[ Paxat till Renn! 8D ]

Ken-Yak bar idag på en blå himmel med en gul sol, varma vindar, massor av stenar som gör susningar och vajjade grönt gräs. I det knähöga gräset går en mörk figur, sjubenad, fyrögd, tre öron och en lång svans. Dom mörkgröna ögonen stod för sorgen medan kroppen stod för lyckan, inget är bra just nu enligt denna hona, allt är inte i balans. Honan tänker på sin mor, hon tänker över allt som hänt henne för inte mer än några dagar sedan. Morden. Sorg. Skräck. Fiender. Hämnd. Dom orden förs aldrig ur hennes minne, dom kommer förevigt att klistra sig fast. Och hur hon än lirkar på sitt minne får hon aldrig bort orden, hon är bara illa tvungen att komma ihåg dom.

Honan går långsamt genom gräset, ser sig omkring och får tillslut syn på något. Hennes mor. Orden for genom honans minne än en gång. Morden. Sorg. Skräck. Fiender. Hämnd. Inte förens orden passerat blinkade honan, det gick snabbt och hennes leende som tidigare fanns på hennes läppar då hon såg sin mor dog ut. Modern var nu borta. Honan fortsatte att gå.

Hon visste inte riktigt hur hon skulle göra. Sen hon träffat den där hanen hade hon förändrats något, till de bättre? Sämre? Hon visste inte. Men det fanns ingen anledning till att lämna honom, åter vandra ensam. Nej, hon skulle allt fullfölja sin uppgift nu. Kanske inte så som far hade tänkt, men hon skulle allt se till att detta i slutändan skulle ge henne vinning. Hon slog med svansen, om det var av glädje eller irritation visste hon inte själv, men hårt slog den från sida till sida. Inställd i sina egna tankar, och med ett fånigt flin på de svarta läpparna, såg hon inte att det kom någon annan emot henne förns de var knappt 20 meter ifrån varandra. Hon borde sett denne långt tidigare, med tanke på omständigheterna. Snabbt stannade hon de fyra tassarna och lät blicken fästas vid den andre. Det var den märkligaste varelse hon sett på länge. Hur kunde hon gå med alla de där benen? Ett tyst fnysande lämnade henne innan hon med höjt huvud stod och stirrade på den andra. Var det verkligen en varg det där? Hon var osäker..

Då honan hörde tassljud for huvudet upp från marken, dom mörkgröna ögonen var siktade mot en annan hona, denna hona var konstigare än den där haren hon mött igår. Dom mörkgröna ögonen studerade den andra honan, hur honan stod och hur honan såg ut.
- Varför höjer du på ditt huvud? Av stolthet? Om det är fisförnämhet så vill jag inte träffa dig, eller om du är en besservisser vill jag inte träffa dig heller. Alla är lika mycket värda, så låt dig inte låtsas att du är mer värd än någon annan. Jag har haft det väldigt tufft ska du veta, så här tycker jag att du sänker ditt huvud till normal höjd. Jag vill inte vara oförskämd .. mitt namn är Reyaxh, vem är du?
Sa hon lugnt och satte sig ner, hon log mot den andra honan och väntade på vad hon skulle säga. Om honan ens ville säga något.
- Innan du säger något kanske jag kan berätta vad jag menar med "tufft". För några dagar sedan hälsade jag på mina föräldrar i Det Okända, men istället för att se en glad far såg jag honom plågas till döds av andra Hellhounds. Jag hämnades honom men blev även slagen till medvetslöshet. Jag vaknade upp någon dag efter attacken och såg min mor ligga lite längre bort, hon var .. död.
Sa Reyaxh och började att fälla tårar, hon betonade även 'död' så tydligt hon kunde och vände samtidigt blicken mot honan.

När hon hörde tiken börja prata blev hon först något lättat över att hon inte skulle behöva göra det, men sedan helt stum av förvåning. Slutade hon aldrig prata? Renn kunde inte höra vad vargen sa, utan stod bara stum och lyssnade på hur det flög ljud ur munnen på tiken. Vad sa hon? Var det viktigt? Rösten lät som en blandning av sorg och irritation. Hon lyckades uppfatta tikens namn, Reyaxh, och skulle precis till att svara på hennes fråga då vargen satte sig ner. "Re.." började hon men tystnade när tiken började prata igen. Höll hon aldrig tyst? Återigen förstod hon inte ett ord av vad hon sa, det var bara som tiken spydde fram en blandning av ord. Det var så mycket, att Renn inte orkade lyssna på det. Wow... Vad var det med henne? Hur orkade hon snacka så mycket? Hon skakade lätt på huvudet då tiken åter slutade prata. Hon väntade ett slag med att svara, för att vara på den säkra sidan att hon var klar. Innan hon tog till orda. "Renn" sa hon, som ett svar till frågan hon ställt innan. Om hon ens kom ihåg att hon frågat efter allt babbel.

- Vad fint namn.
Sa hon mellan sina snyftningar.
- Kommer du härifrån?
Frågade Reyaxh och log sedan för att dölja sin sorg. Renn såg konstig ut, mycket konstig, bara fyra ben, två ögon, två öron och en kort svans. Dom fyra mörkgröna ögonen såg sig omkring, solen fanns mot hennes mörka rygg, ett tecken på att hon har beskydd. Stenarna såg tråkiga ut, och dom verkade aldrig försvinna, stenar så långt ögat kan nå. Ormar, harar, möss och andra djur smög omkring, fåglarna gapade för fullt från skyn - kunde dom aldrig sluta kackla?
- Har du några krafter?
Frågade Reyaxh intresserat och vände blicken mot Renn.

