Han lyfte som alltid blicken när han hörde mig komma.
De mörkt bruna, livfulla ögonen studerade mig med förväntan och glädje, precis som de alltid gjorde. Som om han bara gått och väntat under dagen på att jag skulle dyka upp vilken sekund som helst, och när han nu såg mig komma gående så spetsade han öronen och tog några nyfikna steg framåt. Såklart kom han inte hela vägen fram till grinden, han ville ju inte skämma ut sig inför Qube som besatt högsta rang i hagen, men han släppte mig inte med blicken, och när jag stack handen i fickorna så släppte han ifrån sig en svag gnäggning som för att påminna mig om att han var den jag skulle hälsa på, inte någon av de andra hästarna.
Jag kröp smidigt under tråden och gick fram till honom där han stod i hagen med lyft huvud, spetsade öron och lurig blick. Han såg så ståtlig och stark ut, trots att han inte hade de muskler som en riktigt tränad tävlingshäst äger eller kondition som det gick att skryta med. Men han var ståtlig ändå, på ett sätt som ingen annan häst kunde mäta sig med. Med sin långa, svarta pannlugg och vackra ansiktsform såg han ut som en drömhäst. Första gången jag såg honom hade jag ärligt tyckt att han såg ut som en Alejandro, det tyckte jag fortfarande, och det beskrev väl på ett ungefär hur stilig han var.
Nyfiket, prövande, sökte han med mulen över mina fickor innan han snabbt bet tag i jackan och slängde undan huvudet för att jag inte skulle hinna veva till honom. Han visste alltför väl att han inte fick nafsa, ändå så skulle han nödvändigt pröva varje gång han fick chansen. Kläderna for såklart hemskt illa av det, men det var tyvärr inte bara kläder som föll offer för hans påhitt. Täckesmarodören, det var hans smeknamn och absolut inte utan anledning. De andra två hästarnas täcken såg ut som trasor efter att de burit dem hela vintern, och hans egna var inte heller mycket att hurra för. Men vad fanns det för mening med att vara unghäst om man inte fick ställa till med elände och sedan komma undan så lindrigt som möjligt med det?
Jag fångade hans huvud och lade armen mellan öronen på honom innan jag gnuggade honom i pannan med handen, och han slöt nöjt ögonen innan han tryckte sig emot mig och vårdslöst gnuggade ansiktet emot min jacka. Det syntes tydligt hur skönt han tyckte det var, men då han var helt omedveten om att hans styrka fick mig att tvingas använda all min vilja att hålla mig kvar på samma plats där jag stod så släppte jag snart hans huvud och lät istället handen glida in under ganaschen och kliade honom prövande där. Jag visste mycket väl att insekterna sökte sig till de mest svårkliade ställena på hästarna, och när jag kliade så noga jag kunde med mina korta naglar följde Balou tacksamt med i rytmen med huvudet och sträckte sedan så mycket det gick på halsen så att jag också skulle kunna komma åt betten som satt intill struphuvudet och på bringan. Ja, nu kände vi varandra riktigt väl. Till en början hade det varit svårt för oss båda, jag som ny ryttare på en unghäst och han som unghäst med en helt ny ryttare. Det var nämligen bara jag och hans ägare som red honom, och innan jag kom in i bilden hade han verkligen varit sin ägares häst. Men till skillnad från så många andra sexåringar som gärna får utlopp för sin stress genom att röra sig hela tiden, slänga med huvudet eller visa ogillande på annat sätt så stod Balou helt stilla. Han var snäll, för snäll, och trots att det syntes i hans blick exakt hur spänd och osäker han var så stod han bara stilla. Det är värre än en häst som slänger och viftar med huvudet...
Men efter några veckor så började han känna mig, och jag honom. Han var en ängel att pyssla med, lite valpig i sättet att han skulle ha huvudet överallt, och att rida var han verkligen underbar. Med kraftiga och friska steg gick han utan tvekan på framåt, och hans trav gjorde att man nästan flög ur sadeln för varje steg han tog. Det tog dock inte lång tid att lära sig hans takt, och när man fått in den flöt man nästan fram med honom i traven. Galoppen var dock fortfarande lite av en gåta för mig... Från att gå så friskt och balanserat i traven så blev han tung och stark i galoppen. Baken flängde lite åt alla möjliga olika håll och om man tog i tyglarna för att ta ner tempot svarade han genom att ta ännu kraftigare steg och bli ännu tyngre i handen. Jag hade hittills bara ramlat av honom två gånger under de sex månader jag varit skötare på honom, och de gångarna hade han galopperat och jag hade inte riktigt uppfattat hans varning om att han tyckte vi skulle svänga istället för att fortsätta rakt fram.
Ett litet leende sprack upp på mina läppar och jag slöt armarna om hans hals och kramade honom hårt medan jag andades in hans doft. Lydigt stod han stilla, men snart tog han ett steg bakåt så att han skulle kunna genomsöka mina fickor igen. Det var han inte hittade något gott i fickorna som han slickade på händerna eller ärmarna på jackan/tröjan för att visa att han tyckte om en trots att man inte hade godis med sig.
-Kom killen, så tar vi en sväng på heden.
Balou sänkte ivrigt huvudet, och så fort jag trätt över grimman sträckte han upp nacken igen och såg emot stallet med spetsade öron. Tricket att aldrig behöva oroa sig för att hästarna skulle sticka om de tog sig ur hagen eller ramlade av i skogen eller på ridbanan, var att alltid ha något gott i deras krubbor när man tog in dem. Då lärde de sig att det alltid fanns mat inne i stallet, och därför sökte de sig dit så fort de hade möjlighet till det.

