Solens stålar sken ner på henne, kaiwoods egna lila monster. En björk klaga missnöjt i hennes huvud, det gillade inte hennes klor så djupt in i barken.
Moln täckte stora delar av himlen, var bara ett stort grått lock som lagt sig över deras burk. Solen sken dock tappert, genom det lilla hålet den tycktes ha funnit.
Hon som hatade solsken, och ändå tycktes allt av sol finna henne i vilken gömma hon än var i.
Men hon fick skylla sig själv, där hon avspänt låg på en tjock gren - väl åtkomlig för allt sken.
Det var dock inte av en slump hon lämnat barrträdens rike för ett av löv. Nog för att många skulle kapa av sina lemmar för rätten att kalla henne orationell och tanklös, men de få som överlevt hennes tänder och klor vittnade ofta om att Kaiwoods kobra var farligare än vad man först antog.
Mycket farligare.
Tiken sträckte på sig, munnen öppen i en gäspning. Normalt sätt var hon bara vaken på natten, och såg till att sova djupt innan gryningens första dagande strålar uppenbarade sig. Det var inte heller av en slump. Många i TBB var nattlevande, och efter så lång tid av bara mörker var vanligt ljus nästan som stickor för ögonen.
Klor med hakar borrade sig djupt i grenen, trädets skri av protest ekade djupt i hennes huvud. Med samma smidighet som en ekorre klättrade hon sedan ner mot marken. Ljudet av knotor och leder som knakade, och stönandet av stela muskler fick henne bara att le. Det var skönt att kunna röra sig fritt igen. Även om 'mamma fettet' fortfarande var kvar i små mängder var de tinget man såg. Framför allt så var det något som inte var ivägen.
Valparna gled in i hennes tankar. Jira var sin mor upp i dagen, så klips, så duktig, så perfekt.
De andra två var inte mycket att ha, men likväl så var de nytt blod till flocken - några par klor och käftar fler som kunde strida.
Tiken rös när hon tänkte på sonen, så lik sin far till utseendet att hon knappt tålde honom. Men det var inte så mycket att göra åt. Bara hon slapp se honom.
BB hade förmodligen ordnat en mentor till honom, så det var nog löst.
Hennes andra dotter var inte eller mycket att jubla över. Inga krafter, inget gift att tala om. Smidig, ja, trädklättrare, ja. Krigare av TBB? Nej.
Nosen vädrade, letade. Det var länge sedan hon haft sig riktigt kul. Det var ett par olyckliga själar som haft oturen att stöta på henne. De hade inte överlevt, och hon hade haft mycket trevligt medans de srek av smärta.
Dock var det inte mycket som jämförde med den vita tiken hon stötte på här omkring för länge sedan. Den vita tiken hon inte bara förstört utsidan på, utan även krossat sinnet hos med lögner och halvsanningar.
En av döttrarna till den vita loppan, Akaryuu.
Hade hon tur skulle hon stöta på en till av deras flock. De var bara så kul att jäklas med.

Nishas svans slog mot marken, nosen fullt upptagen med att spåra dofter i vinden. Tiken svängde med huvudet, skakade på det. För en utomstående måste det ha sätt konstigt ut, men för henne var det ett sätt att försöka få ut trädens röster ur hennes huvud.
De gav henne alltid blixtrande huvudvärkar den där tiden på året.
Och lövträd var så mycket pratgladare än barrträd.
Men nu viskade de bara. Oavbrutet och intensivt, öronbedövande trots den låga volymen.
Här. Här. Här. exakt vad de menade visste hon inte. Träd brukade inte vara speciellt vältaliga.
[i]HÄR![/i] den svarta och lila tiken vinglade till, glödande vita djup till ögon först vida av förvåning, sedan sammanpressade av smärta. Hennes hastiga intag av luft ekade nästan bland träden, och ett svagt stönande - eller snarare ynkligt pip - signalerade att något verkligen var fel.
Här. Nu. Gren. Varg.
Jasså. Men säg det då! Kunde hon inte låta bli att mentalt svara, trots att hon visste att de inte kunde höra, eller förstå henne.
Ett lugnare, djupare antag ersatte den totala bristen av luftintag, och ben som tidigare nästan hade viktig sig under hennes nätta kropp miste den tillfälliga svagheten. Träden, nöja över att hon förstått, lämnade hennes huvud ifred - fritt frän värk.
Det hela hade gått fort.
Men Nisha var inte dum. Åh nej, det var hon inte. Träden hade varnat henne m en varg bland träden, och i lövskogens verk fanns bara minnen av onda vargar.
Uppskattningsvis skulle denna varg snarare hjälpa henne, än att attakera.
Hon drog ett rosslande andetag, huvudet hängde. Inget med hennes hållning indikerade på att hon sett den hanne hon kände lukten av.
Men efter bara ett par steg var kroppen märkbart ostadigare. Stegen släpade, andetagen rosslande.
Kort slog det henne att om vargen var herodotus äckel, så kanske han kände igen henne. Men, tänkte hon, om han var hero, så skulle han likväl fråga först innan han ens övervägde att attakera.
Dåre. Hur hade ens de överlevt?

[since du kinda ändrade dig, avbryter vi rollet helt och hållet, eller spelar vi vidare och ser vad som händer?]

| Ehm, du får välja ^^ |

OFF: avbryta låter inte helt dumt, med tanke på att allt vad rollet skulle gå ut på var mordet av stripe. Men å andra sidan, Herodotus (finns de kvar? o.o ) är allierade med Qu, och vapenvilan håller bara så länge ingen av parterna skadar den andra. Ingår då också Qus allierade? xD Skulle vilja se nisha i en situation där hon helt enkelt inte får anfalla någon xD

| Du, jag kan säga att jag inte har en aning om det ingår xD men Hero, tja, man kan knappast säga att de finns kvar nu, bara små lösa trådar av flocken här och var, men, då tar vi och avslutar/avbryter det där då?? Tycker att det låter rätt bra, även om det vore en aning roligt att se vad som hände xD tror dock jag har fullt på roll *fail* |