[Pax till Murder~]

Diablo gick lungt längst stigen.
Lövskogen var vacker och lugn.
Men Diablo hade inga vackra tankar i huvudet, allt han tänkte på var döda vargkroppar som han triumphiskt gick på.
Hans mungipor ryckte lite som i ett leende, och han kunde inte undgå ett skratt.
Han var tvungen att lägga sig ned för att något i kroppen krånglade, och det gjorde så ont så att tårarna nästan trycktes fram.
Men vad som kan ha orsakat detta var inte säkert.
Det enda han visste var att när kroppen reagerade såhär konstigt vart han antingen starkare inom kraftvis eller muskelmassa.
Han skulle bokstavligt kunna äta upp sig själv, så ont gjorde det.

Efter några minuter reste han sig och ruskade av fallna löv och kvistar somm fastnat i manen.
Diablo gick vidare.
han kände en doft som var väl bekant, men han kunde inte sätta tassen på vem det var.

Det hade vart många år sen sist, men ännu kunde hon koppla skogens utseende till hennes bakgrund. Dessa flammande färger som endast hösten kunde skapa. Det var vackert, och samtidigt magiskt. För bara några dagar sedan hade hon befunnit sig på en död plats med så mycket grått, och så nu det här. Flocken var som vanligt inte allt långt ifrån, och hon skulle inte alls vara borta från dem så länge.
Öronen klipptes till på huvudet och den gyllene blicken drog sig över området. Hon hade uppfattat en doft som tillhörde en hane, men mer än så visste hon inte. Hon såg även inte någon i närheten.
Öronen la sig bak mot nacken och den vita tiken fortsatte längre in i skogen, helt oberörd.

Ljudet utav prasslande löv stal all hennes uppmärksamhet och blicken föll äntligen på den hon hade kollat efter. En främmande hane, betydligt större än henne själv. Han verkade även vara något utav en udda art..
Hon kisade svagt med blicken, men sade inget.

Diablo vände med huvudet åt en annan riktning och han såg henne stå där och kolla på honom.
Han log för sig själv ovh gick närmare henne.
"Var hällsad"

Blicken slogs ner för en sekund innan hon såg upp mot honom igen. Ett svagt morrande läte lämnade hennes strupe samtidigt som hon backade undan.
Det var en dum vana hon hade, och ännu vaksammare hade hon blivit sen hon fick reda på att hon bar på valpar. Det var väll självklart att moderskänslan tog över.
- Ja, goddag..
Sade hon med en skeptisk ton och ett snett leende. Hon hade endast morrat i en varning och försökte inte alls verka hotfull.
- Är du härifrån?
Sade hon sedan rakt ut. Hon var trött på frågor som löd "vem är du", och tyckte därför det var bättre att kunna formulera om den frågan till något lite mer unikt.. Eller inte.

"jag har bott här hela mitt liv. Och du själv?"
han visste att hon hade befunnit sig i numoori länge, men vela inte förstöra deras lilla konversation.

- I hela ditt liv?
Ögonbrynet höjdes och hon gav honom en smått skeptisk blick. Trots att hon endast hade vart en valp hon sist hade vart här så kände hon inte att denna varg va bekant på något sätt. Men såklart att hon kunde ha glömt eller förträngt, kanske även aldrig mött honom.
- Jag kommer ifrån Itrozo.
Sade hon sen, utan att berätta sina planer om vart hon var på väg.
- Vad heter du då?
Flinet förvandlades till ett leende, men hon misslyckades kraftigt och såg nog bara kyligare ut.

"Mitt namn?" Han log roat. Nästan skrattade elakt.
Men han vände bort huvudet i några sekunder för att samla sig.
Han undrade så var Murderotic skulle reagera nu efter alla dessa år.
"Murderotic.. du vet ju redan det"

Ögonen spärrades upp, pupillen vart nästan utvidgad då den andre skrattade. vad var det egentligen som var så roligt nu helt plötsligt?
huvudet sänktes och fick ögonen att mörkna då skuggan la sig i ansiktet på henne. Murderotic, han visste hennes namn. Men hur?
- Du kanske inte imponerade tillräckligt mycket på mig så att jag la det på minnet..
Hon flinade roat men behöll hela tiden en iskall blick på vargen framför henne. Hon hade inte en blekaste aning om vem denne var.
- Så säg det igen.

