Fågelkvitter. Prassel från främmande djur. Flera tusen varelsers sinnesnärvaro strömmade genom Tass. Han kände ormens adrenalin, musens rädsla, fåglarnas kärlek till varandra, lemurernas glädje, jaguarens misstänksamhet över att en varg hade tagit sig så djupt in i djungeln.

Det var en spännande, främmande plats han hade hamnat på. Endast en gång tidigare hade han befunnit i den här besynnerliga regnskogen. Då hade han stött på den mest absurda varelse han någonsin sett. En ödleliknande konstig varg. Tass hoppades han slapp träffa honom igen.

Det var inte ofta han var så här långt ifrån reviret. Livet som beta fick honom att hålla sig inom en timmes avstånd från öknen och döda skogen. Men Tass klagade inte. Han var nöjd med sitt liv. Just den här dagen hade han lyckats slita sig ifrån sina dagliga sysslor, bara för att kunna vara för sig själv ett ögonblick, vandra vida omkring och upptäcka nya saker.

Det var avkopplande. Plötsligt hade träden försvunnit framför honom, istället tornade några gigantiska ruiner upp sig framför den gråbruna vargen. Tass hade varit så insjunken i tankar att han inte märkt gläntan han hade gått in i. Han stannade och såg förundrat ut över de storslagna stenblocken framför honom.

Trasiga skulpturer, föreställande alla möjliga märkliga ting. Tass strövade nyfiken omkring och studerade de fascinerande orörliga stenarna.

Solens varma strålar lös ned över den stenbeklädda platsen.
Fåglarna kvittrade en ljus melodi tillsammans med vinden och surrandet av insekter fanns där
ständigt. Men den ljuva melodin och varmen var inte som den brukade.
Nej den hade en helt annan klang och värmen var så mycket värre och fuktigare än
den brukar. Solens varma strålar lös ned över den stenbeklädda platsen
och en vit hårig varelse kunde skymtas högt upp på en av blocken. oerhört högt upp
dit ingen normal varg tar sig, om den inte har vinden eller jordens kraft eller någon liknande.
Med en tung gäsp sträckte sig den vita hannen på sig och kände en doft av främande
varg, länge hade han kännt denna varelse i luften men inte riktigt orka bry sig om denne.
Inte heller hur han hamnade på denna plats, den var oerhört intressant men han hade inte
haft orken att kolla på dessa gamla ruiner ännu och nu verkade det som om att han skulle
få sällskap. Och vad han kunde höra och känna så hade han inga onda avsikter, inte ännu
i alla fall. Saker kan ju vända helt plötsligt och därför ska man inte förlita sig för mycket
på det man hör och ser. Lugnt låg han kvar på sin ruin sten och såg ned emot marken
efter den främmande hannen som var på väg hit. Och mycket sant så kom han fram
bland träden, en mörk hög hanne med röda ögon. Kanske inte det trevligaste första
intrycket man får av hannen, men Yoru var en kall och slug hanne som inte lät
sig luras av något som lämnade andras käftar. Även om dom talade sanning eller ej
så tog han inte åt sig, så länge dom inte talade om hans nära och kära vill säga.

Med en suck granskade han hannen med sina röda djupa ögon och la huvudet lite på sne
och den långa svansen svepte till innan den lade sig till rätta tätt in till hans kropp fortsatte
den lena spettsen att tippa fram och tillbaka. Dom stora öronen tippade framåt och
den skära tungan gled över den svarta nosen och sedan över den vita vassa tandraden
som tydligt talade om att han forfarande var ung. Dom tre ärren över nosryggen blänkte
till i kopparfärg och gick sådan åt silver.

[it D: men kommer igång lovar.. det är alltid lite besvärligt i början ^^']

Tramptass var så förundrad och fascinerad utav stället att han inte hade känt av hanens närvaro, inte förrän han fick syn på honom, liggande på en ruin. Förargad över sig själv för att ha låtit bli att scanna av området efter vargar svor han inom sig.

Dumdristigt, Tass.

Men på utsidan visade han inga tecken på vare sig ilska eller förvåning över den ljusa hanens närvaro. Iskallt fortsatte han förbi ruinen och stannade snett bakom hanen.

