Tiden hade gått, hon hade vuxit och såren hon fått hade läkt.
Dom glödande gula ögonen såg sig omkring över området och dom vita tassarna rörde sig sakta fram över platsen. Gräset smekte hennes tjocka päls och daggen fuktade ner den röda pälsen lite lätt. Hon visste inte hur länge hon hade varit här men ett bra tag, nog länge för att ha vuxit på höjden och muskulaturen. Även om hon var fången så hade hon inte direkt blivit illa behandlad, fått många sneda blickar men hon stirrade bara intensivt och irriterat tillbaka. Det var få som vågade sig nära henne, vilket hon inte hade något emot. Dom var fiender, allihopa. Men trotts det så kände hon sig, ensam.

Stegen stannade vid den rinnande lilla bäcken och hon såg ner på spegelytan. Ögonen lös starkt trotts att det var sent på eftermiddagen. Inom någon timme skulle solen gå ner och färga landet svart. Hon granskade sig själv en stund och ett litet flin sprack fram. Trotts sin unga ålder så bar hon ett utsökt och vackert utseende. Hennes kropp var inte byggt som ett block sten som kommer farandes, hon var kraftigt men smäckert byggt. Dom röda färgerna gav henne karaktär och ögonparen talade tydligt om att hon hade elden inom sig. Elden eller energin.

Med en tung suck vände hon sig om och lämnade vattnet för att röra sig ut emot gränsen. Hon skulle kunna springa iväg för allt som är värt, men hon visste hur väl den mörke kunde dyka upp ifrån ingenstans. Och faktiskt så var hemlängtan inte så stark, inte så att hon skulle behöva rymma. Hon ville bara utforska, gå en runda längst revirets gräns en snabb runda innan hon drog sig tillbaka. Hon hann inte gå länge fören någonting inte stämde och Bushi stannade upp och man kunde se hur hon koncentrerade sig för att känna. Någon var i närheten men vinden var inte med henne, den bar med sig hennes dofter istället för den andres. Men bara den vaga närvaron räckte för att hon skulle veta att någon var här. Blicken blev smal och hon började att röra sig emot det håll hon kunde känna av individen ifrån, den befann sig en bra bit bort men för varje steg så blev lågan starkare. Huvudet sänktes lätt emot marken och stegen blev till ett lunkande trav.

"Vem där?" hon bar en tämligen behaglig röst men det fanns en ton av kyla i den och kanske även irritation. Hon gillade inte att inte veta fören det var försent, vilket det kunde vara i detta fall.

[Derp... Jah typ nå sånt här Dx]

Stilla stilla var världen. Han stängde ute alla ljud och rörelser. Han ville ha sitt mörker för sig själv. Den stora kroppen var placerad i de ny torkade gräset, i skuggan av ett träd. Våren var kommen. Snart var det dags. Han hade mer eller mindre bara gått runt och funderat. Att Thzuki inte kommit hit och gjort slarvsylta av dem alla var egentligen ett under. Eller att hon inte försök i alla fall. Han hade förväntat sig mer från den temperamentsfulla honan. Han undrade vad som fanns i hennes sinnen nu. Undrade vad hon planerade. För kände han dem rätt så skulle de inte ge upp så lätt. Vad kunde han ge dem för att de skulle låta de vara. Kanske kunde de kompromissa lite. Han hade trotts allt dottern.

En röst väckte honom ur hans mörker, för ja han kunde trotts allt inte hålla alla ljud ute ur sitt sinne. Han höjde huvudet och klippte till med öronen för att se vart tiken befann sig. Han reste sig långsamt upp och vände om, tog några steg åt den lilla honans håll.
- Bara jag Bushi.
Sa han och orienterade sig sedan fram till "valpen" eller tja, som det såg ut nu verkade valpen ha växt på sig rejält. Inne i en växt fas kanske? För nog började tiken se allt mer vuxen ut för varje dag som gick. Ja Iwaku var en varelse som lade märke till varenda liten förändring. Allt för att hålla minnet uppdaterat. Att komma ihåg allt man ser och hör må vara ett enkelt arbete, men att hålla isär all information jämnt var inte alltid det lättaste.

