Det karga och ogästvänliga området under henne såg inte alltför intressant ut. Relianne's vita vingar slog tungt mot den varma luften och den ängellika tiken stönade av trötthet, det var alldeles för varmt här. Hon har flygit i nästan två dygn utan att ta sig ner på marken, maten åt hon direkt i luften för att spara tid. Nu kändes kroppen så tung och klumpig att hon kände fysisk behov av att faktiskt få vila ut. Hon sänkte sig i cirklar, de svarta och djupa som universum ögonen försökte se efter passande klippa att landa på. Här fanns det många bra klippor, hon valde en ganska öppen för att kunna lyfta direkt och utan att behöva manövrera för att komma högre upp i luften. De utfällbara klorna grep tag i den mörka stenen och Relianne flämtade till när hon kände värmen från den, marken här var het men även solen har hunnit värma upp stenen till enorm temperatur. Hon slog instinktivt med vingarna för att lyfta och tog sig kvickt upp från den heta marken. Turligt nog har hon inte bränt sig. Relianne gjorde ett andra försök att landa på en mindre bekväm klippa som låg i skugga, den var inte lika het men fortfarande varm. Tiken sänkte huvudet och kände hur vingarna darrade av överansträngning. Den tryckande hettan lättade inte hennes plågor men trots det kände hon hur kroppen tacksamt tog emot all vila den kunde få.

Den unga hanen skuttar från klippa till klippa. Han jagar fortfarande små kvicka bytesdjur som gömmer sig bland klipporna. Han är fortfarande inte säker på vad det är för något men de går att äta i alla fall. Och han äter dem med hull och hår. Lämnar inget skräp efter sig. Han har fyllt buken med några stycken sådana där och börjar känna sig mycket bättre. Men kroppen ser fortfarande mager ut. Men han är på bättringsvägen i alla fall. Och denna klippiga plats ger honom bra träning med när han måste hoppa hit och dit och ducka och klättra över och allt sådant. Men han klarar det tack vare sin smidighet.

Han får syn på ännu ett litet bytesdjur och hoppar efter den. Men denna blir skrämd av något som landar på andra sidan en större klippa. Hanens första tanke när han ser något vitt fladdrande är att det är ännu en sådan där fiskmås-sak. Han smyger dit och kikar fram bakom en klippa. Och den glödande giftgröna blicken faller på en vit varg med vingar. Förutom färgen ser denna faktiskt ut som en vanlig varg. Förutom vingarna med. Han har inte stött på många vargar med vingar förut. Han tycker det är lustigt med vargar med vingar. Vargar är marklevande djur. De är inga fåglar.

Hanen fnyser lite lätt och klättrar sedan fram. Lite klumpigt med tanke på att han fortfarande är mager. Blicken hålls fäst på främlingen.
"Aren't you a wierd looking thing?" Frågar han med ett snett flin som pryder läpparna. Men han ser mer nyfiken ut än något annat.
"What are you? And who are you?". Han studerar främlingen. Synar vingarna. Han är nyfiken och tar sig ännu närmare.

När någon främlings fotsteg hördes från sidan vände Relianne huvudet mot den för att möta en grönt lysande blick. Trots tröttheten och värmen så lyckas Relianne se vacker ut, hennes kropp är slank och snövit, pälsen har en nästan metalliskt glans som reflekterar ljuset och skapar en svag aura av vitt ljus runt henne, ögonen är djupa och mörka, lika mörka som pälsen är vit. Hon höjer stolt på huvudet och synar främligen med en aning irriterad blick. Hon hade hoppats på vila och kanske lite sömn men tydligen inte än.

"Aren't you a wierd looking thing? What are you? And who are you?"

Hannen tog sig närmare henne och en ogillande rynka la sig på Reliannes fagra ansikte.

"Thats close enough, boy."

Även hennes röst var vacker och behaglig att lyssna till, man kunde höra att hon var trött och irriterad men inte ens det gav rösten en obehaglig klang. Hennes blick vilade på ungvargen och utan att hon tänkte efter sträckte hon sig efter hans kraft, omärkbart för honom rörde hon vid hans krafter och drog sig genast tillbaka av hettan, infero.. Hans krafter såg typiskt infero ut, en varm fläta av orangea gnistror växte upp från marken och sträckte sig mot himlen. Vackert, medgav hon tyst i tankarna innan hon skakade på huvudet och såg på hannen med en mer vaken blick.

