(till någon av Elsas karaktärer ^^
OBS! Emon har varit ryggskadad och därmed inte kunnat röra på sin bakdel under en lång tid. Han har för en tid sen blivit helad av Tocho och håller nu på att återuppbygga sin kroppsstyrka)


Viljan fanns där, men inte styrkan.
Känslan av att misslyckas var så överväldigande och förödande att han blev utmattad. Gång på gång satte sig den överpälsade vargen ner med darriga bakben och andfådda andetag. Emon visste att han borde lägga sig för att vila, trampdynorna pulserade av Inferno-hettan som värmde hans kropp men som han inte lyckades få utlopp för. De små flammor han lyckats få fram var långt ifrån vad han var kapabel till och det var han väl medveten om. Dessutom var den enda kontakt han fick med sin huvudeldkraft- eldvargen- bara mumlande diskussioner i hans huvud. Att inte kunna framkalla sin Följesslagare kändes okunnigt och svagt.

Den mossgröna varghannen satt i södra Lövskogen invid Mardouf-sprickan. Hans stålgrå blick följde den mörka ormliknande slingan med öppen avgrund som gick vidare ner invid Döda skogen och Numoorislätten där någonstans långt borta. Han försökte desperat träna sina eldkrafter, men trots den Infernovarg han var lyckades han för stunden inte locka fram mer än små eldflammor. Känslan av otillräcklighet forsade fram genom hans sinnen.

Hon vandrade tyst igenom skogen. Det var stillsamt tyst och hon njöt av tystnade som slukade hela hennes omgivning.
Eftersom hon bara vandrade runt kunde hon lika gärna passa på att träna med sina krafter. Koncentrerat sänkte hon temperaturen tills det var så kallt att en fågel föll ner från sitt träd, död. Hon visste att det krävdes mer för att döda en annan varg, men att kunna döda småvilt var en bra början. Dags att försöka värma upp maten. Hon slöt ögonen och försökte göra som hon gjorde när hon sänkte temperaturen, fast tvärtom. Det gick inte. Hon suckade besviket och öppnade ögonen. Hon fick väl helt enkelt gå runt med fågeln i munnen tills den tinade. Hon plockade upp den och fortsatte vandra. Det var en helt vindstilla dag, och hon var lite missnöjd över det. Hon hade mött ett par vargar på vägen hit, och det hade slutat med att hon försökt ge en varg köldskador.
Hon ville inte stöta på någon ovänlig varg igen, men det var svårt att undvika vargar om man inte visste om de var där eller ej.

Hon gick vidare, lugn och ganska glad.

Mycket bättre till mods än tidigare beskådade Emon sitt verk. Han hade lyckats sätta fyr på en växt framför sig som nu blommade vackert i gyllene flammor. Det här var äkta skönhet. Att se elden växa och blomma inför en, att låta flammornas glans speglas i sina ögon. Att se ljuset mota bort det påträngande mörkret och smälta all kyla. Hannen slöt ögonen och tog ett djupt andetag, därmed släppte han lite på sin kontroll och svag som han just nu var, sjönk elden mycket snabbt ner mot marknivå. Hannen öppnade ögonen när han kände värmen mattas av för sitt inre, men han fann det nu mycket svårt att arbeta upp elden igen. Han förstod inte varför, något var fel. Sen slog en vind av isande kyla emot honom och hans eld kastade sig längs marken mer plågat än tidigare. I och med att den sänktes och Emon såg över den insåg han sitt problem. En ljuspälsad tik vandrade där långt borta inför honom, hon spred omkring sig något som fick honom att instinktivt rynka på nosen och stryka bak öronen. Kylan. Det var som om vintern själv promenerade emot honom.

(Nu vet jag ju inte riktigt hur det är med Diversea's kraft, om hon oavbrutet sprider kyla omkring sig eller inte. Men ifall du inte gillar det kan jag ändra på inlägget c: )

(Div sprider väl lite kyla runt sig, och hon går ju runt och tränar, så det behövs inte ändra på inlägget;D)

Hon vandrade glad och munter samtidigt som hon tränade på att sänka temperaturen samtidigt som hon gick.
En liten röd klick i utkanten av hennes synfält fångade hennes uppmärksamhet. Hon gick närmare den lilla elden, som krympte för varje steg hon tog.
Det var först då hon lade märke till hanen som ganska uppenbart hade lagt märke till henne långt innan hon hade märkt honom.
Hon blinkade lite förvånat. Vargar skulle hon ju undvika. Fast hon kunde lika gärna vara artig och se vart det leder.
"Goddag främling" sa hon med sin klingande ljusa röst. En hälsning var väl inte så farlig?