- Men se på detta, kanske blir du en större skönhet än mor din. Du har växt.
Sa han och flinade ytterst svagt emot tiken då han nådde hennes närvaro och inte stod mer än någon meter bort ifrån henne. Han må vara det perfekta fängelset. De visste att det var lönlöst att rymma. Iwaku fanns där han ville vara och att undvika honom var något av det svåraste man kan försöka sig på. Om han ville hitta någon, då gjorde han det. Han funderade över om den här Shiva hade hållit sitt ord. Annars så skulle de vandra in i Kaiwood med oförberedda TBB medlemmar. Det kunde bli farligt för båda sidor. Han fick helt enkelt lita på att den unga hanen gjorde som han sagt. Det var bäst för de båda flockarna helt enkelt. Han spetsade öronen fram emot den lilla vargen och vände blicken ned emot henne. De kalla döda ögonen såg rakt igenom henne, han hade haft tid att lära känna henne, men han märkte att det fanns ett och annat där inne, inte ens hans kraft kunde komma åt. Tyvärr. Och det gjorde honom nyfiken.

Bara jag.
Hon kände väl igen rösten och även nu då hon kände efter ordentligt så fann hon hans värme bekant. Hon hade alltid haft svårt att känna av hans låga då den aldrig var det samma, fascinerande samtidigt som det var obehagligt. Dom andra inom reviret kunde hon lätt känna igen och av men just denne Iwaku bar någonting som hon inte kunde avgöra om det var rätt eller fel.
"Jag förstår." hon hörde och såg honom komma ut från skuggorna, närma sig. Han var stor, så stor att hon kunde förstå att vart han än gick så fick han respekt. Men han var inte lika storvuxen som den iskalle vrenen, och tur var väl det.

Skönhet sa han, ja förneka kunde hon väl inte göra. Hon hade alltid varit stolt över sitt fagra utseende men att höra de orden ifrån honom gjorde henne lite illa till mods. Hon ville inte erkänna det men på något sätt tackar hon honom för det han gjort, samtidigt som hon avskyr det av hela sitt hjärta. Äventyr var vad hon ville ha och det fick hon, ett som förändrade hennes liv och syn på saker och ting. Men att höra dessa ord ifrån den mörke började få henne att fundera och undra. Vad hon hade kunnat avgöra under den tid hon varit här så har hon kommit fram till att hannen är blind. Så hur han kunde se att hon har vuxit förbryllar henne, men då slog det henne. Då han hade fångat in henne så verkade han precis som nu, som om att han ser allt utan att se.

"Ja nog har jag väl växt." ett litet småkaxigt flin smög fram och hon rätade på sig i en stolt hållning och den rödvita svansen svepte till. Hon må ha vuxit men fortfarande var hon bara valp, ung, nyfiken och fortfarande lika kaxig. Nog hade hon vuxit både mentalt och fysiskt sen hon kom hit men fortfarande så var hon Bushi, krigardotter av Inferotiken Thzuki. TBB's rödhake.

"Säg mig..." svansen stannade upp och genast blev tiken allvarlig. Hon ville veta, hon ville ha svar och så länge man inte frågar så får man inga svar.
"Hur kan ni se så tydligt då synen inte är på er sida." hon sa det inte som en fråga utan mer som ett krav, hon hade aldrig varit den som riktigt fråga utan varit på med en hård stämma men alltid med en vag ton av nyfikenhet i bakgrunden.

Han var en präktig syn, stor, tillräckligt stod för att få den respekt han förtjänar vid enbart ett ögonkast. Ack var det kunskpenskälla han stod för att äga. Det var få som visste, det var ännu färre som visste hälften av det Iwaku lärt sig. Ett fotografisktminne, med mentala starka krafter har då alltid varit till användning. En aning girig hade han blivit med åren. Sökte ofta efter den information som ännu inte var funnen. Stridskunskaper hade han fångat i mängder, allt lagrades och allt var lätt åtkomligt. Det fanns aldrig något slut på det.

Tiken talade, Iwaku lät sina långa ben ta sig kring tiken. Han undrade vad denna tik skulle bli bra till. Han undrade vem fadern egentligen var. Han ville träffa Thzuki, så detta frågetecken skulle försvinna. Han ogillade viktiga frågetecken, för nog kunde det bli användbart på tiken i framtiden. Kanske kunde han få Bushi att vända sig emot modern? Han skulle inte ha något emot en eldkrigare. Även om hans flock inte bar eldens flamma med sig direkt.