Inne i boxen begravde han mulen i krubban och mumsade girigt i sig de få havrekorn jag placerat där. Havre var någonting jag var snål med, och jag hade goda skäl för det. Istället för att Balou skulle ha haft en riktigt ordentlig förkylning vid två års ålder, som de flesta hästar har för att deras immunsystem ska kunna byggas upp efteråt, så hade han fått den slängen nu vid sex års ålder. Det hade hållit i sig i mer än tre veckor, och under den tiden hade han stått mycket och vilat, vilket resulterat i att han tappat både kondition och muskler. Dessvärre resulterade det nu i en hel massa överskottsenergi, vilket innebar att han inte behövde mer än ett halvt mått havre om dagen. Nu hade jag ju dock ridit honom åtta dagar i rad, och han kändes riktigt fin och rastad när jag satt upp i sadeln och styrde stegen emot heden. Dagen därpå skulle hans ägare komma hem efter en vecka på Grekland, det var därför jag fått det underbara uppdraget att leka hästägare. Annars red jag honom bara två gånger i veckan.
Balou frustade till och ökade takten när vi nådde den långa skogsvägen som var täckt av sand, galoppsträckan som vi kallade den, och jag kortade tyglarna innan jag fattade galopp. Lyckligt tog han tyglarna ur händerna på mig och sprang så sanden yrde, ändå höll han ett betydligt lugnare tempo än han gjort fredagen innan då jag landat i backen, och jag fick honom att sakta av innan vi nådde kurvan som skymde en enorm traktor med släp som var lagom missplacerad mitt ute i skogen.
Efter ridturen torkade jag av honom på alla svettiga fläckar med en våt svamp och han fick sitt foder för dagen innan jag ledde ut honom till hagen igen där de andra två väntade på att jag skulle köra ut hö.

