Vinden sjöng och gräset dansade, höga strån i vacker färg ständigt i rörelse. De sträckte sig uppåt, slängde sig åt sidan. Lila ögon följde deras steg, hans egna väg långsamt korsande.
Det var inte länge sedan slättens marker vandrat under hans tassar. Tillräckligt för att kännas som många månar, men sanningen låg närmare en enstaka. Det kändes underligt att återvända till bekanta marker där han senast vandrat tillsammans med sin fader. Av Zekaryth hade Hexor inte sett något utav sedan de skiljt åt, men det skulle komma en dag då det åter vandrade i harmoni.
En mjuk vind drog genom vit fäll och svart man. De lila ögonen såg hur landskapet formades av vindens framgång, hur gräset böljade i vågor likt ett grönt oändligt hav i solens sken.
Nehexor gick långsamt framåt. Med sitt medvetande kände han närvaron av harar i sina bon. De visste ännu inte att han var där, någon han visste för att annars skulle deras rädsla ha slagit emot honom likt vågor mot en strand i storm. Än så länge var de lugna och harmoniska känslor som strålade, någonstans under marken. De visste inte att han var där.
Magen kurrade. Hunger var något han kunde glömma och trycka bort länge länge mycket längre än vanliga. Varför visste han inte, men det var ett faktum som han alltid varit medveten om.
Men nu behövde han något att äta.

Han travade över slätten. Det ryckt irriterade i hans örat. Han kände hur gräset smekt hans ben. För honom kände det onaturligt och han tyckt inte om det. Han höjd huvudet och sniffade. Han sänkt besviket huvudet. Han kände inte vitring av sin familj. Men dock kände han vitringen av harar. Han börjar gå mot doften. Hans kände hur magen svagt skrik efter mat. Hans dimma följde med honom i hans sökande efter mat.
Han travade ljudlös mot born. Han stannade en bit bort och lät sin dimma växa över born så att haren skulle bli förvirrade när han hade skrämt ut dem. Han lät sin dimma smyga in i born. Han skapade en illusion av en räv och hararna flög ut ur born med ett förskräck skrik. En harar sprang mot honom i ovetande. Taher fångade med lätthet haren. Sedan lät han sin dimma krympa och börja att på haren.

Det var som ett slag. Harmoni plötsligt omvandlat till ett så kaosartat virrvarr av känslor att han blev helt vimmelkantig. Det var så mycket, så intensivt. Han hade varit inzoomad på deras medvetande, och skiftningen hade inte ingått i planen.
Något hade hänt.
Huvudet bultade. Nehexor kisade mot ljuset, oförstående men dock förmögen att gissa sig till en slutledning.
Den vita hannen ruskade på huvudet, och den smala kroppen följde med i rörelsen. Sedan fnös han, och blockerade vad han kunde av hararnas rädsla, förvirring och smärta.
Det var inte alltid lätt att vara en varg av den empatiska kraftsorten. Många fördelar fanns, men ibland kunde han undra om smärtan i huvud och själ var värt det.
Lukten av blod fördes med vinden.
Nehexor följde den med säkra steg.

((sorry, kort ^^'))

När han hade ätet upp haren så rest han sig. Han var på väg ifrån platsen när han kände hur en varelse kliv in i hans dimma. Hans huvud flög mot riktning som främling kom in. Han spetsade öronen och försökt känna av doften från främlingen. Han lät dimman bli tätare medan han ljudlöst närmade sig främlingen. Vem kunde det vara som bord på en så hemskt plats? Han tyckt i alla fall att det var hemskt här. Allt var så öppet och det irriterande grässtrån som smekt hans ben.

Nehexor kände hur ett främmande sinne blev allt mer påtagligt.  Det var inte hararna han kände, utan han kände igen de komplexa trådarna och den typiska utstrålningen. En varg.
Tillfälligt stannade han, övervägde fördelarna med att beblanda sig med en eventuellt lägre stående varelse. Nästan alla han stötte på var tråkigatråkigareTRÅKIGAST. De var emotionellt styrda och kunde inte för sina liv tänka logiskt.  Se sanning. 
Mot allt det, så valde han att fortsätta framåt och mot det främmande sinnet.
Han hoppades på det bästa.

Han känd hur hans dimma böjd sig undan för främlingen. Som han kunde bedöma med sin dimma var att främlingen var mindre än honom. När det var bara tre meter ifrån dem så stannade han och lät sin dimma lätta sig mellan honom och främlingen. Han såg en skumt av den bruna och vita färgen som hanen hade på sin päls innan han lät sin dimma bli tätare mellan honom och främlingen.

Fördelen med den typen av kraft som Nehexor bar på, var att trots den onaturliga dimmans täta massa så visste han redan ungefär vart främlingen befann sig. I nosen stack det av fuktig jord och blöt vegetation, tystnaden platt över det han kunde se.
Det kändes som en hanne, sinnet Nehexor smakade på med försiktiga sprön. Vagt maslulint bland den dimma som dolde så mycket annat.  Nehexor stod stilla, och han övervägde att vända om.

Han la huvudet på sned innan han börja gå runt hanen. Han hade ingen anledning eller intresse att tala med honom i nulägget. Ljudlöst snuddade hans tassar marken för sedan lika ljudlöst lämna den. Om det inte hade varit för grässet svaga prasslande så skulle han röra sig likt en vålnad. Han gav grasset en uppgiven blick. 
Han vrid huvudet mot hanen en sista gång innan han lämnade hanen bakom sig.

(Halv dåligt inlägg...)

Nehexor hade ingen önskan att följa det falnande sinnet. Nog för att slöjan dolde mycket av det som fanns djupare inuti sinnets kärna, och för att utmaningar vanligtvis brukade få nyfikenhet att spraka; men gnistan var slocknad och låg livlös. Intresset vad lika dött som hans aptit.
Så höga ben vände om och gick tillbaka i spåren. 
Mot nya äventyr. 

((Avslutat roll kanske?  :b om inte Taher har några invändningar))

(Taher har inga invändningar  ;) )

(Avslutat)