Som vanligt var den svarta hanen på vandring vid solnedgången. Han gillade den, uppskattade alla de färger som flög över himlen i virvlande mönster. Det var en vacker syn, och det vackraste av allt var att naturen var den som skapade detta. Ingen magisk kraft, endast solen och himlen.
Hans tankar sökte sig som vanligt tillbaka till en gammal tid, en tid då det inte hade varit aktuellt att söka sig utanför detta område. En tid då hans älskade fortfarande hade levt. Men han hade följt sina instinkter, försökt äta deras avkomma. Och hon hade skyddat dem, som varje riktig moder gjorde. Och i raseri över att inte få sin vilja igenom hade han tagit hennes liv. Det hade aldrig varit hans mening, men det hade blivit så. Och nu kunde han inte göra annat än känna ånger.
Det enda han hade kvar efter henne var minnen och en dotter som var slående lik sin mor.
Det var därför han varje kväll vandrade på den klippiga stranden, samlade ihop minnena och drömde sig bort. Det kändes som att hon kunde vara nära i just detta ögonblick, då solen steg ned från himlen.
Mest troligt var det väl bara i hans fantasi hon var det.

En vind kom farande från havet och kastade en doft över honom.
Huvudet ryktes upp och med ens var han tillbaka i verkligheten. En ståtlig hane med stolt kroppshållning. Den blåa manen blåste i vinden, luggen hängde inte för hans ögon utan drogs även den med i blåsten. Och de blåa ögonen såg ut bland klipporna.
Och mycket snart fann hans blick en skepnad.
Liqüd.
En flockmedlem, en del av hans familj. Han kunde slappna av, det var ingen inkräktare. Ingen han behövde känna sig osäker på.
Det var bara Liqüd.
Stegen styrdes mot henne och mycket snart var han där.
"En vacker solnedgång, inte sant?"

[Skriver talet på svenska, men det är inte så noga i flockforumet. De talar ju hindi egentligen, men lättare såhär än att börja översätta ;p]

Det kanske var dumt av honom att söka sig hit, till stranden och havet. Med tanke på vad det påminde honom om. Men fortfarande kunde han inte hålla sig borta, det var så innerligt svårt. Det var nästan som om han ville uppleva smärtan, kanske för att han inte kunde bli av med skulden han kände. Kanske var det ett sätt för honom att plåga sig själv.
Men egentligen spelade det ingen roll, för hans minnen hemsökte honom nästan konstant. Plågade honom alltid.
Men samtidigt fick det honom att känna sig nära henne, och det var där han ville vara.
Nära henne...
Man kunde inte säga annat om Aamon än att han var en mycket speciell individ.

"Sannerligen," svarade han och såg mot Liqüd. Ett kort leende drog över hans läppar och sedan stannade han. Såg åter mot solen som sakta klättrade ner från himlavalvet.
Solnedgången...
Det var ett av naturens under, mer kunde inte sägas om saken.
Han vred huvudet mot den gråa honan som hade satt sig upp och han granskade henne med blicken. Hon var välkänd för hans ögon, han hade sett henne många gånger. Men aldrig riktigt talat mer ingående med henne.
"Vad gör du här ute?" frågade Aamon sedan samtidigt som han höll fast blicken på den henne.
Det var faktiskt något han undrade över, vad hon gjorde här ute. För han hade vandrat här ensam många gånger, och nästan aldrig stött på någon från flocken.
Men det var klart, han var väl knappast den enda som uppskattade ensamhet ibland.

Han kunde inte klandra henne för hennes svar. Att se solnedgången fanns det verkligen inget fel i, med tanke på hur vacker den faktiskt var här vid havet. Att först se alla färger på himlen och sedan kunna skåda hur de reflekteras i vattnet varr en syn som inte kunde beskrivas. Den var tvungen att upplevas.
Och trots att Aamon hade upplevt den allt för många gånger kunde han inte låta bli att finna den lika vacker återigen. Nästan som denna skönhet var ny varje skymning.
"Det finns inget fel i det," svarade han och gav henne ett litet leende.
Liqüd hade han alltid uppfattat som en tik med mycket energi, nästan allt för mycket. Men aldrig hade det varit för mycket, aldrig hade han behövt säga åt henne eller be henne lugna sig, utan alltid låtit henne hållas. Han trodde att bet behövdes en sådan varg inom flocken, med tanke på hur lugna de flesta andra egentligen var.
"Även månen är vacker att beskåda, men själv har jag alltid föredragit solnedgången."
Blicken hade åter vänts mot horisonten och det var med ett stillsamt uttryck i ansiktet som han såg på det färgsprakande skådespel som utspelade sig där. Och han kunde inte låta bli att tänka över allt som fanns där att se, allt som fanns på andra sidan havet där solen gick ner.
Att ta sig dit skulle vara ett äventyr utan dess like.
Men också en omöjlighet, eftersom att havet var så gott som oändligt, och ingen kunde simma så långt. Verkligen ingen. Speciellt inte han, med tanke på att han besatt eldens krafter. Vatten var helt enkelt ingenting för honom.

