Den svartgråa tiken ligger under några träd i en dunge i skogen. Hon klipper lite med öronen och lyssnar på skogens ljud. Hon ler lite trött för sig själv. Där hon ligger under träden, kunde hon se fåglar och smådjur springa fram och tillbaka. Men hon var inte hungrig just nu, det hade varit väldigt varmt och det kändes väldigt skönt att ligga i den svala skuggan. Hon sveper lite med svansen och lägger huvudet mellan frambenen.

Hon hade vandrat iväg för att hitta svar på frågor, men hon hade inte hittat de svar hon sökte efter. Hon suckar lite för sig själv och klipper lite med öronen. Hon fuktar nosen med sin skära tunga och känner hur törsten börjar ge sig till känna. Hon reser sig upp och går fram till en liten bäck som finns i närheten av dungen. Men hon är fortfarande på sin vakt. Man visste inte ju inte vilka som kunde smyga sig på en.

Men hon hade inte hittat svaren på frågorna inte ännu, men hon skulle finna dem någon gång. Hon suckar igen och ser sig omkring i den välbekanta skogen som är och förblir hennes hem. Hon hoppades att dessa ostabila ovädren skulle snart sluta, hon ville itne se sitt hem förstört. Hon klipper lite med öronen och funderar smått.

Hon känner en sval vind riva tag i trädens löv och hon suckar nöjt. Men vinden bar även spår av varg i luften, troligen någon som är i närheten.

[PAXAT till Tocho]

Den massiva mörka hanen gick med lugna steg i den stora lövskogen. Han vandrade som vanligt inom revirets gränser för att hålla koll så att inget hände inom reviret. Han vandrade mycket mer nu under denna chaos tid än vad han vanligen gjorde.Han avr orolig för flockens säkerhet och för flockens fortlevnad. Han hade funderar väldigt mycket och kommit frma till ett beslut.

Snart kände han en välkebakt doft och han styrde stegen åt det hållet. Värmen fick honom att flämta lätt då den gassade mot hans svarta päls. Snart fick han syn på den grå tiken och han saktade in. "God dag Wind" Sade han med en lugn röst.

Hon rycker till när hon hör tochos välbekanta röst och hon ler vänligt mot honom. - Goddag Tocho. Hon böjer ner huvudet och dricker några djupa klunkar. hon känner det kalla vattnet svalka hennes snustorra hals och det kändes så himmelskt. Hon dricker lite till innan hon höjer på huvudet och vattnet droppar från hennes mun och faller ner mot vattenytan och bildar vattenringar på ytan när det träffar.
- jag tänkte precis gå och kolla revirgränserna åt dig. hon ville inte svika hans förtroende, hon går upp från bäcken och granskar honom. - Hur är det med dig Tocho?

Han gick fram till bäckenoch sänkte nosen och lät de klara kalla vattnet svalka hans torra strupe. Han drack i djupa klunkar och sedan höjde han nosne och såg på Wind med vattnet droppande från nosen. "Jag ahr mycket att tänka på... och tack för att du försöker hjälpa mig med denna börda att ständigt vandra runt reviret.. Jag missar så mycket av mina smås uppväxt..." Han suckade lite. valparna växte så snabbt.

Habn ruskade smått på sig. "Det är även en sak jag vill tala med dig om Wind... En viktig sak"

hon öjer på huvudet som i respekt för honom och hon ler sitt varma leende mot honom. - du vet att jag gör allt för flocken och valpar behöver ju sin far också. hon sveper med svansen och betraktar honom med sina två färgade blick. hon kände en rysning längst ryggraden när han vill prata om en viktigt sak. hennes ögon blir nervösa och roliga. hade hon gjort något fel? skulle de spålittra flocken eller vad? - ehh okej. vad är det du vill prata om Tocho?

Då hon talade om att valaprna behövde sin far nickade han. "Ja jag ahr ett stort ansvar både mot flocken men även mot min familj. Framför allt då lilla Kyeema är blind" Han suckade tungt. "Chaoset har drabbat oss rätt hårt... Skogen klarar inte hur mycket som helst och måna av både skogens djur och träd dör under de kraftiga stoamr som rasar eller de flodvågor som drar in över reviret. Tack och lov har ingen varg mist livet ännu"

