Han hade klivit upp ur sin lerbädd för länge sedan. Tidsuppfattning hade han inte lärt sig än igen men det kommer långsamt tillbaka. Men han kunde inte finna den vackra Leyrinn som har varit med honom innan. Som han tyckte om att prata med. Han gick ut på den lilla balkongen utanför hans grotta och satte sig ner. Leran på hans kropp rörde sig mycket för att hålla leran blöt så att den inte torkar och för att hålla hans vargliknande form. Han väntade lite medan han satt där ute för att sedan höja huvudet och istället för att yla gav han ifrån sig ett högt ryt som man lätt kunde tro skulle komma från ett monster.

Han svängde på svansen, själva leran hängde inte med fullt och benet i svansen slog utanför leran med spetsen. Detta var sätter som den Leyrinn kom innan så det borde funka nu också. Han röt ännu en gång - fast denna gången lite tystare. Åter igen väntade han lite innan han kom på en ny ide och gick snabbt in i grottan. Han rotade runt bland all lera i grottan innan han hittade en något rund sten och gick ut med den i munnen för att sätta sig med stenen framför sig och åter igen glatt vänta.

Vulpano gick med hasande steg och hans kropp darrade litet, han var inte lika smidig som han varit för så många år sedan, han lyfte upp sig själv med Telekinesi, genast kändes det lättare att gå, hans sinne kände av en annan varg i närheten, normalt sett brukade han ogilla andra vargar, men något med denna var... Fel.
Han började röra sig sakta emot källan, strax kom en rytning som av ett monster, men Vulpano fortsatte modigt framåt, vid hans ålder var döden inte en skräck längre utan bara en lite längre tupplur...
Snart såg han en brun figur och stannade på säkert avstånd
"Var hälsad" rosslade han

Han satt och väntade, såg ut över den nedåtstigande solen. Han öron pekade framåt men hängde och såg små och runda ut. Svansen slog utanför leran medan han tittade ut över berget. Han kunde se passgången från sin plats och någon gång hade han sett några roliga saker passera på tiden han kunde komma ihåg, vilket förstås inte var en särsklit lång tid men det visste han själv inte. Det kunde ha gått flera timmar eller flera dagar. Han visste bara när hans kropp sa till honom att han behövde värme eller kyla och då gick han som vanligt in i sin grotta.

Han ryckte långsamt till på huvudet när han hörde något. Vad det nu var, och han ställde sig upp med viftande svans som vanligt. Var det den andre som återvände? Kanske. Fast det lät inte som den. Men det kunde vara den. Han tittade lite runt omkring sig men såg int den andre utan endast en annan Leyrinn. Men denna Leyrinn var inte samma och han förstod inte vad denna sade. Han vände sig mot den andra och lät ett vrål lämna honom rakt emot den andre som hans egna hälsning innan han tog upp stenen framför sina leriga fötter och gick fram till den andre med några meter emellan innan han släppte stenen och knuffade den lite mot den andre och lät ut en väldigt valpig, och stolt röst som först bubblade till av leran vid hans mun.
"Sten" Sade stolt och svansen skvätte lite lera då den slog igenom leran för att sedan snabbt omslutas av lera. Det som skvätts iväg återvände sakta till kroppen.

Vulpano såg på den udda varelsen när den vrålade till honom, den sinne verkade inte vara fientligt, så han tog ingen större aktning i det.
Den släppte en sten och verkade jättestolt över sig själv, Vulpano antog att den hade problem med att tala, så han kom på en annan lösning, han lät sina tankar forma en röst i den andres huvud.
"Jag är en vän, säg mig, vad heter du?"
Han log mot den och upptäckte först nu att den verkade bestå av lera, den här varelsen fascinerade honom något otroligt

Han tittade på den andre, väldigt lik en valp. Detta var den andre Leyrinn han träffat och denna var också intressant - fast han gillade den andre Leyrinns utseende bättre. Denna Leyrinn såg inte lika vacker ut och han visste inte varför han tyckte så. Hans lerkropp blev mer och mer stabil sedan han vaknade upp innan och även om man inte såg konturerna allt för väl då de var mjuka så kunde man urskilja att han var en varg. Ganska smal men om man skulle se hans ihop trycka organ så skulle man kunna förstå att leran inte behövde vara allt för lös eller stor på hans kropp. Den följde faktiskt endast ett visst avstånd från hans skelett och organ, blodkärlen som på en vanlig varelse skulle röra sig över hela kroppen för att ge alla delar blod var på honom endast till organen då endast de behövde blod och värme.

Han böjde ner huvudet mot stenen och andades på den innan han puttade till den mot den andre med sin nos gjord av lera - förväntade sig att den andre skulle göra likadant och putta till stenen. Så som den första Leyrinn hade gjort. Förvånat tittade han runt sig när han hörde en röst som talade i ett fortfarande oförståeligt språk. Han ställde sig upp på alla fyra och tittade sig runt innan han vände sig om bort från den där Leyrinn innan han åter tittade på denne då han inte såg någon annan Leyrinn i närheten. Försökte denne hälsa på honom? Han gick fram och puttade åter till stenen mot den andre innan han talade.
"Kel.. Kelitz.. On... Du Leyrinn.." Det enda han riktigt visste var Kelitzon. Han var inte riktigt säker på varför men han trodde det hade något att göra med honom själv. Så han sade der om det kändes rätt. Sen orden Du och Leyrinn var ord som han trodde hade något att göra med andra. Senast hade ju trots allt Leyrinn talat om det med hans egna ord så kanske han gjorde samma sak.

Vulpano såg den andres motion till att leka med stenen och tanken tilltalade honom på fler nivåer än en, men han var dessvärre inte lika ung och alert som för så många år sen så han hoppades att lervargen skulle nöja sig med det lilla han kunde göra.
Han plockade upp stenen med telekinesi och puttade den genom luften mot lervargen med ett leende, han missade helt den andres försök till att kommunicera då hans hörsel var för dålig för att uppfatta det annat än ett lågt gurgel
Han visade en bild på en blomma i den andres sinne bara för att försäkra sig om att den visste att han var fredlig, och en blomma var det fredligaste Vulpano kunde komma på

Hans förvåning var stor när stenen rörde sig själv, kunde stenar göra det? Varför hade de inte gjort det innan. Det verkade ju roligt, och lite läskigt men hans intresse var för stort och han kastade rädslan för att lätt attackera stenen när den träffade marken likt en valp. Han bet lätt på den men ryggade lätt tillbaka när dess hårda yta träffade hans tänder för att försöka igen och han hade nästan glömt av den andra Leyrinn som stod där. Och inte förrän en bild dök upp i hans huvud reagerade han med att ställa sig helt upp och svänga runt ett varv innan han tittade på Leyrinn som stod framför honom. Han var lyte förvirrad men han tittade ändå med svängande svans innan han gav ifrån sig ett glatt skällande läte tillsammans med ett lite gurglande då det passerade hans lera och skapade några små bubblor.

Han kände igen det som visades i hans hjärna men han visste intr vad det heter fast. Det liknande nästan något annat han kände till. Lite. Något samband fanns det mellan dem och han sökte med öppen mun mot marken innan han lyfte på huvudet och luktade lite i luften med munnen innan han tryckte in nosen i lera vid hans bröstkorg och drog ut en pinne. Mestadels av leran stannade kvar och endast lite följde med som genast började droppa av pinne. Han släppte den framför - när han nu tänkte på det så var de inte så lika men han visste att det hade något litet samband - och sade stolt:
"Pinne." Som ett litet svar på bilden han fått upp i hjärnan även om han intr visste varför han fått den.