- En del. Du har mycket kvar.
Sa han bara retsamt tillbaka. Egentligen bara för att irritera tiken lite grann. Hon var kaxig och han jävlades bara tillbaka. I övrigt kunde man tro att han hade ett sinne som en 100årig gammal gubbe. Han lät sedan tiken ställa sin fråga, eller sitt påstående. Han hummade till, roat. Rätt nöjd över att tiken faktiskt visade då och då att hon hade något som kunde likna en hjärna.
- Mycket uppmärksamt av dig Bushi.
Sa han sedan och såg sig omkring. För hans öron satt i höjd med ögonen, han fick en tydligare bild av det som var rakt framför öronen, men eftersom han även kan vända de bakåt har han en syn som ingen annan. Ingen såg som Iwaku såg. Han ansåg sig själv vara välsignad med denna gåva som gudarna givit honom efter att de tagit hans syn ifrån honom. Det var få, ytterst få som faktiskt visste om Iwaku's så kallade superhjärna. Kanske skulle han ge tiken ett övertag, kanske inte. Honom spelade det ingen roll, Bushi bad om att få veta. Då skulle hon få göra det också.
- Jag ser det andra inte ser. Jag minns saker andra inte minns. Jag glömmer aldrig, jag missar aldrig en förändrad detalj, hur liten den än är. Dina minnen är min hemlighet, precis som alla andras.

Hon fnös kaxigt tillbaka åt hans påstående och ett brett kaxigt leende sprack upp
och dom vassa tänderna blottades. Det brann i dom ljusa ögonen och hon lät hannen vandra runt henne utan att följa honom med blicken. Även om han oftast betedde sig som en gammal get så fanns det ändå någonting i den gamle grå som tydde på att han kanske inte var så gammal och stel.

Noggrant följde hon honom med blicken och försökte se ifall hon kunde få svar på sina frågor, hur mycket hon än ansträngde sig så fanns det inget hon kunde se. Han verkade bete sig som vanligt, eller som vanliga vargar gör. Fast åt andra sidan så var hans 'normala' sätt något man kunde diskutera, men intressant var han minsann på sitt lilla sätt.

Då han åter talade slukade hon in vartenda ord som lämnade dom svarta läpparna och den röda pannan rynkade ihop sig. Nog var hon den smartare av sina syskon men på sättet som Iwaku talade på förvirrade henne mer än vanligt.
Hon stod tyst en stund och tänkte igenom orden han sagt flera gånger, sökte efter svar i dom gåtfulla meningarna men kunde inte riktigt förstå.
- Jag minns saker andra inte minns. Jag glömmer aldrig, jag missar aldrig en förändrad detalj, hur liten den än är. Dina minnen är min hemlighet.
Ser det som andra inte ser, glömmer eller missar aldrig. Dina minnen är...

Hon hade satt sig ner och blicken hade riktas ner i marken och öronen var på spänn, hon koncentrerade sig så pass hårt att man nästan kunde känna värmen stiga om henne. Plötsligt såg hon upp emot Iwaku och man kunde se i hennes uttryck att hon hade kommit på någonting, om det var rätt eller fel var en annan femma. Men hon hade kommit på vad som kunde vara det rätta svaret.
"Du..." det blixtrade till i dom gula ögonen och den kaxiga stämman hade byts ut till en kylig ton och hon ville nästan spotta sin avsmak på honom men höll det tillbaka. Ingen skulle kunna veta hennes hemligheter så länge man inte tog sig in i hennes hjärna och det var då det slog henne. Hon hade hört om dessa vargar men aldrig riktigt träffa på någon, fören nu.

"Så det är igenom mina, flocken och andras ögon du ser vart du går eller har du fler trick undangömda?" irriterad kände hon sig, högst irriterad men trotts det så lyckades hon trycka undan det och en känsla av seger spred sig sakta i kroppen, la den upprörda lågan till ro igen. Att ha någon som rotar omkring i ens huvud var högst oacceptabelt men att låta ilskan ta över var dumt.