"Var hälsad, främling."

Hans ord var tomma på känslor. Men blicken glödde av förakt. Vem var han och varför i hela friden talade jag nyss till honom? Tass tänkte, som han så ofta tänkte när han träffade på främlingar, varför går jag inte bara härifrån?

Men Tass visste också, att många gånger hade såna här tillfällen slutat bra, för båda parter. Han hade skaffat vänner och allierade bara genom slumpen.

Men majoriteten av gånger hade slutat i strid.

Tass backade aldrig ur en strid..... intalade han sig själv iallafall. Det hade hänt en gång. En gång, aldrig mer.

När den andre vaknade ur sin trans låg Yoru kvar på sin plats.
Högt upp över den andre och flinade brett inombords. Han förbannade sig själv över
hur klumpig han hade varit, vilket Yoru gillade. Men utan att säga nå såg han bara lugnt
ner på den svarta vargen och klippte till med dom stora öronen. Dom tre ärren över
nosen sken i olika färger, koppar, guld och silver. Men oftast så låg som som tre silver
sträck över sidan av nosen. Ärr som hade kommit till under strid, ärr som talade om
att han inte var en stillsam varg. Nej att strida var inget han tackade nej till, så länge det
inte var onödiga saker det handlade om. När den andre talade så vinklades öronen bak
emot den okända hannen och Yoru svepte till med svansspetsen.
"Hälsad." sade han lugnt och nickade innan det ljusa ansiktet vändes emot den svarta
hannen. Vem denna okände svarta hanne var visste han inte, men kunde känna av
att det var en stolt och högt uppsatt varg. Med en smidig rörelse vände Yoru på sig
så att han kunde se den mörke och la huvudet lite på sne och dom röda ögonen
granskade hannen ifrån topp till tå.
"Får man fråga vad som har fått er hit ut?" han smakade med tungan och vädrade
i luften. Den sade inte mycket mer än att denna hanne hade telepati som sin
kraft, en mycket stark sådan också och Yoru log lite snett.

[It D''': Vad fan vill denna varg mig >__<'']

Tramptass fnös åt hanen. Gillade inte hans uppsyn - och det blev inte bättre av att han förstod att han var telepat. Reflexmässigt skärmade han av sitt sinne och reste de skyddande murarna för oinbjudna gäster.

Djärvt tog han några steg närmare hanen, så han verkligen var tvungen att se rakt upp för att se honom. Han flinade för sig själv, förstod att hanen njöt av att vara så högt upp. Men höjdskillnaden skrämde inte Tass, tvärtom var det triggande.

"Jag ser inget relevant i den frågan."

Svarade han kyligt utan att ta blicken ifrån den ljusa vargen.

"Sköt du ditt så sköter jag mitt... Yoru."

Hanens namn var något han hade snappat upp i farten, i samma veva som han hade förstått att han, precis som Tass själv, var telepat.

Han flinade hånfullt och vidrörde hanens sinne, försökte avgöra om han tillhörde någon flock - och isåfall, vilken. Men han var på sin vakt. Det första han lät sig inom telepati var att aldrig underskatta en annan telepat.

Utan att säga nå eller röra en min reste han sig upp och satte sig ned.
Det den mörka vargen sade berörde honom inte och inte heller nå hans namn blev
nämnt. Som sagt så hade han redan läst av att denna hanne var skicklig och det
räckte som svar för honom. Sköta sitt kunde han, men ohyfsade vargar var inget han gillade
precis. Inte för att han heller hade förväntat sig något vidare svar av hannen nedanför.
"Ni har så sant, men jag undrade bara. Bli inte så sur över smågrus." rösten var lugn och
det ljusa huvudet lades lite på sne och det glimmade till i dom röda ögonen.
Den långa svansen svepte till över den gråa stenytan innan den lades tätt intill svansen.