Han ororade sig att han en dag skulle fina någon från flocken avliden p.g.a stormarna eller de andra otäcka naturfenomen som drog in över landet. "Det är det jag vill tala med dig om. Flocken behöver all ledning den kan få nu... Och jag behöver någon jag kan lita på i alla lägen... Någon som även kan axla en del av min börda så jag kan få lite mer tid med mina döttrar under dessa farliga tider" Han mötte Winds udda ögon och lade huvude tlite på sned. "Jag undrar om du vill ta den bördan... Jag vet att du har Zodiac utanför flocken... Jag kan förstå om du längtar efter att få vara fri med honom och än dock ska jag vara så självisk och be dig ta en del av min börda. Be dig om att stanna i flocken som flockens beta tik" Han såg rakt på henne. talade ut hjärtat. "Vem annars skulle jag kunna be om denna tjänst om än den varg jag ser som min egen syster även om vi saknar blodsband"

hon stirrar på honom, hade hon hört rätt eller inbillat sig bara? hon som beta i flocken? hon visste att det var ett stort ansvar, inte lika stort ansvar som alfa men nästan. Hon slickar sig om nosen och sväljer. - jag.. jag vet inte vad jag skall säga Tocho. Hon ler emot honom, men samtidigt så kände hon sig splittrad. vad skulle zodiac säga, skulle han vilja att hon tog den här platsen, skulle han vilja vara hennes beta hane?

Men hon förstod att Tocho talade ut från hjärtat. - jag är hedrad över att du litar så på mig och att är som en syster för dig, du betyder mycket för mig, som min egna bror. Hon möter tochos isblåa blick och klipper med öronen. - jag vill gärna bli beta för Cierzo... Hon böjer på huvudet och ser ner på vattnet igen.

Han såg på henne. Hon verkade först tveka och han hade på känn att det avr Zodiac hon tänkte på. Sedan då hon svarad etat hon ville ta detta ansvaret log han mot henne och nickade. "Jag är dig djupt tacksam Wind. Dels för att du atr en del av denna börda från mig och dels för att du är flocken så trogen trotts att den du älskar inte är en del av denna flocken"

Han log varmt mot henne. Han hade litat på ehnne länge och han var nöjd med sitt val. "Om något skulle hända mig kan du lova mig att stötta Gavin i hans roll som alfa. Han är min förstfödde son och den som ska bli flockens nästa alfa om jag skulle dö. Jag är orolig för vad som skulle kunna hända under detta chaos och att jag inte överlever. Gavin är ännu ung och oerfaren. Om du står vid hans sida om något skulle hända mig så kommer jag känna mig trygare" Han talade om tunga saker men han kände att det avr viktigt att han talade om detta. Att han visste att gav ahde en som kunde guida honom genom detta om något skulle hända och inte försöka ta hans plats.

Han hade rört sig i skogen. Helst ville han springa. Iväg. Så långt bort som möjligt. Få tänka lite och även slippa tänka. Slippa känna. Han ville jaga. Slita sitt byta i stycken och få bort lite av den frustration som byggts upp inom honom. Men han hade stannat här. För hon finns här. Han kan inte lämna henne. Vill inte lämna henne. Hon håller honom kvar här. Hon har sådan stark kraft på honom. Han har aldrig känt något liknande. Men så finns det någon annan i denna skog. Någon han avskyr till den milda grad. Det går inte att beskriva. Men han har motvilligt gett denna svarta hane son respekt. Och ännu skulle han inte svika det. Kanske för att han helt enkelt inte ville åka på stryk igen. Men om han blev uppretad och inte skulle kunna kontrollera sin ilska vet han inte vad han skulle göra.

Han har funnit hennes doft. Följt den. Sett henne. Men han höll sig i skuggorna när den svarte klampade in i bilden. Han hade lyssnat på deras samtal. Öronen ligger mot nacken. Trots att den svarte är henne alfa så tycker Zodiac inte om denne. Och han tycker verkligen inte om att den svarte är så nära Wind. Zodiac har nog ett vrickat sinne. Hur kan någon stå ut med honom? Hur kan någon älska honom? Han lyssnar då hon accepterar erbjudandet som beta. Zodiac gör en grimas innan han reser sig upp och går fram i ljuset.

Hon nickade och ler vänligt mot tocho. men hon hopapdes att inget skulle hända honom eller någon annan i flocken. -jag hoppas att inget händer dig elelr någon annan tocho, men om det skulle hända så lovar jag att jag skall stötta Gavin i hans roll som alfa och jag skall hjälpa honom.

Hon visste att det skulle bli ett stort ansvar om tocho försvann och hans familj skulle bli helt knäckta över det, så hon bad en tyst bön att ingen skulle dö. Hon klipper med öronen när hon hör några buskar prassla och hon vrider på huvudet och hon spricker upp i ett stort kärleksfullt leende när hon ser vem det är som kommer fram ut ur buskarna. - Zodiac! hon går fram till honom och slickar honom på nosen och stryker sitt huvud mot hans.. - jag har saknat dig så mycket viskar hon i hans öra..

Hna nickade då Wind sade detta och han log vänligt. "Jag tgackar dig Wind." Sedan prasslar det och han vänder den isande blå blicken mot Zodiac och lade huvudet lite på sned.