[ska aldrig mer skriva ett inlägg på bussen! Dx *skakar sönder*]

Iwaku väntade spänt, han antog dock att tiken inte skulle förstå vad han menade. Den ända valp han någonsin funnit ett intresse i att tala med egentligen var Ira. Ira var inte längre en del av flocken, även om Aisu verkade vägra inse sanningen. Ira hade ett stort intellekt, men skulle hon inte utveckla det skulle hon vara kvar på samma nivå, men med mer livserfarenheter. Bortkastad tid var det. All den tid han lagt ner på att samspråka, förklara och så hade hon inte ens mage att säga något. Iwaku ruskade på huvudet, det var en av de få saker som inte ens han förstod sig på. Valpar alltså. De hade aldrig varit hans starka sida. Inte alls. Ett hånande skratt lämnade hans strupe. Egentligen var det inte alls en tokig tanke tiken hade. Nog kunde han se deras minnen och han såg genom dessa, i alla fall färger. Det var därför minnen var så viktigt för honom, även hans egna minnen innan synen försvann. Han flinade fortfarande, svagt och nästan nöjt.

- Dina minnen kan du aldrig dölja för mig, det är det ända sättet för mig att se färg på, men det är genom min hörsel som jag ser alla detaljer, jag kan även se bakom mig själv.
Sa han och såg ännu mer nöjd ut. Mest för att tiken hade haft fel, men samtidigt hade hon haft delvis rätt. Det var ett intressant fenomen. Han funderade över om Thzuki hade en mer väl utvecklad hjärna än vad han först trodde. Men det kanske var valpens fader som hade bidragit med något? Antagligen. Thzuki hade tillräckligt med vett i skallen att inte bara agera på känsla, men hon var fortfarande en inferno. Korkade vargar. Iwaku fortsatte sedan och vände de kalla döda ögonen emot valpen.
- Och det är genom mitt fantastiska minne som jag aldrig glömmer något och med den möjligheten märker jag alla skillnader.
Sa han och sträckte på sig. Tiken hade mycket att lära. Nåja, det kunde trotts allt vara roligt om nu denne lille fick reda på mycket om honom, mer än hans egna bror visste om honom. Kanske kunde denne vecka en viss skräck i sina flockmedlemmar för honom. Ett intressant test. Han klippte till med öronen, en standars rörelse, för att se hur saker och ting såg ut kring honom. La han ner tillräckligt mycket uppmärksamhet kunde han se minsta grässtrås rörelse, men han lade sällan ner så pass mycket energi. Endast det viktigaste var relevant.
- I min närvaro, är du alltid två steg efter.

Med en lätt blängade min såg hon emot honom och bet ihop käkarna hårt och lyssnade till hans ord. Av någon anledning så kände hon sig idiotförklarad, vilket hon alltid gjorde i denna hannes närhet. I och för så var det hon som hade gått i hanns fälla den dagen vid bergets fot. Tankarna vandrade bort till vad som hade hänt ifall det hade varit Shiva eller någon av hennes syskon. Fast hade det varit någon av dom andra två så hade dom väl grinat sönder av hemlänktan. Vid närmare eftertanke så var det nog ganska bra här ändå.

Att hon aldrig kunde dölja sina minnen för honom oroade henne en aning, men samtidigt så fanns det väl inget att dölja. Förr eller senare så skulle det ändå komma fram och det bästa sättet att få reda på det är väl att få uppleva det själv. Men då han talade om öronen vreds huvudet automatiskt på sida och blicken vändes direkt upp emot hans öron. Nu när hon tänker efter så är den sak man inte brukar tänka på så mycket, förutom vid kroppsspråk.

Ja inte var det nå fel på hanns självförtroende inte, med en aningen obekymrad min sneglade hon åter emot honom för att sedan låta blicken glida ut över området. Se detaljer med öronen, man kunde höra med öronen det vet hon men se. Vad kommer här näst, tala fast man är stum.

Ett litet prydligt flin sprack upp och hon såg emot Iwaku ur ögonvrån. Två steg före henne, det skulle dom minsann bli två om. Inte idag och inte i morgon, men vacker dag kommer han inte vara lika högnäst i hennes närvaro. Hon ska minsann finna ett sätt att ligga två steg före honom.
"Var inte så säker på det Iwaku." hon talade i en road och småslut stämma, vred det brandröda huvudet emot honom.

