig åter igen. Tala med respekt. Han bannade sig för att inte ha kommit ihåg änglens andra regel. Hur kunde man bli respekterad om man inte talade med styrka och respekt själv? Han fnös åt sig själv och lät den långa svansen höjas en aning.

Hanen var betydligt större än henne. Han såg ut att vara van vid dessa klimat, desto ovanare med social kontakt. De två kanske hörde ihop. Med en iskall men inte alls otrevlig blick såg hon - halvt stirrade- på honom. Hans lystrande tecken och den långa svansen. Var han en månvarg? Förutom sådana hade hon bara mött en varg med sådana markeringar. Ett lust att morra kom över henne då hon tänkte på den forna för-en-sekund-ledaren. Men hon höll den för sig själv.
Chronos ey? Namnet platsade perfekt. Ett lätt leende la sig över hennes smala läppar och blicken blev mjukare. Ögonbrynen höjdes lätt, likaså gjorde hennes långa svans. Kanske nådde hon honom inte mycket längre än till buken, men skam den som ger sig. Hon tänkte inte vara hanen underlägsen bara därför. Likväl var hon inte onödigt utmanande i sin kroppshållning. Behöll bara den för drottningar värdiga posen, höjde på huvudet lätt och lät leendet växa till något riktigt charmerande. 
"Greetings Chronos."
Hon nickade mot honom i en mycket lätt bugning, lät svansen svepa i en mjuk S-rörelse bakom henne. Smackade lite med tungan mot gommen. Undra vad hon kunde göra av det här mötet.

Färgen som tiken bar fick honom att minnas en bild, en bild av en tik. Tydliga bilder. Han hajjade till inom sig en aning. FrostCut var tikens namn. Var det mor? Han kunde inte placera det för ens bilden av hans syster dök upp. Han hade syskon. Hon bar samma lila färg i sin teckning. Minnet började återkomma, så enkelt det hade varit. Hade han förträngt det så här länge. Tiken talade igen och log. Öronen letade sig bak en aning osäkert på hur han skulle reagera emot hennes leende. Han visade sitt egna leende. Läppen sköt upp och tänderna blottades i en fnysning. Tungan letade sig ut mellan käkarna och fuktade den mörka nosen. Han placerade leendet, glädje som det såg ut att vara som en svaghet. Han kanske skulle hjälpa henne att ta bort det? Tanken lockade oerhört. 
- What are you doing here? All by your self. 
Han poängterade att hon var ensam. Han beslöt sig för att ge honan ett privilegie och han satte sig ner. För att visa honan att han helt enkelt var intresserad av ett längre "möte" han hade trotts allt inte haft kontakt med omvärlden på väldigt många år. Han fick bilder av fler syskon, inte bara Dolencia. Och genom dem kom bilden av hans far och han sträckte ytterligare på sig. Stolt över de gener han kom ifrån, starka och respektingivande.

Hakan sänktes ner mot bröstet då hanen åter talade. Leendet, som snarare var ett flin, låg stadigt kvar på läpparna.
"I could ask you the same question.."
Svarade hon och höjde det ena ögonbrynet. Aldrig att hon skulle låta sig nedvärderas av någon, hon klarade sig fint ensam. Även om ensam inte var något hon var. Hanen slog sig ner framför henne. Det var tur att de två inte var tätt inpå varandra, annars hade hon sett löjlig ut då hon blickade upp mot hans huvud. Svansen svepte om hennes ben och även hon slog sig ner. Självsäker i sig själv, behövde inte hävda sig mer. Huvud höll dock högt. Stoltheten bar hon alltid med sig. Hon knyckte med nacken och mötte sedan den andres turkosa blick. Det fanns fler likheter mellan honom och Betan än de lysande tecknen. Och hade hon någonsin ens hört talas om en månvarg med annat än lita märken?
"Oh well"
Sade hon och smackade med tungan.
"Im on my way back to my pack, if you need to know."
Axlarna ryckte lätt och hon andades ut djupt. Lät blicken lugnt vila i hanens ansikte och inväntade hans svar på den tidigare ställda frågan.