Han blev lite förvånad över att denna hane befann sig här just nu men samtidigt var det ganska uppenbart. Wind var hans tik. Han nickade som hälsning till hanen och såg hur Wind häslade sin älskade och viskade något i hans öra. något Tocho inte hörde och inte ville höra då det endast avr för Zodiacs öron. "Var hälsad Zodiac" Sade han med en lugn röst. Den isande blå blicken vändes till Wind. "Jag tackar dig Wind och nu ska jag lämna er ifred" Han såg åter på Zodiac och sedan vände han om för att börja gå vidare längst reviret. Han tog det som självklart att Zodiac var i reviret och han visade inga tecken på att han ogillade detta. Han ahde lovat Zodiac tillträde till flocken så länge han höll sig väl med flockens medlemmar och han stod för sitt ord.

Han ler mot Wind när hon kommer mot honom och slickar honom på nogen och stryker sitt huvud mot hans. Han sluter ögonen för en stund och lyssnar på orden hon viskar i hans öra. Han svarar henne med att slicka henne på kinden. Sedan vänds den vassa gula blicken mot Tocho och han nickar lätt till hälsning. Men han säger ingenting. Han har inget att säga. Kommer inte på något och håller då hellre tyst. Men han beter sig inte otrevligt åt heller. Han är faktiskt väldigt lugn. Han ger Wind en lätt puff på halsen och sätter sig sedan ner och fuktar nosen med tungan. Den vassa gula blicken fästs på Tocho igen. De två hanarnas ogillande mot varandra är ömsesidigt. Det gör det hela bara mer komplicerat. Men han vill vara med Wind. Men Tocho ses som lite av ett hinder.

Det pirrar i hela henne när han ser på henne och ger henne en slick på kinden, hennes ögon lyser och hon ler kärleksfullt och lyckligt. Hon ville vara med honom , han får henne att känna sig trygg. Hon slickar honom på kinden och viskar i hans öra - jag älskar dig. Hon ser mellan Tocho och Zodiac, hon hoppades att det inte skulle bli något bråk igen, men de verkade lugna båda två och hon kunde känna sig lugn. Hon ville inte se två hon brydde om så mycket skulle bli skadade.

Hon ser på Zodiac sår på ryggen och sedan på honom igen. Hon ville fråga men visste itne om han skulle acceptera det, han är ju en vandrare och hon tycker om honom precis som han är. - Zodiac.. jag undrar.. skulle du vilja bli min betahane? Hon ser blyg ut. Hon skulle acceptera vad han än sa. Hon skulle inte tvinga honom om han inte var redo.

Han ger henne en slick på nosen som svar. Han känner så mycket för henne att han känner sig lätt förvirrad hela tiden. Men han är inte van vid att känna som sagt. Han måste väl vänja sig. Men hon gör det lätt för honom. Underlättar det hela i alla fall. När han inte vet vad han gör finns hon där. Kommer hon alltid att göra det? Tänk om han gör något fel och hon inte vill ha med honom att göra längre? Eller om hon får veta något av allt det han gjort innan. Han har inte varit en vänlig individ. Hans sinne har varit förvrängt i så många år. En ensam valp som uppfostrade sig själv och sen fick hoppas på det bästa. Vandrade sin egen väg. Alltid ensam. Första gången han mötte Wind såg han ner på henne. Som han gjorde med alla andra. Men sedan hade hon visat sig vara... speciell? Han hade i alla fall tänkt på henne flera gånger efter det att de gått skilda vägar. Hoppats på att de skulle mötas igen. Och när de gjorde det så var han säker på att hon gjorde något med honom. Väckte något inom honom. Vad visste han inte men hon visade det för honom. Och han är fast. Han skulle göra vad som helst hör honom.
Bli hennes betahane? Tocho hade redan gett honom det erbjudandet. Men han var inte säker då. Är han säker nu? Kommer han någonsin bli säker? Sen när har han tvivlat på sig själv? Han är en vandrare. Har vuxit upp som så. Det har alltid känts svårt... Tanken på att tillhöra en flock. Men han föddes i en flock. Men skulle han någonsin vara välkommen tillbaka? Han känner till deras regler. Skulle han kunna följa dem? Han känner sig så förvirrad. Det här är en annan flock. Med helt andra regler. Men han ogillar ledaren. Det går inte att förneka. Men han har gett Tocho sin respekt. Motvilligt. Men han skulle inte ta det tillbaka. Inte än i alla fall. Han skulle bara åka på stryk igen. Och det gillar han inte. Men vad ska han göra? Han vet att Wind inte skulle lämna sin flock. Speciellt inte nu när hon fått bli beta. Enda sättet är väl att följa henne? För inte kan han gå sin egen väg nu? Inte när hon har honom fast. Men det gör inte det hela enklare. Skulle frihetskänslan försvinna? Skulle hans vingar bli klippta? För vad? För henne. Han känner så mycket gör henne. Det går inte att beskriva. Hon betyder oerhört mycket för honom. Hur kan hon betyda så mycket för honom? Han trodde aldrig att detta kunde hända honom. Men han fann henne. Han är oerhört glad för det. Hon är underbar. Det är bara han som inte är god nog för henne. Men han skulle göra allt för henne. Men han förtjänar inte henne.
Han ser åt den svartes håll. De båda hyser ogillande känslor för varandra. Skulle den svarte verkligen acceptera Zodiac som sin beta? Han ser på Wind igen. Vackra Wind.
"Jag vill säga ja. För jag vill inget hellre än att stå vid din sida och stötta dig genom livet. Jag vill göra dig lycklig". Det är många och djupa ord som han är ovan att yttra. Men de känns rätt på tungan. Hon gör det rätt. Han ser åt Tocho's håll igen.
"Men skulle han verkligen kunna acceptera mig på en sådan plats?" Skulle Zodiac kunna se Tocho som sin ledare? Han gillar inte tanken. Men måste han förlika sig med den så är det ett ringa pris om han kan göra Wind lycklig.

