Även då solen sken bakom en grå slöja var skogen mörk. Dimman reste sig genom trädkronorna och lade sig likt moln kring bergstoppar över platsen. Djupt ned bland växterna var luften fuktig och kvav. Marken var lerig efter morgonens regn, och uppehållet till trots visste djuren att mer himmelsvatten stod att vänta. Sådan var djungeln. De höga, åldrade trädstammarna sträckte sig upp mot skyarna i sin eviga kamp om solljus. Nere bland lera och dunkel kämpade de yngre plantorna i ett virrvarr av rankor, taggar, palmer och gräs. Ormbunkarna härjade fritt bland de höga trädrötterna, på trädens grenar lös gaiadendronens blommor i klargula nyanser, aloeveran sträckte sina tjocka blad mot ett ljus som inte fanns i skogens dunkel. En mörk värld för den ovane. Den kvava luften, så annorlunda från resten av landets torra värme, stod stilla bland snåren. Ingen vind nådde ner bland de höga stammarna. Och skulle en vind leta sig ner bland trädens täta bladverk, så slukades den snart av skogens myller.

Kakofonin av ljud var högljudd och varierad. Apornas rop och stoj hördes ur de höga träden. Arorna skrek åt varandra. Ljudet av droppande vatten från tusentals och åter tusentals blad beblandade sig med skäggsvinens förfärade skri. De dova dunsarna av den kraftiga kroppen som slog emot marken, vred sig så som ormen, färdades inte långt genom skogens växter och sorl. Det gälla skriet letade sig dock mot skyn i det mörka ovan. De färggranna fåglarna i träden fyllde luften med ljudet av vingslag då de flydde undan den varelse som slagit sina kraftiga käkar om svinets nacke. De, jämfört med kroppen, korta benen sträckte sig för att greppa om galten med sina långa tår och skarpa klor. Leran fläckade fjäll som borst då de stridande parterna slog mot den upprörda marken, bröt växtligheten som kom i vägen för deras rörelser. En redan vunnen strid. Då galtens kropp gradvis domnade bort hade redan resten av skäggsvinen lämnat platsen. Med frustande andetag släppte den betydligt större besten sitt grepp om svinets nacke. Det värkte i ansiktet där det nu förlamade och snabbt förblödande bytet träffat honom med sina betar. Ett sår över kinden, lyckligtvis inte så djupt. Det redan ärrade ansiktet behövde inte fler utmärkelser.

Förnöjt och utan vidare väntan lade sig Razios tungt ner i leran. Han visste själv vilken kraft hans ringa uppenbarelse skyltade med. Visste att de andra djuren i skogen lämnade honom att äta i fred. Särskilt efter en strid. Det enda hot han visste fanns var jaguaren, men inte ens hans svurna fiende rådde längre på honom rent storleksmässigt. Kraftmässigt kanske. De var rena muskelknippen, de där katterna. Då djuret passerade hans tankar sökte de gröna ögonen hastigt över platsen - inte för att han kunde se så långt genom vegetationen. Dunklet störde honom inte. Det var alltid mörkt i hans hem. Han kände inget annat än skogens dunkel och skyn där ovan. Tårna på framfötterna hade greppat om svinets kropp för att hålla djuret stilla mot marken. Med ännu ett frustande andetag sänkte den reptillike sin nos för att bita tag i kroppen. Med kraftiga huvudrörelser slet han i galten för att krossa benen och rycka loss ätstora bitar.

Små, lätta slag mot marken ljöd när valptassarna landade på den fuktiga marken. De var försiktiga, osäkra, för trots allt - de var på okänd mark. Den fuktiga luften, så typisk för regnskogsklimatet, kändes tyngre än hemskogens luft, och han var tvungen att erkänna att det irriterade honom lite.
Varför kallade han Byoomi för sin hemskog? Far hade alltid varit noga med att förklara att de inte ägde området, det var bara en rastplats. En rastplats som de hade bott på i sex år, tänkte han, och en fnysning blåstes ut ur den lilla svarta nosen.
Han hade inte tänkt lämna skogen där far var, men när träden långsamt byttes ut mot mer exotiska, spännande växter hade han inte kunnat låta bli att gå en bit till. Och en bit till. Och en bit till. De växterna han vanligtvis såg syntes inte längre, och det var knappt så att han såg vad som var framför honom på grund av den täta buskaget. Så mycket mer växter än normalt, alla helt främmande. Valpsinnet inom honom var nyfiken på allt det nya.

