Doften hade lett henne in bland de döda brända stammarna. Blande de träd vars grenar sträckte sig utåt, mot henne. Som om de ville åt hennes liv. Dimman låg tjock och hon fnös, vad hade henne bror gjort här nere? Hon följde doften litet längre in i skogen, Varför var han här? Hennes steg trummade på den askgrå marken, sökte brodern, jagade honom. Kroppen hade smalnat av litet sedan hon mötte Taher och tröttheten värkte i hennes muskler och till och med skuggorna var tysta. Hon behövde egentligen både vila och äta men uppdraget hon gett sig själv brände bort hungerkänslan och dämpade tröttheten. Skogen viskade genom vinden och skuggorna väste lätt i hennes huvud. Deras ord var först lugna, ett lugnare sett att få henne tänka på bara uppdraget. Det var dem som höll igång den slanka kroppen. Hetsade och matade elden som brann inom henne. Tog alla de barndoms minnen hon haft med brodern och använde dem som ved. Var alla de dagar, veckor, månader och år inget för brodern? Betydde hon inget? Var alla samtal och den ovillkorliga systerliga kärlek hon hyst honom inte nog för att han skulle bry sig? Var alla löften inte heller värda något? Ilskan flammade upp igen, gav bränsle till musklerna som ökade farten. Utan hennes vetskap började vägen hon valt svänga och doften började leda tillbaka till lövskogen. Men hon märkte det inte fören de svartbrända träden byttes ut mot lövskogens gröna. Ilskan växte igen, kunde hennes bror inte bara bestämma sig vart han skulle?! Måste han vandra fram och tillbaka, som om han ville reta henne?! Hon hade stannat upp och hon stirrade in på lövens gröna blad. En morrning steg i strupen och hon kastade sig fram igen, nu med Skuggornas höga, nästan skrikande, röster i huvudet som åter hejade på, hetsade. Nu verkade doften vara på väg uppåt igen, men hur långt skulle hon få springa?

[Detta är endast ett ensamt roll med Shady, Snälla svara inte här]