Hon ler mot honom och den varma pirrande känslan går igenom hela hennes kropp när han slickar henne på nosen. Hon möter hans gula blick och stryker sitt huvud mot hans, hennes eldröda hår blandar ihop sig med hans gyllene päls. Eld och Guld ett passande och vackert kombination om man tycker det. Hon sluter öronen och drar in hans doft, doft av rosor och sol, men också skogens lukt blandade sig i. Hon suckar nöjt och drömmer sig bort, ville aldrig att detta skulle ta slut, aldrig lämna hans sida eller sluta att älska honom, nej det skulle hon aldrig göra. Hon skulle för alltid älska honom.
Hon drar ett djupt andetag och lyfter blicken och ser sig omkring, Tocho hade lämnat dem och de är helt ensamma förutom fåglarna och däggdjuren som bor i skogen.
Hon ler mot Zodiac och slickar honom på nosen och kinden och nafsar sedan ömsint honom på ena örat och på bogen.

Hon ville inte tvinga honom att bli medlem i flocken om han inte var redo, men han skall veta att han är alltid välkommen till flocken om han skulle ångra sig. Hon ler mot honom, sin stiliga snygga Zodiac. - Du gör mig lycklig oavsett vad du väljer, jag kommer alltid att stå vid din sida oavsett om du är med i flocken eller inte. Hon buffar mjukt på honom och hennes ögon är varma och kärleksfulla. - Du betyder allt för mig min älskade. Jag skall göra allt för att göra dig lycklig. Hon sveper med svansen och riktar blicken åt tochos håll och sedan tillbaka till Zodiac igen. - han har inget emot det, han vill att jag skall vara lycklig, och han har sagt att du är välkomen in i flocken.

Han nickar kort. Han är inte säker på vad han vill. Han behöver förmodligen tänka igenom alltihop. I alla fall skingra tankarna och få rätsida på alltihop. För en sak är säker. När han är med Wind tänker han inte klart. Eller? Han behöver förmodligen lite tid för sig själv. Göra sig av med gammal skit och helt ägna all sin tankeverkamhet till henne. Kanske måste han säga adjö till sitt gamla jag. Den han uppfostrat själv. Och bejaka den hon gör honom till? Men han det kommer förmodligen ta tid.
"Jag vill stå vid din sida". Säger han och ser på henne. Och det är sant. Han vill det. Men nu? Direkt.
"Det är bara några saker jag måste reda ut först". Han vill inte ge henne ett svar som kommer göra henne besviken. Men går det att undvika?

Hon sitter tätt intill honom, hon andades nästan i takt med honom. Hon tänker inte stressa honom, hon förstod att allting är nytt för honom, att det det skulle ta tid, men hon har gott om tid, hon skulle vänta om det så dröjde till nästa liv. Känslorna gick på högvarv, hennes hjärta likaså, varje gång han är borta från henne värkte det inom henne av saknad, men på något sätt fann de alltid varandra.

Hon ler mjukt för sig själv och stryker med nosen över hans lugg och nafsar mjukt i hans öra igen. Hon ryser till när han säger att han vill stå vid hennes sida. Hon vill det mer än allt, men hon klipper med öronen och lyssnar när han fortsätter att prata. Hon nickade och hennes ögon möter hans gula blick och hon slickar honom på nosen mjukt kärleksfullt. - jag förstår älskade. Ta den tid du behöver, jag kommer att vänta här på dig om det så skall dröja till nästa liv.