"Tell me your name!"
beordade hon.

Flinet ligger kvar på läpparna när tiken verkar ogilla att han kommer närmare. Han tar sig ett steg närmare och sträcker på halsen mot främlingen och nosar i luften. För honom ser främlingen väldigt lustig ut. Det är något han måste undersöka.

Men tiken verkar irriterad. Detta triggar honom bara mer dock. Han sveper lekfullt med svansen från sida till sida. Tiken verkar tro att hon är någon som kan bossa med honom när hon helt abrupt beordrar honom att säga vem han är. Han skakar lätt på huvudet och flinar lätt åt henne.

"I asked first". Svarar han och börjar ta sig runt henne nu. Studerar hennes vingar. Kan han röra vid dem? Han tar sig ytterligare ett steg närmare men fortsätter ta sig runt henne. Närmare en av vingarna.

"You really look wierd". Säger han med lätt förundran i rösten. Så här nära har han faktiskt aldrig kommit en varg med vingar förut. Han tycker det är kul att hon ändå stått stilla så länge. Öronen klipper till på hanens huvud och spetsar sig framåt igen.

När unghannen inte verkar förstå hinten om att hon inte vill honom så nära sig och sträcker sig för att nosa på henne blottar hon tänderna, lika vita som kroppen och vassa med något kattlikt böjda huggtänder, hon var en fakarg men hade inte det där typiskt kattlika utseendet många karger har, av den sidan ärvde hon de något rundade öronen, svagt böjda huggtänder och utfällbara klor på tassarna. Det sista var kanske mest användbara då hon kunde fånga och hålla fast byten i luften, samt klättra i träd även om hon gör det sällan.

Unghannen viftar på svansen, tecken på fredlighet, Relianne uppskattar den dock inte och höjer den i dominant position med samtidigt rest ragg och uppburrade fjädrar på vingarna.

"I asked first".

Unghannen börjar närma sig henne i cirklar, Relianne följer honom med blicken samtidigt som hon blottar tänderna allt mer, om han försöker röra vid henne kommer hon hugga, utan tvekan. Att flyga iväg för att slippa honom nekades av två orsaker. Först och främst var hon trött och kände att hon inte kommer flyga långt rent fysiskt, andra orsaken var att hon skulle sluta respektera sig sjäv om hon tillåter sig bli bortjagad av en ungvarg.

"You really look wierd".

Har han växt upp i en grotta eller!? Han verkar aldrig sett en fakarg förut och genuit nyfiken på henne men Relianne ville inte bli något studerings objekt. Hon accepterade allas utseenden lätt och fritt och förväntade sig detsamma av andra.

"Relianne is my name, don't come any closer I said!"
morrade hon och såg hannen stint i ögonen. Kanske nu han skulle fatta att hon menade allvar. Fakarginnan fällde ihop vingarna men höll en liten springa mellan de och ryggen för att låta luften cirkulera, det var för varmt för att fälla ihop de tätt.

Främlingen verkar faktiskt inte alls förtjust i att han befinner sig så nära. Detta är ändå en rolig lek. Svansen fortsätter vifta bakom honom.Tiken säger faktiskt sitt namn till slut.
"Relianne". Han uttalar hennes namn med en viss lekfullhet. Hans stämma är relativt mörk. Kanske lite ovanligt för hans unga ålder. Men rösten brister ändå på vissa ställen och vittnar om att han är en växande unghane.

"My name is Keifer" Presenterar han sig och tar sig upp på en klippa strax bredvid den klippa tiken befinner sig på. Han sätter sig ner. Den magra bröstkorgen häver sig för varje andetag. Man kan tydligt se revbenen under skinnet. Men han ser ändå piggare ut än vad han gjort tidigare.

De krökta klorna rispar lätt i stenen. Den mjukt glödande blicken släpper inte främlingen ur sikte. Hon ser väldigt underlig ut. Han kan inte släppa det riktigt. En varg med vingar. Som han dessutom har chans att studera på nära håll. Även om hon inte gillar det.