Öronen hölls fortfarande vända bakåt, inte emot nacken utan stående men bortvända med dess tofsar rakt upp i vädret. Vacker som en tavla satt han där, sträckte upp sig med bröstet uttryckt och manen som ramade in hans profil svepte med vindarna som drog förbi. Han höjde ena ögonbrynet men såg fortfarande ogillande på tiken. 
- How nice. 
Svarade han bara då han skämdes en aning av sin okunnighet kring flocklivet i Numoori. Han hade faktiskt ingen aning om namnet på någon av dem. Ängel hade varit noga med språklära, träning i uppförande samt fysisk sådan. Noga, känslokall, men ändå kärleksfull. Vilket alltid förvånat och förbryllat honom. Han mindes inte ens hanens namn, då han alltid tilltalat honom som Sir, eller ängel i tankarna. 
- I'm on my way back to Numoori. I have spend the last years far away from here.
Sa han och höll sin blick fixerad kring tiken. Så udda, så liten. Han kunde mosa henne likt en myra om han ville. Kändes det som. Visst var inte Glaciären jätte långt bort, men tillräckligt för att nämna långt ifrån Numoori, då det i princip inte bodde några levande varelser där. De hade jagat och levt på fåglar som bodde kring sprickorna, men även på andra små rovdjur som levt där. Man hade behövt vara snabb för att överleva och Chronos hade fått all träning han kunnat önska sig.

Med mjuka anletsdrag studerade hon hanen igen. Lät oblygt blicken löpa över hans väldiga kroppshydda. Betraktade i tystnad hur manen fångades av den lätta brisen och svävade runt honom. Hon hans skarpa tecken lystrade inbjudande mot henne. Hon undrade om flugor samlades runt honom på natten, dragna till ljus som de var. Tanken lockade till skratt men hon kvävde den önskan. Röjde inga utav sina tankar för omvärlden.
"Hoping to find someone special?"
Frågade hon och de långa öronen klippte till ovan henne för att sedan mjukt lutas bakåt. Likheterna kunde vara en slump, men Jira lämnade ogärna saker åt det osäkra. Samtidigt så fann hon mycket större nöje i att linda in sina verkliga frågor så till den grad att hon kunde få sina svar utan att motparten ens förstått vad som hänt. Den lila tungan fuktade nosen, genast bet kylan lite hårdare i den. Nu när vinden återkommit och verkade tillta allt mer blev det så pinsamt uppenbart, hon hörde inte hemma där.
"So, are there more of your kind where you are coming from?"

Någon speciell? Ja han antog att man kunde benämna det som de. Men han förstod inte riktigt vad honan menade. Det var självklart hans familj var speciell men han antog också att det inte var det hon riktigt menade. Hon såg ut som en liten larv med sin randiga svans och de lila som kontrade det svarta i den fluffiga svansen. Han undrade om hon var en korsning av något slag? Konstig varelse, men han kunde inte undgå att tycka de feminina dragen var honom tilltalande. Att inte möta det motsatta könet på nästan 20år gjorde det oundvikligt för honom att inte studera tiken mer ingående. 
- Family is what I'm looking for. So no, not where I come from. My family lives in other parts of Numoori. 
Sa han med stark röst och stoltheten som brann inom honom. Tiken var väluppfostrad. Det uppskattades. Då han inte mött något annat på länge heller. Vilket är ett osäkert kort, då han själv inte ens vet hur han skulle uppföra sig eller reagera i en ouppfostrads närvaro. Han har en fallenhet för att reagera spontat på nuet. Tänker sällan före han agerar. Ung och farlig, både för sig själv och andra kan man säga.

Om hon inte haft en sådan stenkoll på sitt yttre så hade man fått se hur hennes ögon smalnade av då hanen svarat, men istället så nickade hon bara kort. Om den unga hanen framför henne varit borta från sin familj i några år så kunde han inte ha varit gammal när han lämnade dem. Inom henne tändes en liten nyfikenhet, hon undrade var som hänt, vad som drivit honom bort från sitt hem så tidigt.
"So you've been away from your folks for quite some time then.."
Konstaterade hon och mötte åter hans turkosa blick som speglade vinterhimlen ovan dem.
"I'm sure they'll be pleased to see you."
Det alltid närvarande, lite humoristiska flinet växte till ett mjukt leende då hon talade. En kall vinterbris letade sig in igenom hennes täta fäll, fick den aningen längre kindpälsen att dansa runt hennes lilla ansikte. Öronen vinklades inåt kroppen för att hon skulle slippa störas av det växande ylandet som blåsten orsakade. Förhållandena på slätten blev allt otrevligare för en liten naturvarg, likväl så sken fortfarande solen från en nästintill molnfri himmel. Jira kunde inte för sitt liv förstå varför någon skulle välja att bo på denna plats. Kallt och ljust och jävligt som det var.
"Do you have any idea where you should start looking? Numoori ain't no small land."
Fortsatte hon, lät brytningen som hon ärvt av sin mor komma fram. Frågade mest för att hålla tankarna borta från den pina som landskapet allt mer började bli, men insåg också att hon började uppskatta sällskapet. Tanken på att bara vända hanen ryggen och dra därifrån när vinden blev mer våldsam kändes faktiskt inte enbart lockande.