[Okaj, då vet jag ;D]

Han granskade henne då hon utövade sina krafter, fann dem aningen fascinerande. Hur hon svävade upp från marken i sin bubbla. Hur lätt och fridfullt det såg ut, som om hon levde i en helt annan värld. Undrade hur det egentligen var att flyga. Men inom sig var han glad att han själv fortfarande hade tassarna på marken. Han tillhörde varken vatten eller vind, de var två element han höll sig undan på de flesta sätt han kunde. Bäst trivdes han på stadig mark och då han fick använda sina eldtalanger. Det var en del av vem han var.
Speciellt den blåa elden, lika lysande som hans svans, man och klor. Klorna som glödde svagt i mörkret som hade falltit över världen. Aamon hade inte varit helt medveten om det men medan han hade studerat Liqüd så hade månen trätt fram på himlen och tagit solens plats.
Så kom ännu en natt.
Blicken vändes åter mot havet, mot horisonten där månen sakta hade börjat stiga. Och när hon väl talade igen vred han inte bort blicken från månen.
"Sannerligen fascinerande egenskaper du besitter, Liqüd. Och du vet även hur man behärskar dem."
Det gjorde hon, Aamon hade alltid tyckt att hon var skicklig på att hantera sina krafter. Nästan bättre än honom själv. Visst var även han skicklig, han hade levt med det i hela sitt liv. Kunde behärska både elden och helandet utan några problem. Dock gjorde det faktumet att han hade eld som primär kraft hans utövande av sina förmågor en aning hetsigt och våldsamt. Liqüd hade mer känsla i det hela, vilket han ibland önskade att han själv hade.
Men man kunde inte få allt i denna värld.
Tankarna slets till ett helt annat ämne när hon åter talade. Just det, rangerna.
En svag suck undslapp honom då han kom att tänka på det. Han var inte riktigt säker på vad han skulle tro om allt detta. Att det var hans ansvar att organisera flocken efter det som krävdes av honom. Att han måste ge dem positioner, ranger. Det var svårt. Hur skulle han kunna göra det?
"Jag har inte riktigt bestämt mig ännu... Vad skulle du vilja vara?"
Han hade vänt blicken emot henne och ett svagt leende kunde skymtas på hans läppar. Ett vänligt leende, ett varmt leende.

Han kunde märka en sinnesförändring hos henne då han ställde sin fråga. Inte för att han hade någon sorts telepatiska krafter, inte heller för att han såg något särskilt tecken hos honan. Det var mer som en aning, en inre känsla som han själv skapade.
Så han lät bli att fråga om det, eftersom han mest troligt hade fel också.
Hans inre känslor hade ingenting med hur hennes sinnesstämning var att göra. Det var absurt, han kunde omöjligt göra avgöra hur hon mådde. Åtminstone inte efter sina egna aningar.
Så Aamon sköt undan tanken.

Lika fort som han hade gjort det så drevs hans tankar bort, hade inte behövt tvinga dem. Det var med en fundersam blick som han granskade Liqüd. Direkt hon hade nämt den position hon ville ha så hade hans tankar ryckts till ämnet.
Han kunde helt enkelt inte tänka sig att det var det hon önskade.
Visst var hon energisk, och visst kunde hon ta hand om sig själv, men... Han kunde inte se den ljusa honan som en varg som lärde andra hur de skulle strida för att på bästa sätt kunna ta död på andra. Det var helt enkelt en omöjlighet i hans huvud, bilden gick inte att frammana.
- Stridsledare?
Sade han en aning dumt samtidigt som den blåa blicken inte kunde slitas från Liqüd. Han hade aldrig anat det.
Men sedan samlade han sig nog mycket för att fortsätta tala.
- Ta nu inte detta på fel sätt, Liqüd, men... För att vara det måste man kunna strida, ganska bra också. Och jag har aldrig sett dig strida... Någonsin. Så jag vet inte...
Man kunde höra en vag tvekan i Aamons röst då han talade. Och sanningen var den att han tvekade också. Ifall han gav Liqüd den positionen så skulle alla lära sig att strida av henne, mer eller mindre. Och då han inte visste hur hon kunde strida var det självklart att det gjorde honom osäker.