Unghannen verkar vara yngre än hon först tänkt sig, hans röst brister då och då när han talar och hans beteende visar att han är ung. När han säger sitt namn lyckas hon bara rycka på axlarna innan hon sätter sig ner på den varma klippan som en syndare på stekpanna. Hon orkade inte bråka och hannen verkade inte farlig, tvärtom såg han tanig och mager ut, hon skulle kunna slå honom även på marken om det skulle behövas. Hon tvekan om att han ens klarade av att hantera sina krafter även om de fanns inom honom.

Egentligen skulle hon behöva sömn och vila men unghannen verkade inte tänka sig lämna henne i fred. Hennes mörka blick såg stint på honom i ogillande, ansiktsuttrycket var bistert och torrt.

"Are you from TDN?"

Undrade hon och lutade huvudet på sne. De befann sig i närheten av deras flockterritorium och Relianne förväntade sig att se medlemmar från den flocken.

Tiken sätter sig ner och det klipper till i hanens öron. Så hon har inget emot att sitta där och samtala med honom? Trots att hon verkar vilja bli av med honom. Han flinar lite lätt mot tvetydigheten i det hela. Tungan smiter ut mellan läpparna och försöka fukta nosen.

Tiken talar igen. Men han förstår inte riktigt vad det är hon säger. Han tippar huvudet lätt på sne.
"What's a TDN?" Frågar han och ser undrande ut. Han har inte hört det förut. Är det en förkortning eller är Tedéen något som är något välkänt i det här landet? Nej, han förstod det inte alls.

Relianne synade ungvargen igen med en trött blick, garanterat att han inte är härifrån. Inte känna till geografin av landet man bor i är tydligt tecken på att han är främling här. Hon suckade och reste sig upp.

"So no then.."
muttrade hon och med lätt hopp tog sig upp på en högre klippa. Om han inte kom från TDN så var han av inget intresse. Hon skulle nu bara hitta en plats att sova och sedan fortsätta sin färd på jakt efter Echo, målet.

Hon ville inte svara honom. En lätt frustration vaknar inom honom och när tiken tydligt försöker avsluta samtalet reser hanen sig upp med en faktiskt väldigt smidig rörelse. Tiken är mycket mindre än honom själv och han är fortfarande väldigt nyfiken på hennes vingar. När hon tar sig upp på en annan klippa skuttar hanen till nästa så han kommer närmare igen.

Den glödande giftgröna blicken släpper inte sitt mål.
"Tell me what a TDN is". Säger han lätt trugande men ändå med en lätt bedjande ton. Kanske han kan hålla henne kvar en stund till så han kan undersöka henne. Och vill hon inte tala med honom mer kanske han kan bränna hennes vingar så hon inte kan flyga och sen undersöka henne.

Hon ville inte svara honom. En lätt frustration vaknar inom honom och när tiken tydligt försöker avsluta samtalet reser hanen sig upp med en faktiskt väldigt smidig rörelse. Tiken är mycket mindre än honom själv och han är fortfarande väldigt nyfiken på hennes vingar. När hon tar sig upp på en annan klippa skuttar hanen till nästa så han kommer närmare igen.

Relianne vände blicken och morrade ogillande när unghannen valde att följa efter henne trots att hon inte alltför artigt avslutade samtalet och nu skulle iväg. Kommer inte få vila här, tänkte hon något sorgset för sig själv innan hon fällde ut vingarna.

"A pack.."
svarade hon avslutande samtidigt som hon tog sats och vingarna slog mot den heta luften, här var det inte mindre än 40 grader, alldeles för mycket för Relianne som knappt tålde när det var över 30 om sommrarna. Då höll hon sig helst vid havet där hon fiskade och gled i havsvindarna.

"What kind of pack?" Frågar han. och tar sig närmare tiken igen. Struntar i ifall hon inte vill ha honom nära. Han vill undersöka henne i alla fall.
"How come you have wings?" Frågar han nyfiket och sträcker på halsen för att nosa på en av tikens vingar igen.