Något rörde vid honom, inte vinden och inte den svarte.
Eller ja det var den mörka hannen som rörde vid honom, men inte fysiskt,
nej det var psykiskt som han rörde vid Yoru. Rota rätt på information och se, förstöra
och annat. Patetiskt. Han skakade på huvudet och samtidigt nuddade han vid hannens
sinne och han skickade snabbare än vinden över en känsla till hannen.
En som kändes som om att en storm som hade kommit lös ur sitt koppel. En ytterst
obehaglig känsla som många nog skulle uppfatta som om att något rev upp dom inifrån.
Men om den skulle nå honom var han inte säker på men hoppades.
"Att rota i andras huvudet kan kosta. Jag råder er att inte göra om det." den röda blicken
hade blivit smal och han såg ned emot Tramptass som hannen kallades.
"Ni rotar efter svar att finna.. Tyvärr så kan jag säga er att ni inget ni lär finna
som intressant." smidigt reste han sig upp och hoppade ned på en ruin som låg
betydligt längre ned. Kanske bara två meter ifrån marken eller nå.
Yoru var liten, mycket liten jämte mot denna mörka varghanne som han hade framför sig.

Tramptass fnös nonchalant åt hanens ord men hann inte svara något innan en svag känsla utanför hans skyddande murar drog hans uppmärksamhet till sig. Yoru hade sänt ut något, som slog i hans försvar och dog ut.

Tass skrattade hånfullt.

"Tror du att du kan få mig att knäböja för dig, med hjälp av ett ynkligt litet anfall."

Den gråbruna vargen såg högmodigt på den vita.

"I åratal har jag tränat på att försvara mitt sinne från oinbjudna gäster. Du får allt anstränga dig lite mer om du ens vill komma i närheten av att krossa mitt försvar."

Tramptass blick hårdnade och leendet blev ännu hånfullare då han hörde hanens påståenden.

"Jag skulle krossa dig som en mygga om jag ville. Både psykiskt och fysiskt. De skulle böna och be mig att lämna dig ifred när jag är klar med dig."

Han gav till ett kort, roat skratt. Men han visade inga tecken på att anfalla den mindre hanen, trots hotet.

"Låt mig upplysa dig om att du talar med en av de skickligaste telepaterna i Numoori..." Han avbröt sig några sekunder innan han fortsatte. "..Men som jag brukar säga, man ska aldrig underskatta en annan telepat. Men, jag tvivlar starkt på att du kommer imponera på mig."

Ironiskt flinande stirrade han upp mot den yngre hanen. Hoppades på att han skulle tappa humöret.

Orden fick Yoru att fnysa och han svepte ogillande till med svansen och strök bak öronen en aning.
"Ni må vara den skickligaste telepaten i landet, men jag har inget gruff med er och söker inte
det heller. Det var ni som började att rota. Be er att knäbörja skulle vara ett nöje, men ni är
stark och att slåss i onödan är inte värt det." dom röda ögonen såg in i hannens och han reste sig
upp för att hoppa ned emot marken men stod kvar. Att riskera sitt liv för detta var inte värt det
inte alls. Men nog fanns det något hos denne hanne som ändå fick Yoru att stå kvar, inte rädsla
eller liknande. Kanske var det respekt han visste inte riktigt själv.
"Säg mig, vilken flock tillhör ni?" den vita vargen hoppade ned på ytterligare en klippa och satte sig
ned och la huvudet lite på sne.

[IT!! D''''''8]

Tramptass käftade inte emot. Han var fullkomligt nöjd med hanens svar.

"Nåväl."

Sa han lugnt och fortsatte se på hanen som inte gjorde någon ansats till att hoppa ner från klippan. Tass humör hade lindrats något, därför accepterade han hanens position utan protester.

"Tramptass, beta i Devils."

Svarade han, inte utan stolthet i rösten.

"Och ni, min unga herre?"

Han såg likgiltigt på den vita hanen och både hoppades och inte hoppades på att han var medlem i Qu. Då hade han en vettig anledning till att slakta honom skoningslöst, men samtidigt skulle det bringa mycket problem för Devils. Problem som Tass förväntades att inte komma släpandes på i den position han var.

Men, hade han varit en av Qu så hade Tass känt det på långa vägar. Eller? Tass var inte säker. Det var alltför längesedan han hade stött på någon så vidrig varelse som en Qu. Kanske hade de blivit mer försiktiga med sådan information.

Tass sköt undan tankarna, Yoru luktade långt ifrån så illa som en ur fiendeflocken.