Iwaku flinade svagt. Nåja, en bra reaktion. Något han faktiskt väntat sig från tiken. Annars hade han nog inte sett något värde i henne alls. Men det fanns en glöd där i som han blev väldigt inspererad av.
- Säg mig Bushi. Vad är dina drömmar, mål i denna värld?
Sa han och spettsade noga öronen emot tiken. Kanske ville inte denne dela med sig av sina innersta drömmar. Fast det var delvis ett knep. Talade hon om saken, ljög om det så kunde han mer eller mindre se sanningen ändå. Genom hennes tankar. Fast han hade på senare år valt att lära sig andras sätt att bete sig på utan att använda krafterna. Han lärde känna en varg så mycket snabbare då. För han lärde sig helt enkelt väldigt fort på röstläge, rörelser om någon löjg, betedde sig annorlunda av någon anledning. Det var roligt att utmana sig själv och det var därför han var så förbannat skicklig. En utmaning var som en julklapp till en snorunge på julaftons morgon för honom.
- Säg mig. Har du fler krafter än de där eld tjafset? Något mer användbart?
Han menade självklart inte att nedvärdera hennes släkte eller krafter, eller jo det gjorde han. Men inte direkt på allvar. Han ville bara skapa reaktioner som skapade mönster i hur hon betedde sig i olika sammanhang och ämnen. Sedan så ville han även veta om hon gick att konvensera med, även om hon i detta läge ansågs som hans fånge. Till hundra procent.

Drömmar och mål i världen.
Vad var det för fråga han helt plötsligt kom på sig att fråga. Men det fick faktiskt henne att tänka efter, vad var hennes drömmar och mål. Hon vill leva upp till sitt namn helt klart, göra sin mor stolt. Men hur visste hon inte riktigt, redan som mycket små hade hon och syskonen fått lära sig att deras mor älskar dom oavsett. Nosen rynkades en aning i fundering och blicken såg upp emot Iwaku.
"Leva upp till mitt namn, hurså?" tonen var låg. Att ljuga hade aldrig varit hennes stil och ljuga för denna hanne är värdelöst, speciellt nu då hon vet att han är en hjärngrävare. Och skulle han försöka hitta sanningen så skulle han inte fnina mer än hon sagt, hon hade inte hittat sina drömmar ännu. Och än mindre mål, eller nu kanske hon hade ett mål i livet. Att finna ett sätt så att Iwaku inte han rota runt i hennes huvud längre.

Det ryckte till i öronen då han åter igen talade, och denna gång om hennes krafter. Varför ville han veta det, hon var en Infero och deras krafter är eld. Eld och hetta, hon minns att mor sagt att även lava är något som finns i Inferons blod, men bara fåtal som kan kontrollera det. Undrande såg hon emot hannen och rörde inte en min, lät den skära tungan fukta den mörka nosen.
"Ni är frågvis idag Iwaku, det är inte likt er." huvudet höjdes och dom röda öronen vinklades framåt. Vad var det som rörde sig inne i hans huvud, varför frågar han så mycket på en gång. Hon kunde inte finna det normalt för att vara honom, även om hon kände till lite om både han och flocken. Men nog för att veta att han inte är den pratglada typen, om det inte är någonting han vill.
"Men nej, elden är det som följer med mig. Och om någonting annat finns så kan jag inte svara på det då jag inget vet." tonen var smått irriterad, hon gillar inte att han kallat elden för skräp. Om han menade det eller ej bryr hon sig inte om, hon gillade det ändå inte, smutskastade man elden så smutskastade man även henne. Och det är det sista man vill, hon är för stolt för att låta sig bli trampad på. Men trotts det så höll hon sig lugn, otroligt lugn för sitt temperament, det enda som talade om hennes irritation var den vaga rösten.

Han lyssnade. Ack vad "ungdomar" nu för tiden var glädje dödande. Svaga mål, svaga drömmar. Ska man drömma, kan man lika gärna drömma STORT. Han mindes en tid, då Iwaku själv var ung och dumdristig. Han hade fortfarande sin syn kvar, en tid då han vandrade kring Ken-Yak. Hans första möte med Fiero hade varit en triumf och de hade tränat, pratat planer och utvecklats tillsammans på ett makalöst vis. Även om mötet inte varit speciellt långt. Den dagen hade något börjat glöda inom honom. Efter han blivit blind tog han ett steg tillbaka. Iwaku's djärva, korkade sida var som bortblåst. I stället valde han kunskapens väg i stället för styrkans. Han hade inte varit samma varg idag om inte ödet tagit hans syn ifrån honom.
- Endast av nyfikna själ.
Svarade han och flinade svagt. Nåja. Tiken hade rätt. Det var inte alltid Iwaku var på ett pratglatt humör. Ytterst sällan faktiskt om han verkligen inte fann motparten intressant att tala med. Han mindes sina långa samtal i mörkret med Blossom. Råd och stöd från hans sida i de val hon gjorde. Många val hade också varit förslag från honom. De hade haft en väldigt speciell relation. Han saknade de där speciella bandet till henne som han haft. Det var en unik relation och han hoppades uppnå detta igen. Någon gång.
- Även den vise kan överraska.
Sa han bara retfullt tillbaka. Hans humör hade på något sätt lyfts upp. Denna valp påminde honom om många goda saker. Härligt! Dessutom var det snart dags att börja skjutsa på flocken. De skulle snart vandra. Men han skulle trotts det bli så illa tvungen att samla till flockmöte. Trotts allt. Han såg inte fram emot det egentligen. Han visste att de var många som skulle vilja säga sin åsikt om saken. Ack han hade redan bestämt sig.
- Inferno's.