Det hade känts så bra att få rida varje dag, och smärtan jag kände i hela kroppen var en härlig smärta som jag gärna skulle dras med hela livet om jag så fick. Jag var inte van att rida 24/7, fyra gånger i veckan var inte att mäta med tio dagar i streck, och jag kände hur hjulbent jag faktiskt gick när jag inte satt på hästryggen. Men jag skulle gärna ta mig an att leka hästägare igen någon dag. Dessutom så visste jag att denna vecka hade varit välbehövd för mig och Balou. Vi hade kommit närmare varandra och nu kände vi varandra så bra som man kunde känna någon, häst och ryttare emellan. Ja, det krävdes faktiskt att man for i backen någon gång för att få kläm på allt.
Tre dagar efter att hans ägare kommit hem och själv börjat om med att rida honom så fick jag ett sms. Balou skulle flyttas till ett stall 4 mil därifrån jag bodde, bara om några veckor men inget datum var bestämt.
4 mil.
Där han stod med Qube och Pearl låg stallet bara 4 kilometer ifrån där jag bodde, en sträcka jag lätt kunde köra med min gamla Tomos-moppe. Nu skulle 4 km bli 4 mil... och det inom bara någon vecka. 4 mil, det var inte en sträcka jag kunde köra med moppe. Det var inte en sträcka mina föräldrar var villiga att skjutsa mig, enbart för att jag skulle ta hand om en häst.
8 mil på en kväll, fram och tillbaka. Det funkar inte så.

: Jag tror att det finns en gräns för hur lycklig man får vara. För hur bra man får ha det. Och om man skulle råka överskrida den gränsen så ser någon slags makt där ute i världen till att det snabbt jämnar ut sig.
Jag har två sköthästar. En gammal ridskoledam jag rider en gång i veckan, och så denna underbara sköthäst jag har hand om två gånger i veckan. Ibland mer. Och de står hos en kvinna som mer en gärna ger mig privatlektioner eller rider ut med mig i skogen på 1 timmas ritter så ofta hon har tid.
Så rider jag på ridskola en gång i veckan. Och nu har jag mött ett härligt äldre par som ivrigt vill lära mig köra och gromma. De vill att jag ska följa dem på tävlingar, som grommare och/eller hästskötare, och de vill gärna lära mig bla. dressyr. De rider varje dag och tävlar stup i kvarten. De har privata träningslektioner i ett ridhus de får låna så ofta de vill, och de vill att jag ska följa med och vara med på så mycket som möjligt så de får lära upp mig så jag kan hjälpa dem under tävlingar.
Helt fantastiskt.
Tills dess att den underbara unghäst jag just börjat förstå och känna lika väl som ridskolegumman jag tagit hand om i mer än fyra år snart, ska flyttas. Jag förstår ägaren, stallet där han ska stå är stort och där har många av hennes kompisar sina hästar också. Men det gör ändå ont. Faktiskt riktigt ont. Att veta att jag antagligen aldrig mer kommer att få ha hand om honom igen när han väl flyttats, och tanken på att nån annan ska ta sig an skötarrollen är faktiskt inte det minsta lockande alls. Vi känner ju varandra nu, han tycker ju om mig lika mycket som jag tycker om honom, och så ska han flyttas.
När jag fick sms:et i skolan idag trodde jag faktiskt att jag inte skulle kunna hålla inne besvikelsen som sköljde över mig, men jag hade sådan tur att lärarna släppte iväg oss tio minuter senare och jag kunde gå de två kilometer som ligger mellan skolan och centrum. Det lugnade ner mig lite, fick mig att tänka efter och fundera över det hela. Jag har haft jävlig tur. Jag har mått så jävla bra den senaste tiden, men nu mår jag inte bra alls. Och ja, det beror på en häst. En unghäst som betyder så jävla mycket för mig att jag inte förstått det själv.
Och jag känner mig besviken, jag känner mig så arg och ledsen att jag var tvungen att sätta mig ner och skriva om det för jag var tvungen att göra NÅGONTING för att lätta på alla känslor, samtidigt som jag vet att det antagligen kommer bli bättre för hans ägare, och såklart förhoppningsvis för honom, i det nya stallet. Det hindrar mig dock inte från att vara så pass egoistisk att jag skriver, tycker och säger detta. Jag vill inte att han ska flyttas. Jag vill inte få mer tid över till annat. Jag vill inte att någon annan ska få vara skötare på honom, tvinga honom att gå igenom samma process som med mig att han var så spänd och osäker med den nya personen att han inte vågade röra sig.

