Efter att ha lämnat den udda hanen hade hon åter rusat mot öarna. Åter virrat sig genom de flammande lågorna. Hon hade redan låtit allt för mycket tid spillas, hade lagt den på att hjälpa främlingen. Hennes tassar trummade på den svart-gråa marken. Den torra askan virvlade upp som damm och hettan var obeskrivlig, och ändå hade hon sin kraft som ständigt svalkade henne. Hon kunde inte ens föreställa sig smärtan från dem djur som hon såg springa i panik, brinnande. Den tjocka röken täckte nästan elden och den fyllde hennes lungor i varje andetag. Aska följde med i röken och Lade sig som en klibbig hinna i hennes hals vilket tvingade henne att hosta. Hon snubblade till över en rot och slog in i ett träd. En liten låga färdades över hennes päls innan hon lyckades släcka den med hjälp av den lilla fukt hon lyckades omvandla till vatten.

Hon rusade åter genom röken. Kände en liten skillnad i vatten halten. Kände havet. Det var nära nu, öarna. Hon hoppades innerligt att Dimitrij och Aldo inte försökt flytta på dem ännu. Ett öronbedövande knak nådde henne innan en stam plötsligt föll mot henne. I sista sekund kastade hon sig undan och den brinnande stammen kraschade i marken, med ett lika öronbedövade dån. Hon knep ihop ögonen i några sekunder, de hade tårats av röken.

När hon öppnade dem verkade det som om det fanns allt mindre träd och en väldigt liten strand remsa avslöjades när träden plötsligt tog slut och havet uppenbarade sig, hon såg ut över öarna i en sekund innan hon rusade ut i det svalkande vattnet. Det svepte över hennes varma kropp. Hon stönade till av temperatur skillnaden innan hon snabbt vande sig. Benen sparkade i vattnet, hon tvingade de redan trötta musklerna att simma till första ön, där hon föll ihop på sanden. Hon orkade inte mer, hon behövde bara vila i några sekunder, elden hade ju ändå inte rört sig hit så Aldo, valparna och Dimitrij borde må bra. Om de inte flyttat på sig. Hon reste sig igen, tvingade sig upp. Hon var tvungen att veta, nu. Hon lät vattnet lätt bära henne från ö till ö, för att spara på krafterna. När hon väl nådde den ö vännen befunnit sig på blev hon orolig då hon inte kunde finna hennes doft. Inte heller fann hon Aldos eller valparnas, bara en väldigt vag doft, så vag att hon trodde att hon inbillade sig. Var hon på fel ö? Det kunde hon väl inte vara? Paniken steg och adrenalinet spreds i ådrorna. Gav henne mer energi och hon simmade mellan alla öarna, sökte frenetiskt efter ett tecken, något som bevisade att hennes vän, Aldo och valparna var där. Men inget. Men ett vagt spår av Aldo och Dimitrijs doft ledde bortåt. hon kastade sig efter det vaga spåret. Kanske bar de på valparna? Alla fem kanske inte hade överlevt? Bara tanken smärtade henne, och hon kunde inte tänka sig hur det skulle påverkat Dimitrij och Aldo, så hon hoppades på att de bara dolt valparnas doft för rovdjur. Hon Kom iland igen, kastade sig åter in i lågorna. Med än mer beslutsamhet, för befann sig Dimitrij, Aldo och valparna i elden så hade hon bråttom. Väldigt bråttom.

[Detta är ett ensam roll och jag ber er att inte skriva något svar.]