Hon sneglade smått undrande emot honom men tänkte inte över det mer. Nog kunde man vara nyfiken oavsett ålder eller individ, men något kändes inte rätt. Någonting fick henne att vela berätta mer men inte denna gång, och än mindre med honom. Vilket var det konstiga, hon ville berätta och veta mer med och om honom. Frustrerande och irriterande minst sagt.
"Det ser så ut." hon log en aning inombords då han kallat henne vis, hon hade svårt att se honom som en vis en. Visserligen så betedde han sig vanligtvis som en vresig gammal gubbe men vis, det hade han inte överraskat henne med ännu. Och så kanske var fallet, han bara drev med henne, ville försöka elda på den lilla röda tills måttet var rågat. Eller nästan i alla fall. Vilket fick henne att tänka på Shiva, dom hade ständigt talat emot varandra med en retsam stämma. Nästan så att det ibland blivit bråk emellan dom, Iwaku betedde sig nästan likadant vilket kändes mindre bra. Hon ville inte bli kompis med honom, än mindre visa det. Hon skulle ställa hans flock upp och ner, göra det så surt för honom det bara går. Inte bli kompis med honom eller någon av dom andra, det hade hon redan bestämt.

- Inferno's.
Det blixtrade till i dom gula ögonen och öronen ströks sakta bak i en ogillande rörelse. Ögonen som tidigare haft en vagt glödande och mjukt sken flammade till och lös upp det vitröda ansiktet. Om det var något hon avskyr i denna värld så är det då man säger Inferno åt Infero. Ordet var så äcklande att hon ville hugga närmaste individ eller ting, i detta fall fanns det ingen sak att hugga tag i och Iwaku kändes än mindre lockande. Trotts det så kliade det i tänderna och hettan inom henne rörde sig vilt. Hon var så irriterad och arg!
Svansen svepte till några gånger i en snärtig och ilsken rörelse samtidigt som dom svarta kraftiga klorna på dom ljusa framtassarna grävde i gräset. Hon ville göra utlopp för sin ilska men fann inget att göra det på, i vanliga fall så var det den som drog igång henne som fick straffet men trotts det så ville hon inte hugga i honom. Om det var av respekt eller ren avsky visste hon inte, kanske det båda. Eller så värdesätter hon sitt liv mer än ett ilsket utbrott som han medvetet lockat ur henne. Det kräket. Den glödande blicken hade smalnat av i ren avsky och huvudet sänkts emot marken. Ur näsborrarna blåste hon ut tung rök och doften av eld var tydlig. Hon brann, brann inombords.

[Derp, nu är hon arg! >:I]

- Det där är eran svagaste länk.
Sa han och reste sig upp från sin sittande ställning. Han gav en svag morrning emot tiken och såg utmanande på henne. Skulle hon vara korkad nog att anfalla? Kanske. Roande skulle det vara i sådana fall. Han provocerade endast, bevisade för henne vilken dålig självkontroll hon hade. Han ville egentligen veta mer om denne individen, hade hon något mer än bara flammor inom sig? Kanske kanske inte. Fast det fanns nästan inget vettigt kvar att säga, så som vanligt förblev han tyst i stället för att yttra ord han inte ser något värde i. Att slösa på rösten gjorde han sällan.
- Vill du göra mig en tjänst inferno?
Sa han och flinade svagt åt tiken. Det kunde komma att bli användbart. I framtiden. Han skulle självklart stå tiken i skuld och som alltid håller han sina löften och avtal. Han spetsade öronen emot henne och väntade tålmodigt på ett svar. Kanske kunde en inferno trotts allt vara bra att ha. Ibland. Han vände sedan blicken upp emot himlen. Det kanske inte fanns tid till denne tjänsten dock. Han behövde samla flocken, göra de redo. Valparna var stora nog att vandra och Aisu var stark nog igen att kunna försvara dem. I fall saker gick snett. Fast han förväntade sig att hans plan skulle fungera fläckfritt.