"Jag behöver inte imponera för att andra ska komma ihåg mitt namn... Men just nu är jag like olika mig än vad du mins."
han log igen, men roat.
"Mitt namn, kära du, Är.."
han kollade på henne och sedan tillade han "Diablo"

Hon såg fortfarande besvärad ut då han talade. Nej han kanske inte ansåg att han behövde impa, men i hennes värld var det lite utav tvärtom.
Flinet dog ut, leendet bleknande och ögonen blev som förbytta då den gyllene färgen började mattas av.
- Jag döda dig.
Det var det enda hon svarade innan hon snabbt studerade vargen framför sig. visst kunde det vara samma Diablo, men han var inte alls lik sig själv längre. Inte det minsta.
- Du skall vara död.

"Fel.."
Sa han roat.
"Du förstår.. lite lava dör jag inte av.."
Diablo började att gå i en cirkel kring henne, och han hade det dära sluta flinet på hans svarta läppar. Road över hennes raktion.
"Mig blir du inte av med så lätt.."
Sa han i en väsande ton.

Öronen vinklades bakåt och blicken följde hannen som hade börjat cirkulera henne, precis likt en haj som väntade på att hugga vid rätt tillfälle.
Den vita stäppvargen flinade igen. Må hannen vara större, men hon hade en smidighet som lätt skulle kunna rädda henne undan hans anfall. Om det så behövdes.
- Ja, jag tyckte nästan det var lite för lätt att fälla dig.
Sade hon med en utmanande ton. Blicken låg hela tiden på hannen och adrenalinet började pumpa ur kroppen, hon kunde knappt stå still längre. Hon ville vända sig om, hugga, döda. Men den uppsvällda magen skulle kanske inte klara det, det var bara en tidsfråga innan dom skulle födas. Och hon bad till Gudarna att det inte skulle vara just idag.

Tillsist stannade han till framför henne.
Och då han granskat henne då han hade cirkulerat kring denne hona, hade han lagt märke till hennes mage.
Hade hon blivit tjock eller... var hon med valpar?
han ruskade av sing tanken.
Varför skulle hon då bete sig så kaxigt och utmanande om hon var gravid?
Diablo kollade på henne med en mörk blick.

Hon stirrade upp mot hans ansikte. Han hade plötsligt tystnat, och hans blick var nästan anklagande. Murder morrade återigen och sänkte halsen en aning mot marken. Hon var beredd.
- Vad är det!?
Röt hon ilsket fram mellan sina dova läten. Ville han anfalla, varsågod. Men hon tänkte som vanligt inte vara den som tog första steget.

Han fäste blicken i hennes ögon.
-Du har lagt på dig några kilo sen sist...
Sa han och kollade på henne.
han hoppades på att hon bara var tjock.

Vad mer kunde hon göra än att bara se konstigt på honom? Det angick inte ens honom, inte det minsta. Så varför ens stå och påpeka något sådant?
- Jaha?
Svarade hon lätt och flinade återigen.
Hon kunde inte ens komma ihåg när dom sist hade träffats, hur många år det egentligen var. Men nog hade hon burit på dessa valpar en tid nu.
Murder såg sig snabbt om innan hon slog fokus på Diablo igen.
- Spelar det någon roll?

Han log
"Inte det minsta"
Diablo högg mot henne
och han vela se henne död

Hon hann besvara vargens leende tills hugget kom. Han hade träffat henne och hon bet hårt ihop sina käkat och slet sig ur hans grepp. Smärta. Skinn och kött slets samman och blod rann ner i all hast över hennes silvervita päls.
- Monster!
Kved hon fram och piskade till med svansen, hon hade inga speciella drag utvalda och heller ingen plan på vad hon kunde göra, därför hoppade hon istället upp på en högre sten, bara för att komma i någon som slags jämn höjd med den andra vargen.
Hon kunde känna rörelser i magen nu, dom verkade känna av striden hon hade hamnat i. Eller var det ens möjligt?
Ögonen blixtrade till och ett kyligt flin lade sig över hennes ansikte. Blodet pumpade ännu från hennes nya sår, men hon skulle inte tillåta sig själv ägna en enda sekund till att fokusera på smärtan.