Man kunde ju inte precis säga att han trivdes i hennes närvaro, normalt vis skulle han inte ta någon större notis om kylan men i och med sitt ofriska tillstånd hade hans infernokraft tagit skada och han var nu mycket svagare.
-Var hälsad, besvarade han kort efter en liten harkling. Han sänkte huvudet med blicken i marken, vinglade till med bakdelen och satte sig därefter omedelbart ner för att förhindra att visa sig svag på fler sätt. När Emon tittade upp åter igen mot tiken insåg han att hennes inställning på mötet var något helt annat än hans. Hennes hälsningsfras hade varit artig och med klar, ljus stämma. Som om hon ansåg sig tvungen att behöva förstärka sin vänliga inställning. Hannens besvarning hade varit tragiskt dov och dämpad i jämnföring, utan minsta aning till något "klart och klingande".

Hans svar var kort och det kändes som om hon inte borde vara där.
"Stör jag?" frågade hon och såg sig omkring. Han hade kanske stämt träff med någon här och hon backade ett steg.

Eller så var det hon som störde honom. Det var antagligen, nu när hon tänkte på det, han som skapat elden, vilket betydde att han hade eldkraften. Eld tycker inte om kyla. Hon blev väldigt medveten om kylan hon utstrålade, men gjorde inget åt den. Den var en del av henne, och hon kunde inte få den att försvinna. Men hon kunde få den att minska. Diversea minskade kylan så mycket som möjligt, men hon antog att det fortfarande var kallt. Kyla och hon, de var en.

Fågeln som hon släpade med sig kändes ointressant. Hon sköt den åt sidan och betraktade hanen framför henne med en nyfiken glimt i de mörka gröna ögonen.

Emon bara satt på sin plats och betraktade tikens kroppsspråk, hon blev mer obekväm i sin ställning och hennes fråga verkade osäker. Hannen blev med ens osäker på hur han skulle reagera härnäst, vilket inte var likt honom. Men sen stilla så skakade han kort på huvudet och mötte hennes blick, som oväntat nog, bar en glimt av nyfikenhet. Han ansåg att om han var en person med god fysisk hälsa och kände sig kraftfull, då kunde han använda sig av ett kyligare sätt och mer ointresserade komentarer. Men i situationer som denna då han inte ens kan slåss med sin eldkraft, är det ingen vits att reta upp andra, oavsettt hur hotfulla de ser ut. Från sina levnads-år har han lärt sig att vissa personligheter kan vara oerhört lättretade och impulsiva då det gäller att starta ett slagsmål, nästan som om de längtande letar efter en situationen då de får göra det. Så man bör inte reta någon innan man vet att man har styrkan nog att ta emot deras hämndsmällar sen.
-Hur lyder ditt namn och flock?, hannen kände sig artig nog som skakat på huvudet tidigare så han ansåg sig själv välförtjänt av att få lite uppgifter.

Och om sanningen skulle fram så störde tiken honom verkligen inte. Okej, hon hade avbrutit honom när han nyss fått upp sin största eldfyr under träningen men det bevisade bara fakta på honom- han kunde itne ens släppa 100 procentig koncentration från elden utan att den angrips av närvarande förhinder. Detta var en stor sänka i hans annars så välfarande framgång med sin kraft.

Hon lade huvudet på sned men blev lättad av att han skakade på huvudet. Det skulle känts jobbigt om han nickade. Hennes personlighet i grunden var mild och omtänksam, men under hennes resa hade flera möten förändrat henne och hennes personlighet. Hon insåg att hon var alldeles för naiv. Alla vargar var inte snälla.
Hennes personlighet var fortfarande mild, men nu hade hon lättare att blossa upp. Flera välriktade stötar, eller bara en kunde få henne att tappa humöret. Div tyckte inte om att bli arg, men en liten röst suckade varje gång hon intalade sig själv att hon aldrig skulle bli arg igen. Rösten skrek åt henne att hon var feg. Suck. Hon var inte feg, men hon var inte bra på att slåss.