När han nämnde flocken så la Yoru huvudet lite på sne och dom röda ögonen granskade hannen
och reste sig upp och slutligen så träffade dom ljusa tassarna marken. Det hördes knappt då han
träffade marken och hela rörelsen var overkligt smidig och snabb, att han inte var en normal varg
syntes tydligt och den mörka hannen var betydligt större än han själv och hans röda ögon mötte
den andre, Tramptass, beta av Devils. En flock han inte hade hört nå vidare om och hade därför
inge gruff emot dem, förutom en av dom. Men det hade inget med detta att göra och han tänkte
inte heller ta upp det med denna varghanne.

"Yoru, föredetta medlem av Herodotus men nu frigående." rösten var lugnt och han stod snett emot
den andre vargen och väntade in hur den andre skulle reagera. Men Devils hade han aldrig hört
under sin tid i Hero och trodde inte heller att dom hade något emot dem men man ska aldrig vara
för osäker eller säker.

Herodotus. Flocken lät inte bekant. Han funderade inte mer på det, flocken var inte bekant med Devils. Det betydde att de varken var fiender eller allierade.

"Och hur kommer det sig att du lämnade din flock?"

Tass såg något misstänksamt på hanen då han hoppade ner på marken i ett smidigt skutt. Det ryckte i morrhåren på den gamla hanen. Sättet hanen rörde sig på påminde honom starkt om en annan, lika vit hane, som han mött för länge länge sedan. Hans bröst fylldes av hat då han tänkte på Aka. Han hoppades att hans kvarlevor låg och ruttnade i en dypöl någonstans, bortglömt och dömd att förevigt vandra ensam under Chaibos makt.

Ja varför lämnade han dom.
Ganska självklart, hela flocken hade så gott som blivit utplånade och det fanns inga ledare
kvar av flocken. Norrsken hade han inte sett på länge, mycket länge. Den vita vackra varginnan
som hade fått honom att vela stanna längre. Och på tal om Norrsken så hade han inte sett hennes
partner Aimar på ännu längre tid. Men något talade tydligt till honom att dom båda var döda,
lika så White som blev brutalt mördad framför ögonen på dom alla av den fruktade BloodBlossom.
Men sen så fanns ju Akaryuu, hans farbror så vis men förrädisk. Han som vände dom alla ryggen
och försvann till tomma intet och sedan dess så hade han inte sett hannen.

"Jag lämnade dom inte, dom blev utplånade av TBB." sade han lugnt och såg sig om i området
snabbt innan den röda blicken åter föll på hannen.

[Sorry för det korta inlägget och slutet.. men är tvungen att gå >.<'']

Tramptass nickade frånvarande då hanen berättade att flocken blivit utplånad av TBB. Tass log. Så Blossom hade varit i farten igen. Han var inte förvånad. Han hade alltid tyckt att hon var lite... hetlevrad.

"Tråkigt att höra."

Sa han utan empati i rösten.

"Och nu är du alltså ute på egna små äventyr. Det kunde inte blivit mer klyschigt."

Tass såg ironiskt på den yngre hanen och flinade roat.

"Så vad tycker du om TBB då, dom är riktiga satmaror hela bunten va?"

Flinet blev bredare. Han hade aldrig riktigt gillat TBB, även om han aldrig hade haft något emot Blossom så hade han plågsamma minnen utav flockens miljoner konstiga valpar och han, motvillig barnvakt, i en glänta, i en skog långt ifrån döda skogens sköna tystnad, eller öknens harmoni.

Tass rös vid de gamla minnena.

[Maaaahhhhhh nu har jag oxå IT >.< ]

"Det beror på hur ni vill se det kära Tramptass." Yoru visste inte riktigt vad han tyckte om TBB.
Han hatade dom av hela sitt hjärta men samtidigt tackade han dom, om dom inte hade kommit så
hade han säkerligen idag varit kvar hos Herodotus med ett nagande inre.
"Små egna äventyr kan vara skönt och lockande ibland. Tror ni inte det? Det finns inget som håller
kvar en, ingen som ger en order eller du måste sitta valpvakt." han log lite snett emot den
svarte och satte sig ned. Något direkt hot såg han inte hos denne men kände sig inte heller helt
bekväm med denna okända Devils hanne i sin närhet.
"Varför undrar ni över TBB?" dom röda ögonen såg
lite frågande ut och den långa ljusa svansen svepte till över marken innan den la sig tätt emot kroppen.

