Det var en mörk natt.
Silverfärgat var månskenet som silades ner genom lövverket.
Himlen var blå, och det var ganska ljust trots att det var natt.
Det var midsommartider, och syrsorna stämde sina fioler.
Vinden var len och varm, träden sov, lugnt susande i vinden.

Men det var en person som inte sov.
Under en ek låg en hona, rosa likt en rodnande solnedgång.
Hennes vita man var ruffsig och ögonen trötta.
Det gjorde så ont, så ont.
Hon födde, och valparna hade horn.
Slitande, våta ljud uppstod då modern gick sönder.
Hon grät.

Hatade. Hatade dessa små kryp. Yngel från Diablo.
Tårarna rann längs hennes kinder.
Hon skulle inte behålla dessa valpar, inte älska dem.
De skulle få klara sig själva så fort de kunde.

De var bara tre stycken. En hane och en hona. Den tredje såg hon knappt vad den var.
Hon rynkade på näsa när hon såg på dem. De var det fulaste hon sett, tilltufsade och blodiga små kräk med stubbar till horn och konstiga tecken.
Båda hade svarta tecken under ögonen som gjorde att de såg ut att gråta.
Hon spottade fram de första namn hon kom på, och tittare bort när de började äta.
"Arkodasus och Naquadah, får ni heta. Du där borta, du få namn senare."
Just nu orkade hon inte bry sig.
Hon fnös, men effekten förstördes eftersom hon snyftade samtidigt.
Arkodasus gnuggade nosen mot hennes ben för att gosa.
Hon knuffade bort honom och morrade.
Båda återgick tysta till diandet.
Detta är en mörkrets natt, tänkte hon bistert och såg upp mot skyn.

Varför blev det så kallt?
Han pep till och kröp in i den varma pälsen för att dia.
Så hungrig och kall!
Men När han försökte gosa in sig mer i pälsen blev han bortknuffad.
Ännu ett pip ljöd ur hans lilla mun, varför gjorde den stora så mot honom? Han frös ju!
Han återgick nedslaget till diandet, liggandes halvvägs över sin rosa syster.


Han var ursinnig, rasande.
styggelser, dom borde inte få leva!
Terock Morrade då han gick fram och tillbaka framför eken som lulah låg under.
Lulah... Hans älskade lulah.
Han stod inte ut med Att höra henne gå isönder ännu mer på grund av diablo. Vad hade hon gjort för att förtjäna det?!
Och nu valpar... Avskum, styggelser som skulle dö!

Terock vände stegen mot lulah och stirrade mörkt på hennes mage där han kunde se små, nyfödda valpar dia.
Han stannade framför henne och morrade innan han sänkte huvudet för att bita ihjäl dom små, men hindrades i sista stund av att en av valparna pep till.
Han kunde inte, klarade inte av att ha ihjäl dom, inte försvarslösa små valpar ... Det var fel.
Terock morrade frustrerat och skakade på huvudet, döda, eller inte?
Än en gång sänkte han huvudet, och än en gång hindrades han av sitt samvete.
Valparna kunde ju inte hjälpa vem deras far var...
Men dom var fel!
Han slöt ögonen en stund och tänkte efter.
Så fort dom kunde klara sig själv skulle dom bort, bort ur hans familj och flockens revir.
Han såg plågat på Fallulah.
- Jag kan inte, jag klarar det inte lulah, förlåt mig... han lade sig ner vid hennes huvud smekte henne försiktigt över ryggen med en mjuk rörelse.