Ryuuko gav till ett grymtande läte där han haltade omkring bland de döda träden som tätt, så tätt snuddade vid varandra. Hans ögon for åt sidorna varje gång han såg något röra sig bland skuggorna. Men varje gång visade sig vara något helt ofarligt.

De två första gångerna var en gammal rutten stubbe och en stenbumling, täckt med ett tjockt lager av björnmossa. Tredje gången han hade trott det var någon, så visade sig det vara en död hjort med buken upp sprätt. Inälvor och allt saknades och lukten hade likt en tunn dimma lagt sig runt det döda djuret.

Ryuuko stannade upp och tittade ner på sin vänstra framtass, inspekterade det djupa såret som läckte mängder av blod. Dock kunde han inget om hur man tog hand om skador eller sår. Men han hade blåst eld över det. Så ont hade det inte gjort, men det färska och råa köttet svedde något så in i norden.

Just nu önskade han att han hade flugit istället för att ha gått omkring bland de vattenkällor i träsket. Han hade varit dum nog och stannat för att titta på sin egen spegelbild i det mörka och sura vattnet.

Men hur i hela friden skulle han ha kunnat veta att det låg en alligator där och sov? Det kunde ju ha stått en skylt eller något liknande med texten "Stör ej alligatorn!" på.

Jaja, nu ska man ju inte vara så pessimistisk, men det här är ju Ryuuko vi snackar om. Den kalla, lätt irriterad och tråkiga Ryuuko. En Drakarg som går och gräver sig ner i det förflutna.

"Helvetes jävla skit!" han svor högt och en lång slinga av klarröd eld for ur hans mun. Moln av rök puffades ut ur hans näsborrar medan han stod och tog djupa andetag. Han tittade bak på sin högra vinge. Hans pupiller smalnade. Åtta stora hål glödde i en grotesk färg av rött och små strimlor av hans vinge hängde löst från armen.

Han var arg på alligatorn, arg på dess tänder och arg på sig själv. Han erkänner att han kan vara en riktig idiot i vissa sammanhang och har lite svårt att släppta vissa saker som inte kunde skyllas på någon annan än hans själv.

Han drog ut på en suck som kämpade sin väg förbi hans tänder och svarta läppar. Han stängde ögonen för en kort sekund. När han väl hade öppnat dem igen tittade han sig omkring och tittade tvekande på den grotta som rötter från en gammal ek hade skapat. Den såg inbjudande ut.

Han kände på lukterna omkring sig. Inget. Bara den där förföljande lukten av den döda hjorten. Ingen björn eller annan varg.

Så snabbt han kunde med en skadad tass, tog han sig över till grottan. Benen vek sig under honom och med en lätt duns låg han ner på den torra kalla marken. Han slappnade av och hans vingar vidgades ut och la sig som ett lager mossa över den mörka jorden.

Ryuuko öppnade sitt vänstra öga och tittade surt mot den främmande individen. Han vek in vingarna och fuktade nosen med ett snabbt drag av sin tunga.

"Ser det ut som om jag bryr mig?" svarade han den främmande hannen och blundade igen, la huvudet bort från öppningen. Med nosen tryckt under den friska vingen försökte han somna om.

Snart fattade han ett beslut att det inte skulle komma att vara så enkelt. Det var så tyst och det gjorde att hannens andetag hördes extra tydligt, vilket började ta på hans nerver. Han strök öronen bak mot nacken.

"Har du sprungit maraton?" tonen på hans röst var mörk och ytterst irriterad. Han ville ha det lugnt. Han vände på huvudet så han återigen tittade på hannen, båda ögonen öppna och elden som brinner i dem flammade upp lite till. Om det nu skulle kräva hårda tag för att få bort honom, så får det bli så.

Långsamt, långsamt reste han på sig. Inte förs än nu ser han skillnaderna mellan de två. Ryuuko tornade upp sig över den andre hannen och med ett brett flin tittade han ner i hannens blågröna irisar.

Eld sipprade ut mellan tänderna medan han stod stilla. Hörn tänderna han så stolt hade, växte fram under läpparna och elden fick dem att se riktigt motbjudande ut. Hela han ser riktigt motbjudande ut.

Hans blick smalnade. Ryuuko kunde klart se att hannen var äldre än honom, men såg inte ut att vara byggd för strid. Han tog ett par steg närmare, han sänkte huvudet en aning, tänder blottades.