Han duckar lätt när hon fäller ut vingarna och börjar flaxa för att ta sig upp i luften. Han vill inte att hon ska försvinna ännu. Han vill undersöka hennes vingar. Han särar på läpparna och andas ut. Blåser ut hetluft mot vingarna. Inte riktigt så varmt att något ska fatta eld. Men tillräckligt för att det ska brännas. Han vill undersöka hur känsliga dessa vingar är. Och i denna hetta i detta område spelar lite extra hetta ingen roll väl? Själv är hettan inget problem för honom. Han gillar det och trivs.

"What kind of pack?"
"How come you have wings?"

Frågor kom haglande på Relianne och när en vind av plötsligt brännande luft slog mot spetsen av hennes ena vinge drog hon instinktivt den mot sig samtidigt som hon vände nästan galna av vrede blicken mot valpen. Hur vågade han komma och anfalla henne med sina löjliga eldkrafter? Utan att ens koncentrera sig sträckte hon sig ilsket efter hans krafter och ströp till de, ingen fysisk skada, inget hannen ens märker av men hennes egna krafter håller nu i hans med en järngrepp. Skulle han våga sig igen störa henne med elden kommer han få sig en överaskning.

"Don't ever do that again and leave me alone!"
morrade hon samtidigt som hon igen fällde ut vingen, ingen skada, ingen brännmärke, hon lyckades dra undan den i tid.

Han kan känna något inom sig. Elden och lavan är inte bara en kraft utan en del av honom själv. Så han märker klart och tydligt att det är något inom honom som försöker hindra hans krafter från att röra på sig. Det gillar han inte. Den glödande giftgröna blicken spänns och en lätt morrning rullar upp för strupen på honom. Men det hinner knappt märkas innan hans anlete antagit den lekfulla tonen igen. Om nu tiken vill leka så ska hon få leka.
"Is your wings fragile?" Frågar han och rör sig närmare. Sträcker ut en tass med grova böjda klor mot Relianne's vinge. Han vill känna på den. Känna om den är ömtålig. Skulle det göra ont om han bröt den? Bara känna lite. Närmare.

Han sträckte sina smutsiga tassar mot henne, detta var nog. Vingarna var inte mer ömtåliga än resten av kroppen, det var mer fjädrarna som kunde skadas lättare men de växte ju tillbaks efter en tid. När vargen kom närmare så högg hon till, helt utan varning eller tecken. Han har fått sina tecken, detta var nog för henne.

"Don't dare to touch me!"

Hennes krafter höll hannens, hon visste inte hur mycket de skulle försvagas, en hel del eller bara liten bit men det var något han skulle märka av om han skulle försöka använda de. Relianne slog till med vingarna och kom upp på en högre klippa som fanns bredvid.

Han drar snabbt tillbaka tassen och sträcker sig fram för att möta tikens hugg med sin egen öppna käft. De långa huggtänderna lyser vita i solskenet. Sen tar sig tiken längre bort. Keifer följer obehindrat efter. Tar sig närmare.
"You started it". Kanske han hade kunnat låta henne vara om hon inte hade försökt stilla hans krafter. Men hon verkar tro att det är något han inte skulle märka. Nå, märk det här. Han gör ett utfall mot den närmsta vingen. Med både tänder och klor. Får han bara tag så.

Unghannen följer efter, han är både yngre och tunnare än hon, vingarna som många skulle kunna se som hinder på marken störde inte Relianne, hon kunde slåss med de också. När hannen gör utfall som han tydligen fick för sig som svag ställe möter hon hans utfall med att svepa små sand och stenkorn på marken mot hans ansikte och själv vänder sig kvickt mot honom för att med öppen käft full av något innåtböjda tänder riktat mot hans strupe.

[Säg till om du inte fattar]

Han ruskar snabbt på huvudet. Tydligen tror tiken att lite sand och sten i ansiktet ska hindra honom. Men han ser vad som kommer och kastar sig mot henne igen för att möta hennes öppna käft med sin egen. Samtidigt slår han ut med en kloförsedd tass mot tikens ena ben.