Irriterat fnös hon åt hans ord och ett slugt elakt grin växte fram.
Så det var hennes svaghet, att hennes släktes namn uttalades fel. Ganska tragiskt nå annat fanns inte att säga, men hon var fast besluten över att Infero är det enda och rätta. Den som inte vet det kommer snabbt att få lära sig det och hon skulle med nöje se till att det gör det.

Dom röda öronen ryckte irriterat till men hon behöll lugnet, tills vidare. Såg emot hannen med en misstänksam min och var osäker på ifall hon borde svara, litar på honom är en av dom få saker hon gör och lär aldrig göra heller.
"Vad?" mumlade hon fram i en kort huggande ton.

Det var underhållande. Att Thzuki kunde avla av sig på detta vis hade han ingen aning om. Men nog var Infernos mycket fascinerande. Han där emot var deras raka motsatts. De var impulsiva, korkade, men ack inte underskattade. Han visste styrkan i raseri. Även om han till hundraprocent värderade lugn och list framför snabba beslut och dålig självkontroll. Han hade mött en väldigt udda Inferno en gång. Denne hade endast fokuserat på sina egna svagheter och byggt upp dem. Ajj ajj, en värdig motståndare och han är glad att denne i dagsläget inte är en fiende. Då en inferno med kontroll är en farlig sådan, de utan har han inga problem med att manipulera dit han vill.
- Försök att inte dö.
Sa han och flinade roat emot tiken.

- Försök att inte dö.
Aningen oförstående såg hon emot honom och dom brinnande ögonen flammade till och ett slugt flin sprack upp. Vem trodde han att hon var. Även om hon inte gillade Iwaku så hatade hon honom inte, han hade tagit henne som sin fånge men då hon såg sig själv i vattnets klara spegel så var det inte vem som helst hon såg framför sig. Hon hade vuxit, blivit starkare och även om det inte fanns någon här att hjälpa henne med krafterna så hade hon lärt sig ner än hon förväntat sig. Att dö här vem försökte han lura. Men hon var tvungen att erkänna att det fanns många intressanta individer i denna flock men lika måna mesar där det hela tiden pirrade och kliade i tänder och klor då hon såg dom. Som den lilla mesiga kargen som förlitar sig allt för mycket på sina krafter men då finns det även den mörka hannen med dom matta vita ögonen som bar ett skrämmande intressant sken om natten. Vad han hade berättat för henne så behövdes det inga krafter för att vara stark. Allt som behövdes var hjärna. 
- Oroa dig inte Iwaku, vem tror du att jag är? 

Han lät ett svagt hummande skratt lämna honom och han flinade grovt emot henne. Det var härligt att alla bitar började få plats. Det gjorde honom glad och upprymd. Det var länge sedan ens ett flin tagit sin plats i hans ansikte. Han lät öronen spela en extra gång och såg därmed extra tydligt den lilla honan framför sig. Nog var hon alltid något. Något extra, som alla de där TBB.arna, frågan var helt enkelt om hon var helt på sitt egna plan eller någon annan stans och svävar. Han visste egentligen aldrig vart han hade dem, men kunde han ta sig förbi dem utan blodspill så var hans familj säkrad ett tag fram över. Tills valparna var starka nog att slåss. Förhoppningsvis. Valpar. Varför skulle valpar alltid komma i vägen?
- Förhoppningsvis inte din mor.
Sa han bara och hånskrattade en aning. Trotts allt underskattade han aldrig Thzuki's förmåga att leda, men sedan kriget har han alltid känt sig överlägsen henne. Kanske var det en tillfällighet. Adrenalinet från att se sin broder stupa hade kanske hjälpt honom. Han visste inte, men han kände sig stark i eldtikens närvaro. Han hoppades att Bushi inte ärvt sin mors extremt eldiga temperament. Kanske gav det henne förmågan att tänka mer som han själv. En intressant tanke.