Diablo log så njutande då han svalde de han lyckats slita loss från henne.
han vred på nacken så det knakade men följde honan med blicken.
Munnen öppnades sakta och eld började svagt att rinna ned för hans underkäke, det såg onaturligt ut men han hade övat på den här attacken så länge nu.
Ögonen var fäst på vampyrinnan och elden rann vidare.
Men då, det rätta ögonblicket slängde han med huvuvdet så att elden formades som fyra stora piskor som anföll från olika håll mot varginnan.

Ögonen började att glöda då hon uppfattade vad som sipprade ur käften på Diablo, och den här gången tänkte hon inte ta ett steg efter honom.
Vinden.. Denna starka uppenbarelse som fanns i hela världen, en kraft hon hade fått i gåva men aldrig riktigt ta till lärdom då Remi var den enda som kunde träna henne. Och hur ofta ville han ens det?
Nåja, hon fick ta till de knep hon kunde och utnyttja det. Luggen lyftes med vinden som bildades kring stenen och hon stod rakt i den mindre tromben hon precis hade skapat som en skyddsmur. Tromben fylldes utav elektricitet och knastrade innan den långsamt förflyttades en bit framför henne.
Andetagen var tunga och den gyllene blicken var fäst på den svarta vargen. Varför underskatta han alltid henne? Hade han ännu inte lärt sig något än? Murder hade vart ung då hon tagit över ett helt område samt en hel flock - hur kunde Diablo ens tro att hon inte var kapabel till att faktiskt slå tillbaka?
Lavan, hettan, formades till ett dödligt vapen som slog hotfullt mot henne. Men den vita tiken flinade enbart då den livshotande tromben tog hennes slag som det skydd hon skapat.
- Jag har lärt mig lite nya knep, lite fulare..
Sade hon förnöjt och slog med huvudet i en gest innan tromben tappade sin form och sjönk ner mot marken innan den kraftfulla vinden, stormen slog hårt mot Diablos håll där elektriciteten fortfarande cirkulerade i en kraftig mängd.

Diablo granskade hennes drag medans han sög in de eldiga piskorna.
Han andades in så att bröstet putade utåt och ur hans mun kom det små eldpiskor som blandades med Tromben.
Men eftersom att den lilla tromben fördes sakta mot honom så han tog ett steg åt sidan, men han var inte snabb nog.
Halva annsiktet rykte och han blundade hårt med ögonen.
Diablo ruskade på huvudet och granskade honan med fasa, han morrade åt henne i samma sekund som han anföll tromben och med sin vikt färdas rakt igenom den.
Men innan han hoppade igenom flammade hela hans kropp upp och man kunde inte se honom för ens han var på andra sidan Tromben och då drog sig flammorna tillbaks.
Diablo hukade sig fort och tänkte göra ett hopp mot varginnan, med käftarna redo att ta sig nästa tugga.

Den mörka vargen hade tagit sig igenom och tiken kunde inte ge mer än bara ett kyligt flin. Hon var redo ännu en gång, hela hennes kropp var fylld utav elektricitet. Sen hur bra det var för det små i hennes mage visste hon inte.
Kvickt slängde hon bak huvudet och hoppade slutligen åt sidan bort från honom.
- Tror du allvarligt talat, att du har en chans? För i slutet blir det du, du och resten av Treontha.

-Mot dig har jag alla chanser i världen, din lilla flock berör mig inte det minsta.
Han log slugt och en aning elakt.
Diablos kropp kokade av ilska och man kunde se hur omgivningen örjade att röra sig för hettan han hade inom sig.

- Varför så självsäker?
Ögonbrynet höjdes då hon ställde frågan.
Denna varg va inte bara avskyvärd, han var rent utav bara jävligt konstig. Det som hade skapat denna konflikt ifrån början var att denna varg hade gett sig på en utav hennes egna i flocken - då visade hon noll tolerans.
Den vita kroppen började sakta att förändras och började istället att ta en svag gul ton och pälsen sken smått upp. Nästan så som glödhett järn kunde göra. Munnen öppnades till hälften och hon drog ett djupt andetag.
Solen. Det fanns inget starkare eller vackrare än just det.. Och hon kunde utnyttja dess kraftfulla makt.

"Om man har ett gott självförtroende går allt. du ska inte få stå i min väg! och ingen annan heller"
Diablo granskade den nu svagt gula tiken, och han ställde sig och spände musklerna så att klorna grävdes ned i marken.
Marken började att skaka igen och lavan började att klättra upp likt ormar på hans ben, kropp och hjässa.
manen var i lågor och han granskade hennes nästa drag mycket försiktigt.