"Bättre att vara ful än att födas som en svag hona." ett snett flin tog över hans svartkantade läppar medan han cirkulerade runt hannen. Hans horn sköt iväg små bollar av eld. De grässtrån som lyckas överleva fick möta Ryuukos eld. "Du låter som om du inte kommer härifrån? Nordbo kanske?" han blickade över hannen från nos till svans tipp.

Han må säga att den här hannen bär på mycket päls. Ryuuko, fuktade nosen. Hans bernstens orange ögon lämnade inte hannen för en sekund där han gick runt, runt honom.

Han kände på lukterna runt omkring och den där bekanta lukten från norr låg som ett tunt lager snö över hannen. Fjällen i hans ansikte flimrade mellan rött och gult, samma med de flam-formade markeringar på hans ben.
Han flaxade till med vingarna, ignorerade smärtan som uppstod, och tog ett litet steg närmare. Helst så ville han inte slåss, med tanke på hur hans tillstånd är. Men inte ska han visa sig sårbar för några småskråmor. Han har ärr som bevisar att det han har fått nu är inget jämfört med andra gånger.

Han öppnade munnen, eld, likt lava, kanade ner från hans mun till marken. Det fräna ljudet av torra löv som brinner fyllde natt luften och lyste upp där han stod med benen isär, redo för ett påhopp av främlingen. Han ignorerade den pulserande smärtan som for som en pil genom kroppen på honom.

"Du, nordbo. Vad sägs om du lämnar mig ifred så slipper du få ont. Har vi en deal?"

Vanligtvis så är han inte så pratglad, men då och då inser han att slagsmål inte alltid är den bästa lösningen. Men ack, blodlusten rev hans strupe och tänderna kliade efter att ha något och bita och tugga på. Känna smaken av en annan vargs blod igen.

Ryuuko slickade sig runt munnen. Han väntade på svar, och om hannen nu valde att vara trög och ignorera honom, ja, då får den hunger han har få stillas med blodet från hannen.

Ryuuko spottade ur sig en stor boll av eld mot nordbon, men inte så att den skulle träffa, mer för att berätta vart gränsen mellan dem existerade. En liten hög av torra löv och kvistar fattade eld och röken steg upp mot taket i grottan. Ry vände på sig och med en tung duns landade han pladask ner på marken. Hans högra vinge värkte och kändes som om den vägde ton.

Hans tänder sakta, sakta sjönk in igen under hans läppar, elden runt hornen och munnen efterlämnade vit rök likt en brasa som pyrde. Ryuuko slöt ögonen och suckade tungt. Han valde att inte svara hannen.

Med tiden han låg ner, tynade blodtörsten bort efter varje sekund som passerade. Förutom sprakandet från den snart döda elden, så var det knäppt tyst.

Det brännande känslan i tassen avtog med små steg, likadant med den skadade vingen. En liten pulserande känsla pumpade runt omkring såren, vilket medgav ett viss obehag för den unga drakarg hannen.

Han låg och funderade ett tag. Han hade inte märkt hannens doft när han vittrade i luften. Lukter efter en annan individ försvinner inte på en minut. Det tar åtminstone ett par dygn innan den börjar blekna bort från området.

Jag kanske börjar bli sjuk? Ryuuko visste att man lätt kunde få feber och infektioner om man inte tog hand om djupa sår. Men oftast så brukade han inte bli påverkad. Vanligtvis så brukar såren läka efter ett par timmar, men nu hade nästan vandrat omkring med dem ett helt dygn. De var lika färska och blödde precis som om de blev till en minut sedan.

Han skakade på huvudet. Jord och den lilla mängd blod från tassen gneds in i den mörka pälsen över hans kind.

"Fan..." svor han lågt. Försiktigt förde han sin tass upp mot munnen och slickade i sig den röda vätskan. Det smakade bittert. Han grimaserade. Smaken av sitt eget blod var ingen höjdare, men det var viktigt att få rent såret, så mycket hade han lärt sig.

Han tog en försiktig titt bort mot den andre hannen. Elden hade slocknat och nu återstod bara en hög med rykande svart aska efter löven och kvistarna.

Ryuuko tittade mot hannen igen, han öppnade munnen. "Du ser ut som en lama på avstånd."