Det var så mycket ljud, så mycket mer än han var van vid. Några djur klättrade i träden ovan honom, på ett sätt han aldrig sett innan. Han lyfte huvudet, tittade förvånat på de bruna varelserna. De använde framtassarna för att svinga sig mellan gren till gren, utan att använda bakbenen, och tjattrade något otroligt. Det fanns sannerligen mysko djur i den här skogen.
Ett litet leende spreds över de unga läpparna. Det här var som ett äventyr! Vem visste, han kanske inte ens var i Numoori längre? Han kanske var i en annan värld! Valpen började studsa framåt, och blev snart inslukad i leken. Han utforskade en helt annan värld!

Han trippade glatt framåt, men stannade när marken vibrerade svagt. Det var så många ljud i skogen, men han kunde urskilja trampandet av ett flertal djur, springandes mot honom. Vad kunde det vara? Huvudet vickades lite på sned, helt utan att tänka på att man kanske borde flytta sig ur vägen när någonting rusade mot en.
Fundersamheten fick ett abrupt slut när en skock svin rusade ut ur buskaget, flyende någonting bakifrån. Valpen hade inget annat val än att kasta sig åt sidan, om han inte ville bli nedtrampad. En av djuren i utkanten att skocken slog emot honom när han kastade sig undan, och fick en smärta att spridas längst hans högra flank. Dumma djur, att knuffa honom så!

När djuren rusat förbi reste han sig upp, och tittade nyfiket mot hållet de kommit ifrån. Vad hade skrämt dem så? Kanske en drake? Leken började snabbt igen, och inom loppet av sekunder tänkte han sig som en fantastisk drakjägare som letade efter sitt nästa byte. Han rusade in i buskaget, men tvingades tvärnita av synen framför honom. Kroppen stelnade till, medveten att den stod både inom syn- och räckhåll för varelsen.
Leken hade fortfarande inte helt släppt taget om hans tankar, och den gigantiska ödlan framför honom kunde mycket väl vara en drake som gömt sina vingar.

Han svalde nervöst.



[Ursäktar för mysko och dåligt inlägg, att ha varit inaktiv i månader+ny karaktär+vara ny med att rolla valpar kanske inte är en så där jättebra kombo ^^;]

[Äh, tycker inte alls det är mysko eller dåligt C; ]

Den gröna blicken vilade på den lilla varelsen som utan förvarning sprungit ut ur buskarna framför Razios. Hans rörelser hade avbrutits, och nu låg han med nacken höjd, nosen låg och med käkarna hårt spända om svinet. Greppet om bytet med framfötterna hårdnade något, men i övrigt rörde han sig inte. Vad var det för en liten varelse som just rusat på honom? Av den lilles kroppsuttryck att döma så hade den inte varit beredd på att möta Razios här. Då den inte vetat att han fanns där så var den antagligen inte där för bytet. För den delen var den... liten.

Utan att röra huvudet rynkade Razios lätt på nosen när ett nytt, frustande andetag lämnade honom.

[Han... borde inte göra så mycket mer där, så kort blev bra XD ]

Hans turkosa ögon granskade skrämt den främmande varelsen, och benen darrade till lätt. Han hade ju bara lekt att det var en drake, det skulle ju inte vara en på riktigt. Oroligt tog han ett steg bakåt, kände rädslan krypa sig på. Öronen vinklades bakåt, misstänksamma.
Skulle draken attackera?

Inga vingar. Det slog honom och han såg förvånat på reptilen. Vad var det för drake som inte hade vingar? Det var ganska tydligt egentligen, att vingarna inte bara var gömda som han trott till att börja med. De fanns inte ens.
Huvudet tippades på sned, en vanlig ovana, och benen slutade så småningom skaka, och han såg förvånat på varelsen. Det var inte en drake. Det var bara en ödla.
En ovanligt stor ödla, som ändå skulle kunna svälja honom hel.

Ett skall kom från hans mun, fortfarande lite darrande på rösten. Även om det inte var en riktig drake kunde den säkerligen vara lika farlig.

Den lilla varelsens skall överraskade honom. En så liten varelse, men med så stark röst. Inte någon modig ton, men ändå ett överraskande läte. Utmanande?

Med en lätt smäll hade kragen rest sig om Razios nacke. Den spända huden slog hårt emot luften och sträckte sig ut om det avlånga ansiktet. Den ödlelikes mungipor sträcktes med huden och ett kvävt väsande läte letade sig ut genom nosens tunna skåror.



[Razios blev överraskad... Averic är så söt C': ]