[ Enligt henne är Renn's svans kort .. XD ]

Hon såg på den andra tiken med stora ögon. Tystnade hon aldrig? När hon sedan ställde fråga på fråga så kunde hon inte låta en suck lämna hennes mun. Hon hann inte svara på tikens första fråga innan hon ställde en ny, en som hon inte tyckte om. Därför valde hon att bara fråga på hennes första fråga, och ignorera den andra. "Mitt ursprung är från en annan plats än Numoori" berättade hon med sin klara, feminina röst. Hon vände blicken och såg mot den blå himlen, det var länge sen som det inte fanns ett grått moln att se. Blicken flyttades åter till den konstigt formade tiken. Det gick fortfarande inte att säga om tiken var ett hot eller inte."Av vilken anledning jag är här, kan jag dock inte säga" Det kändes konstigt att använda sig av det språk hon haft när hon tillhörde flocken. Hon hade inte använt sig av ett uppfostrat språk lika mycket här i Numoori. "Vad för dig till dessa trakter?" Hon visste inte varför hon valde att föra samtal med tiken, men det fick gå till dess att hon tröttnade på henne. Det skulle förmodligen gå snabbt...

- Jaha. Intressant. En annan plats.
Sa Reyaxh och såg ner i gräset.
- Det var tråkigt att du inte kan säga det .. varför inte bara svara?
Frågade hon och såg på honan med huvudet på sned, varför ville Renn inte svara på den punkten? Underligt, kanske honan var farlig på något vis bara för att hon inte ville svara? Eller är det också hemlig-instämplat?

Efter en stund då hon tänkt på Renn's fråga såg hon sig omkring.
- Jag kom hit för att solen är mitt beskydd. Jag är svagare då månljuset når min päls. Jag vet inte varför ..
Svarade hon och såg mystiskt mot Renn.
- Är du en tant?

Hon fnös tyst på det fåniga försök Reyaxh gav för att försöka få henne att svara, trots att hon sagt att hon inte tänkte göra det. Hon såg bort från tiken då hon började tala om sig själv. Renn kunde inte finna det intressant att höra vad den andra tiken sa om sig själv. Hon verkade inte vara någon hon skulle ha någon nytta av för sitt uppdrag, vilket gjorde henne ointressant. När tiken sedan frågade om hon var en tant fick hon en frågande, något irriterad blick. "Tant?" frågade hon och funderade ett kort slag på vad 'tant' innebar. Hon kunde inte förstå vad tiken menade med 'tant', så hon väntade sig en förklaring.

- Ja, du vet .. gammal .. är du gammal?
Sa Reyaxh fundersamt, vad var det Renn inte förstod? Tant är väl tant. Och gubbe är väl gubbe. Mer behöver man väl inte berätta? Jo, i detta fallet behövde hon berätta.

Reyaxh drömde sig bort, bortom Ken-Yak. Hon drömde sig till sitt hem, Det okända. Hon saknade sin familj, hon såg klippet på sin far, klippet rullade om och om igen i hennes huvud. Det slutade inte. Därefter kom det andra klippet på hennes mor, det rullade också om och om. Hennes mörkgröna ögon fylldes av tårar, dessa bilder följde henne vart hon än gick. Det syntes på henne att hon var ledsen.

Om hon var gammal..? Såg hon gammal ut eller? Hon förstod inte riktigt var tiken ville komma med sin fråga, men gjorde sitt bästa för att spela med. "Nej. Då är jag inte särskilt mycket tant." hon granskade tiken ett slag. "Jag tror inte jag är mycket äldre än dig" fortsatte hon och höjde huvudet något. När tikens ögon fylldes utav tårar fick Renn en skeptiskt frågande blick. Skulle tiken börja gråta för att hon insett att Renn inte var en tant? Hennes ledsna uppsyn förvirrade, vad höll mörka tiken på med? Antingen behöver hon växa upp, eller så hade denne en delad personlighet. Kanske hade den 'stackarn' genomlidit något fruktansvärt nyligen. Att det var det som orsakade den rubbade personligheten? Var det meningen att Renn skulle lägga sin energi och sympati (kanske inte sympati ändå, det var länge sedan Renn blev av med den känslan) på en okänd, förvirrad tik? Som dessutom frågat om hon var en 'tant. Nej tack. Fråga skulle hon inte göra, men om hon skulle slippa att lyssna visste hon inte. Tiken hade trots allt varit ganska öppen tidigare.

- Jag kan tyvärr inte se skillnad på unga och gamla, förlåt mig, jag var tvungen att fråga. Dom enda jag kan se ålderskillnad på är Hellhounds, min ras.
Sa hon med gråten i halsen.
- Och förlåt mig för att jag gråter, jag mår inte särskilt bra ..
Sa hon sedan. Dom mörkgröna ögonen såg lidande på Renn. Reyaxh ställde sig upp och sa sedan hej då. Hon ville inte veta av denna platsen mer då solen började gå ner, hon var tvungen att bege sig mot nästa ställe där solen finns. Hennes vandring började.

Hon förstod inte alls vad som var med den där tiken. När hon gav sitt avsked och vände sig om kände Renn en lättnad. Hade mötet blivit längre hade hon inte alls vetat vad hon skulle göra. När tiken hade gått några steg sänkte Renn sitt huvud den avskedsgest hon hade vuxit upp med, innan hon själv vände om och började trava åt det håll hon varit på väg.

A v s l u t a t