Detta är då riktiga händelser, en sann berättelse. Och den är kanske inte viktig för någon annan än mig själv, för den känns just nu otroligt viktig. Jag är fortfarande arg, ledsen, besviken, jag fullkomligt svämmar över av känslor, men det kan lättas en aning genom att få skriva av sig.
Namnen på hästarna är ändrade i den korta storyn, för unghästen det rör sig om heter egentligen Börje, "kungen" i stallet kallas Qulan och Pearl är såklart lilla Pamsan.
Det spelar ingen roll att jag vet att Börje kommer leva vidare och kanske ha det ännu bättre än vad han har det nu, och nu har han det jävligt bra kan jag bara säga. Jag kommer sakna honom. Och jag kommer alltid känna mig lite besviken... men det måste erkännas att jag tackat nej till att fortsätta vara hans skötare. 4 mil är alldeles för långt bort. Och jag tvingar mig själv att tro att någon vettig människa kommer erbjuda sig vara skötare och hjälpa hans ägare med honom.
Men jag är så ledsen att jag har huvudvärk. Det kan knappast vara hälsosamt...

Lördagen efter att jag fått sms:et om att Börje skulle flyttas till detta stall som ligger 4 mil ifrån där jag bor så flyttades han. Jag var lovad någon vecka, vilket jag tog som minst en vecka till, men där låg jag i sängen med hög feber och svårt att andas och kunde inte ta farväl.
Så jag lovades att jag skulle få komma och säga hej då till honom senare under sommaren. Det var bara för mig att höra av mig. Så skulle hans ägare se till att det fanns tid.

Det gick en vecka, och jag började sommarjobbet redan första juni, så jag kunde inte fara och hälsa på honom under helgen så som jag hade bett att få göra. Så trodde jag naivt att jag skulle kunna höra av mig lite senare, när jag blivit säker på att det schema jag givits skulle stämma, och var säker på vilka dagar jag var ledig. Men då på onsdagen, den 13:e juni, meddelade min mobil att jag fått ett mms från hans ägare. Nu är det så att min mobil inte tillåtit mig ta emot mms. Den har tagit minst 24 för min mobil att få en kod från telia.se så att jag skulle kunna gå in på hemsidan där och kolla mms:et. Så på torsdagen, klockan tio-halv elva på kvällen fick jag den där jävla koden. Så jag loggade in på telias hemsida, och såg att inte var det nåt jävla mms. Utan det var bara text, som ett vanligt sms, som på nåt sätt klassats som mms av min mobil som vägrat ta emot den.
Och jag läste då att Börje skulle flytta till Vännäs på fredag. Vilket var i morgon för mig då jag läste det. Det var såklart inte det enda som stod. Hans ägare tackade så mycket för all min hjälp med honom, och att hon uppskattat det jättemycket. Och jag måste få klargöra en sak, om det finns någon som läst båda mina inlägg i den här tråden, som orkat med det, så bör ni veta att Börjes ägare inte är den jag lägger skulden på. Nej, hon är en av de trevligaste och finaste människorna jag känner. Och anledningen till att allt blev som det blev, det fick jag berättat för mig av Charlie, som äger stallet där Börje först stod då jag hade hand om honom. Börjes ägare blev mer eller mindre utsparkad, och var tvungen att flytta honom till det andra stallet, och sedan sket det sig bara fullständigt och hon tvingades sälja honom.
Såklart tycker jag det är sorgligt att jag inte fick säga hej då till honom. Allt gick så jävla fort. Men jag vet att han har det bra där han är nu. Kvinnan som köpte honom är en gammal vän till Charlie, så han kunde inte ha fått det bättre. Men sånt här gör väl alltid ont. Och det är sådant man får räka med när det inte är ens egen häst det rör sig om. Som skötare står man ganska så maktlös när det kommer till sådana här beslut.

Tänkte bara att jag skulle skriva och berätta hur allting blev till sist.
Som ett avslut.