Solen hade stekt ner hela dagen och trotts att det var vinter och kyla svepte i luften så hade det blivit olidligt varmt. Stenarna hade snabbt värmts upp i solen och vart hennes blå blick än sökt fanns lite skugga att finna. Det hade gått dygn sedan hon sett en levande själv, förutom någon enstaka orm som rasslat iväg så fort hon närmat sig den. Ormarna skrämde henne. De kändes så opålitliga och det var något med deras uttryckslösa ansikten som fick kårar att krypa längs ryggraden.
Nu var det skymning, sen sådan, och den stekande hettan hade redan börjat bytas ut mot den bitande vinterkyla som egentligen härskade i landet. Hon satt uppgivet på en platt sten och kände hur den sista värmen silade upp från den och försvann i kvällsluften. Inte ens himlen, som efter att solen just dykt in under horisonten färgats i en skimrande violett nyans, kunde muntra upp henne.
Hon var törstig, uttorkad var ett bättre ord, och kunde knappt minnas smaken av mat i sin mun. Eller det där sista var en lögn, faktum var att hon hade svårt att tänka på något annat än smaken av kött mellan sina käftar. Mus eller fågel eller vad som helst! Kanin vågade hon inte ens drömma om. Hon var mager och darrig där hon satt, blicken hade svårt att fokusera och tungan hängde slappt utanför munnen. Nosen var så torr att den hade börjat spricka, hon hade slutat slicka sig om den, gett upp. Vems briljanta idé var det att gå hit? Vad hade fört hennes små – nu på sten uppskurna – tassar till detta hemska landskap?
Magen gav ifrån sig ett högt klagande läte och hon stämde in i det med sin svaga stämma, ett sorgfyllt gnyende ekade ut mellan stenarna. Då det slutligen dog ut lämnades hon åter i tystnad. Hon suckade. Uppgiven reste hon på sig och hasade framåt några steg, tassarna gjorde ont mot det hårda underlaget och varje muskel i kroppen sa åt henne att vila mer. Men hon visste efter många bittert kalla nätter att det inte var bra att sitta kvar på en öppen plats till dess att kylan hunnit fånga henne. Hon behövde finna en plats där hon kunde kura ihop sig, gömma sig och hoppas att bönerna om att en tidig varm morgon skulle besvaras.
Det fanns få sådana platser på Ken-Yak.
Hon snyftade till och sökte förtvivlat med en av tårar grumlig blick över stenslätten, som så många gånger tidigare under den gångna veckan. Hon var vilse. Helt och totalt vilse i denna ogästvänliga skog av stenblock och hon hade ingenstans att ta vägen.

I blindo rörde hon sig runt mellan stenarna, hade svårt att avgöra om hon varit på platserna förr eller inte. Ovanför henne hade de första stjärnorna börjat skymta bakom den allt mörkare himlen, men fortfarande dansade stråk av både lila och rosa över den. Om hon haft orken att se uppåt hade synen kanske ändå skänkt henne ett leende, istället stelnade hon till och frös med en förskräckt min på sitt lilla anlete.
Det hela gick svindlande fort, hon tog ett kraftlöst skutt från ett stenblock till ett annat, så fort hennes sargade tassar tagit mark så försvann världen runtom henne. Vad som hände gick inte att beskriva men enorma sorg- och ångestkänslor övermannade henne. Smärta strålade genom hennes kropp och hon började skaka. Så drogs marken undan under henne och hon föll ner i det oändligt svarta.

Den lilla valpen föll ihop och rullade ner i en liten klyfta mellan stenblocket och en större sten. Hon ådrog sig ett och annat skrubbsår i fallet och låg där sedan stilla och snyftade, knappt medveten om omvärlden.
Inom henne brann spåren efter den hemska händelsen fortfarande färska.