Han lyssnade till hennes ord med samma lugna ansiktsuttryck som alltid. Han kunde förstå om hon kände ilska eller blev upprörd, men han ansåg att som ledare måste han ändå ställa frågan. Detta var viktigt, ifall han skulle dela ut rangerna så måste han vara på det säkra att han gav dem till rätt varg.
Däremot hade han inte väntat sig det som kom härnäst.
Det lugna uttrycket i ansiktet förbyttes mot ett chockat och förvirrat när Liqüd reagerade som hon gjorde. Till en början hade han inte trott att hon menade det hon gjorde, utan att det endast hade varit att hon ville vara en del av flocken. Och det var hon, det hade han varit på väg att säga henne. Men han hade aldrig hunnit innan hon rusade sin väg med tårar rinnandes nedför kinderna.
Aamon förmådde inte röra sig.
En aning dumt satt han kvar på sin plats och såg efter henne. Försökte samla tankarna, förstå vad hon verkligen hade sagt. Hon kunde ju inte menat annat än...
Partners.
Hon ville bli alfahona, eller rättare sagt, hon ville bli det Riia en gång var för honom. Det Riia fortfarande var.

Stillsamt reste han sig upp och med något tunga steg vandrade han efter henne.
"Liqüd..."
Aamon rundade stenen, satte sig sedan ned. Han höll ett avstånd till henne, som för att ge henne eget utrymme. Han ville inte tränga sig på även om han visste att det nog inte skulle vara något henne emot. Men det kändes bättre att hålla sig lite på avstånd, just för att han aldrig hade varit bra på att trösta de som behövde det.
"Jag vet inte vad jag ska säga. Jag är ledsen, men... Riia är den enda för mig. Jag kan inte ta någon annan till mig på det sättet innan jag har kommit över henne."
Han hoppades innerligt att hon skulle förstå. Visst tyckte han om henne, älskade henne. Men endast som en medlem av flocken, en syster.
Men än så var det inte.

Han svarade henne inte då hon sade att hon var dum som levde i sin egna lilla bubbla och trodde att allting skulle bli som hon ville ha det. Han kunde inte förmå sig att svara, visste inte vad han skulle säga henne. Han kunde knappt förstå att detta just hade hänt, att han hade fått erbjudandet om att ha henne som partner.
Att hon hade sådana känslor för honom hade Aamon aldrig kunnat ana.
Men han hade svarat henne med ett avvisande, om än ett snällt och förståeligt. Han menade inte att vara elak och han var glad att Liqüd inte verkade reagera allt för mycket på det han sade. När hon återigen skiftade humör som från ingenstans kände han att han hade sagt rätt saker åt henne.

"Spion..." sade han sedan med en utdragen röst. Han funderade över det hela, funderade över ifall Liqüd var en varg som skulle komma att passa vid den positionen. Och slutligen nickade han emot henne.
"För att vara spion krävs smidighet och diskretion. Du kommer kanske bli ombedd att ta reda på saker om vargar du håller kära, eller göra saker som du inte vill. Men jag antar att du är medveten om vad positionen innebär. Och ifall du verkligen vill bli spion så ser jag ingen anledning att inte låta dig bli det."
Han tystnade och log smått emot henne. Nu hade han gett henne en plats i flocken, och det kändes väldigt bra faktiskt.
Han hade gett henne en uppgift. Och han hoppades att den hade gjort henne glad.

Aamon nickade emot henne och även ett svagt leende drog över hans läppar. Det kändes faktiskt bra, att kunna göra andra glada. Det var egentligen också allt han ville, att hans grupp med vargar skulle vara trygga och därmed även lyckliga. Det handlade om hans familj, han ville göra allt för dem. Och att Liqüd nu verkade uppskatta det som sade gjorde även honom glad.
"Jag litar på det," sade han som svar. Aamon tvivlade inte på att Liqüd skulle följa hans ord, vad han än bad henne om. Hon var en kär vän, han skulle aldrig be henne om någonting som hon inte ville göra ifall det inte var nödvändigt. Och då trodde han nog att hon skulle förstå.
"Visst, du är fri att gå. Jag ska ändå fortsätta ägna mig åt mina egna tankar och havet. Jag önskar dig en lycklig jakt."
Så satt han sig ned och lät blicken glida bort mot vågorna igen.

[Kort, dåligt, men är död. Och JA, det ska jag göra nu 8D]