- Well I bearly remember them so I guess you can say that. 
Sa han och ryckte lätt på ena skulderbladet. Det var sant. Han hade aldrig fått lära sig att ljuga lönade sig. Sedan så spelade det heller ingen större roll om sanningen kom ut till denna lilla fjutt till tik. Det fanns inget att dölja. Pleased. Han ogillade tikens ordval. Nå ända anledningen till att han skulle söka upp sin mor var för att försöka hitta sina syskon. Det var ju inte direkt så att hon hade letat efter honom. Han hade inga som helst känsloband till henne, lika lite som hon hade det till honom. 
- I'm heading south. I remember lava, dark ground. And a dead forest.
Sa han. Han hade letat efter sin far i månader nu, men inte funnit honom. Det var tydligt att denne egentligen inte levde på snöslätten även om det var här han hade mött Chronos mor för att möta valparna för första gången. Det var hans sista minne med familjen. Så han fick helt enkelt söka sig till något han trodde kallades för Lavaöknen. Där han visste att de föddes och kom ifrån från början.

Vinden stillade sig för en stund, gav den unga honan en paus och tillät hennes tankar att åter fullt fokusera på Chronos. En liten lättnadens suck lämnade hennes tankar, men åter igen var detta inget som tilläts avslöjas för någon annan. Det ryckte lätt i hennes smala öronspetsar då hanen talade, men öronen låg kvar avslappnat bakåtlutade.
"The Lava Desert, eh?"
Hon flinade charmerande och nickade kort.
"Well that's no short trip.."
Orden var inbäddade i ett litet skratt. Svansen lade sig till rätta på hennes ena sida och hon trampade några gånger med sina små tassa på skaren. Som en katt som gjorde sig hemma, gosade ner sig. Munnen var fortfarande fast halvt i ett leende, halvt i ett skratt, och nickningen hade utbytts mot en skakning på huvudet. Så vände hon med ett knyck på nacken åter blicken upp mot hanens anlete, och hennes min var förvandlad till något mycket allvarligare än tidigare skådat. Trotts att det vänliga och charmiga leendet fortfarande lekte i hennes mungipor så gav hon ett mycket seriöst uttryck då hon åter yttrade sig.
"You better be carefull, those lands are the home of both Devils and TDN."
Kort paus, en tyst inandning.
"And the road there isn't really an easy one either.."
Var det en äkta omsorg som faktiskt kunde anas bakom orden? Det var svårt att avgöra, om man kände hennes var det kanske lite svårare att tro på men likväl så intog blicken en så allvarlig ton att det var svårt att känna igen henne då hon blickade bakåt mot skogskanten som kunde skymtas långt bakom henne.
"I know the best way to go.. if you're interested?"
Sa hon sedan och log mot hanen.

Så det var så det hette. Lava öknen. Han mindes nu när han faktiskt blev påmind. Han funderade, nej han visste självklart att det inte var en kort tripp. Hans egen mor hade släpat honom över mor och fosterland när han var så liten att han i princip precis lärt sig gå. Trodde hon att han var korkad eller? Han höjde ögonbrynet och lyssnade till henne. Devils. TDN. Vilket trams. Flockar, de hade inget att skrämma honom med. Hans ögon smalnade av då hon fortsatte tala till honom, skimret i hans ögon blev mer intensivt och han reste sig upp för att kasta sin skugga över den lilla tiken. 
- You little bitch.. Who do you think you are?
Sa han med mörk röst. Han ogillade sättet hon talade till honom. Han stegade fram emot henne och sänkte huvudet för att blotta tänderna emot henne samtidigt som en dov morrning steg fram i takt med hans kliv framåt. Han stirrade rakt på henne, höll huvudet i hennes höjd. Han ville se hennes ögon, hennes förändring. Han ville förstå sig på henne, men ändå inte. Hon äcklade honom. Hur kunde hon någonsin se sig som något bättre, starkare? visare? Än honom? Aldrig.. Han fnös kallt. 
- My own mother dragged me through this land before you even was born!. I don't need any help. 
Pressade han fram mellan morrningen och käftarna som var relativt spända och sammanbitna. Han kände på sig att tiken egentligen sa detta bara för att reta upp honom, men det spelade honom ingen roll, det var hennes problem helt enkelt. Det var hon som fick ta itu med konsekvenserna senare. När hon var skadad och fick slicka sina sår i ensamhet!