Hanens fråga fick henne att le.
"Mitt namn är Diversea och vad det gäller flock..." hon lade huvudet på sned och låsades tänka efter.
"Sist jag kollade så hade jag ingen. Jag är ganska säker på att det inte ändrats." Hon undrade hastigt om vargen hade humor.
"Vad är ditt namn?" Hon tänkte efter lite.
"Din flock skulle också vara intressant att veta namnet på." Hon log glatt mot honom.

{Off: Sov över hos en kompis, kom hem idag x)}

( inga problem ;) )

Emon gillade inte att sitta inför folk. Det fick honom att känna sig svag. Han kände det som om han hade ett behov av att få stå upp för att därmed kunna se större och mer värdig ut. Mer vuxen och mer kunnig och redo på allt. -Mycket mer varg. För enligt Emon, sitter inte vargar utan att ha en anledning till det, man sitter inte när man diskuterar med en främling. Man bara inte gör det. Osagd regel.

När det sen slog honom att han, personligen, inte ens var "redo på allt" och han hade dessutom en anledning till att sitta, fick det honom att bara vilja lägga sig ned på sida och 'ynkla' till sig lite, tanken tyngde honom mycket. Men om han skulle stå upp skulle han bara vingla med sin bakdel i brist på kontroll, och därmed kände han sig ändå mer värdig med att sitta ner än att stå och vingla. Så han 'satt vidare'.

Efter att tiken talat till punkt gav Emon henne ett ögonkast som berättade allt om hans åsikt mot hennes lilla skämt. Blicken var vaksam och stilla, men med en tydlig anknytning till vad som kallas "ogillande".
-Så, Diversea utan flock, började han, med tydlig betoning på det sista som för att framhäva att han mycket väl hört och noterat hennes flock-skämt. Han tänkte inte slingra samtalsämnena mera, utan komma till kärnan. Det han haft i sitt huvud sen han såg den flocklös-luktande tiken närma sig.
-Vad är det som får dina tassar att bära dig så oerhört nära Cierzornas revirområde, att man praktiskt nog kan säga att du befinner dig på det, den stålgråa blicken borrade sig in i hennes mörkt gröna, mycket sammanbitet hårda. -Tänk om flockens ledare skulle få veta detta. Min ledare.

(hmm, ja alltså är inte riktigt säker på hur det är med Cierzo's gränser eftersom att det inte finns nån revirkarta här tyvärr. Men som jag ser det ligger ju reviret över hela lövskogen, och de nordligaste delarna av Mardouf ligger ju också i Lövskogen, så därmed borde detta tillhöra Cierzo??? )

[Förlåt för mitt lilla inhopp i erat roll men jag tänkte bara upplysa om att det finns en revir kart under "om numoori-om flockar" Det var allt så nu hoppar jag ut igen]

Hm. En varg utan humor alltså. Perfekt. Hela hon hade humor, när hon talade var det oftast humor som låg bakom orden. En varg utan humor, så dessutom var stor, större än henne, kändes allvarlig och... på något sätt bossig.
"Tja... Ärligt talat så vet jag inte var gränserna går, så jag antar att jag iiiinte var medveten om att jag höll på att gå in i ert revir. Om eran ledare visste att jag var här, om Gavin visste att jag var här, vet jag inte vad som skulle hända. Jag tycker mig känna honom tillräckligt för att kunna kalla honom min vän. Det kanske är ömsesidigt, vad vet jag." Avsiktligt, eller oavsiktligt så svarade hon inte på hans första fråga.
Div log snett. Hon hade roligt men en känsla gnagde på henne. Hon var mildare, detta var inte hon. Hennes resan genom Numoori hade förändrat henne, gjort henne tuffare och gett henne mer sarkastisk humor.

Kvällen var varm, och det blåste svala vindar, fläktandes. Hon kände sig obekväm med värmen, men tvekade inför beslutet att sänka temperaturen. Någonting sa henne att det inte skulle vara uppskattat om hon gjorde det till minusgrader.
"Så, du svarade inte på min fråga. Vad är ditt namn?" undrade hon.

Tvångsavslutar detta roll då det gått ett år utan svar och spelaren inte syns till.


AVSLUTAT