"Kära? Sen när fick du auktoriteten att kalla mig kära?"

Någonting mordiskt glimmade till i de röda ögonen då han morrade fram orden mellan de hårt sammanbitna tänderna. Något så förnedrande hade ingen vågad säga till honom på mycket, mycket länge. Vem trodde den lilla snorvalpen att han var?

Han lade band på sin ilska och lyssnade istället till resten av de skitsnack som valpen klämde ur sig. Han svarade inte på det patetiska pladder den vita hanen sa om livet som flocklös, istället inriktade han sig på frågan om TBB.

"Jag råkar ha en nära vän i den flocken.. Närmare bestämt ledarinnan."

Tass viskade fram orden med en silkeslen stämma. Hånflinet blev bredare i hans gråspräckliga ansikte.

Nära vän, det var en lögn. Tass hade inte träffat Blossom på mycket länge, han hade svikit henne. Och han vet inte om hans gottgörande tjänster hade fått henne att förlåta hans bittra svek. De var inte nära vänner.

Det var längesedan han hade kallat Blossom sin vän. Men om han skulle vara ärlig, så saknade han henne ibland.

När den gråaktiga hannen ilsknade till så sänkte Yoru huvudet, knappt synbart men sänkte det gjorde
han. Dels för att få en bättre vinkel på hannen ifall han skulle hoppa på honom och sen bara för att.
När den så kallade Tramptass talade om TBB's ledarinna så lyfte Yoru upp huvudet och vinklade fram
öronen och snart växte ett kallt leende fram på dom svarta läpparna.
"Så det säger ni." orden var korta men man kunde se i dom röda ögonen att han njöt av att höra
orden. Nära vän med Blossom. Om han trodde på det var en annan fråga men ville inte svara emot.
"Om ni träffar denne Blossom igen, så kan ni väl hälsa henne ifrån mig att..." han hade börjat vandra ifrån
Tramptass med blicken och såg bort emot skogen en kort stund innan han såg bak emot den andre i
ögonvrån. Fortfarande hade att ett kallt och rått leende på läpparna. Kanske var det inte denna reaktion
som den andre hade förväntat sig, men Yoru var inte som andra. Inte som andra ninjor som hellre
sprang ifrån slagsmål än att möta sin fiende och rädsla öga för öga. Det gjorde han och hade alltid
gjort men sen flocken splittrades och Akaryuu försvunnit så hade den känslan blivit starkare och starkare.
Han älskade att använda sin kropp, känna blodet flyta och känna smärtan. Det var ett tecken
på att man levde och överlever man så är det ett bevis på att man lever upp till de förväntade.
".. Jag vill tacka henne."


[Sorry för jätte sega svar.. men.. men.. Kan inte rolla med denna karaktär längre D:
Funderar på att ta död på honom.. Allt skiter sig ju bara ändå >__<'']

Tacka henne? Tass förstod inte varför den andre ville tacka den varg som mördade hans flock. Men han frågade heller inte vidare. Det fanns säkert en baktanke med det han hade sagt, och Tass ville inte verka för nyfiken.

"Det ska jag göra..."

Svarade han istället eftertänksamt och såg hur den vita hanen försvann längre bort. Så deras möte var över. Ett kort och lugnt möte. Den vite hade vetat hur han skulle bete sig för att irritera Tass, antagligen medvetet men samtidigt inte så mycket att han hade velat slita honom i stycken. Ett smart drag, men till vilken nytta? Tramptass antog att det var sista gången han någonsin träffade Yoru igen. Flocklösa hade en benägenhet att försvinna på olika sätt. De var ensamma och utsatta. Men Tass brydde sig egentligen inte.

"Adjö Yoru." Sa han stilla och försvann iväg åt motsatt håll, genom de egendomliga ruinerna. Tillbaka mot öknen.

[Avslutat, I guess xD ]