[Oj vad kort. xD]

När han är precis påväg att hugga tag i henne slår hon till med vingarna för att lätt flyga över honom och landa bakom honom på klippan. Ett slugt leende syntes på hennes ansikte när hon vände sig om mot honom, kanske dags för lite jaga lek? Hon slog med vingarna och lätt hoppade genom en avsats till en annan klippa, något som var ofarligt för henne kunde vara livsfarligt för varelser som inte kan flyga, kanske dags att lura honom ner för ett stup?

Tiken tror hon kan något men hon flyger över honom och börjar sedan röra sig bortåt. Keifer vänder sig åt hennes håll men istället för att jaga efter henne sätter han sig bara lugnt ner på den klippa han befinner sig på.
"As I thought. You got the bird-mentality. A coward". Säger han med ett flin på de svarta läpparna. Sitter lugnt kvar där han sitter och studerar fjäderfäet.

Relianne såg på unghannen, så var det alltid, de insåg sin handikapp och slutade med lek med himlens varelser. Hon har märkt det förut med andra markbundna kräl. Försökte mucka gräl med en bevingad och så fort de insåg sin begränsning så slutade de och började komma med undanflykter och förolämpningar. Detta var högt roande så Relianne gav hannen bara en förstående nedvärderad leende och slog med vingarna igen för att graciöst ta sig över till en närliggande klippa. Hannens replik berörde henne inte det minsta, han har förlorat och försökte nu med all sin kraft maskera nedertag. Förstående. Relianne gäspade med stängd mun, kanske dags att hitta något vettigt ställe att sova på.

Hsn har inte nått sin begränsning. Han skulle kunna jaga efter henne lite till. Med sin otroliga smidighet skulle det inte vara några problem. Men fjanten har vingar vilka som ser som något överlägset. Keifer ser dem bara som undanflykter. Så bräckliga. Skulle man bryta eller bränna en av de där vingarna så skulle fjäderfäet inte kunna flyga mer. De viktigaste fjädrarna växer ju inte ut igen. Det är enkelt att vingklippa en flygare.

Keifer sitter lugnt kvar där han sitter.
"Feeling secure over there? You got nothing to come with". Han flinar igen.Det enda fjäderfän är bra på är att fly.

(Mobilinlägg, kort)

Relianne såg på unghannen med lätt irriterad blick

- You can't follow me, can't you?

Det var riktigt synd om dessa stackare, hela livet vara markbundna. Visst, mmånga har blivit starka och kraftfulla på marken. Många har säkertt kraft atg döda en fakarg. Fakarger är inte skapade för strid på mark, de är bra spioner, scouter och budbärare. De är svagare än drakarger i luftstrid, men de är snabba, snabbare än markbundna stäppare och därför snabbast av alla.

- try using you're powers, make fire under your paws

Relianne flinade, hennes blick låg stilla på hannen, kanske skulle hon hjälpa honom? Ge lite kraft och en ide om hur han kan använda sina krafter för flygning?

"Of course I can. But not in the air. And you're a real coward using your wings to get away". Svarar han henne men gör ingen ansats till att resa på sig. Han sitter bra där han sitter. Ser på fjäderfäet som tror hon är något. Men egentligen är hon ingenting. Inte i hans ögon. Bara en fågel. En bräcklig varelse.

"If you didn't do something to stop my powers, whatever you do, then I could use them". Säger han lugnt. Nu kanske hon inser att han faktiskt avslöjat henne. Trots att hon försökt stoppa honom på ett diskret sätt. Ännu ett fegis-knep. Han gäspar lätt uttråkat och fortsätter sedan studera den vite.

"Of course I can. But not in the air. And you're a real coward using your wings to get away".

Relianne fnös lätt, ska han säga när han kommer och använder sina eldkrafter för att få någon att stanna kvar när hon inte vill det.

"Yeah right.."
Hon tänkte säga något syrligt och elakt åt honom men fick en plötsligt hostattack, krafterna som ströp unghannens förmågor släppte med ett plötsligt smäll och en våg av smärta rann genom fakarginnans kropp. Såja..såja..

Hon blundade och försökte jämna ut andningen, denna område gav inga som helst möjligheter för att använda krafterna ofarligt, hon var trött och törstig och kroppen varnade henne ganska mjukt till att börja med. Relianne gned ögonen mot ena frambenet och försökte återhämta sig, hon visste hur farligt det var att visa svaghet för främlingar.