Det gick runt i huvudet, det stack i magen underifrån och en mycket efterlängtad bris gick längs marken och fick de gräddvita utmärkningarna av längre hår att fladdra lite.
Direkt när kroppen lade märke till det vandrande luftdragets svalkande njöt den av det, på samma gång försvann vinden av värmen som lade sig ner igen som en tjock fet filt.

Honan öppnade de skogsgröna ögonen och såg nått torrt krusigt framför sig, hon höjde huvudet för en stund och såg bara gult torrt gräs. Döende gräs. Hon drog in luft i sina lugnor för att på samma gång få in doften av sin brors välkända lukt men fann sig så förvånad av att lukten lyste med sin frånvaro att det stockade till i luftvägarna och tiken fick en hostattack.
Genast var hon upp i sittande ställning, magen tycktes växa inom henne och halsen svällde,
den gnagande skräckslagna känslan vällde över henne när huvudet vilt gick från håll till håll så att de långa kaninöronen nästan slog runt henne. Vart hon än vände blicken såg hon bara ödslig mark med gulnat gräs, torkande träd och buskar med enstaka löv.
Solen värmde hennes gyllenljusgula grunpäls och hon insåg att det var varmt här, inte kvävande men mycket varmare än vad hon var van vid.
Varför var hon här och var var Prahan?
-Prrrrrrahhhaaan, rrrrrrriiiiiht, kallade tiken gällt rakt ut och möttes av den slående tystnaden. Han kom inte. Underkäkan darrade till och varginnan ryckte med öronen åt olika håll för att ta upp avlägsna ljud som hon aldrig fick.

|| Parhin sakna Prahan ;(( ||

Han hade vandrat länge, men ett gammalt vargkadaver hade åtminstone stillat hans hunger, för en viss tid. Men frågan var när hungern skulle blossa upp igen. Bob var inte den sortens Zombie som dödade andra vargar, utan nöjde sig med att äta redan döda vargar, alternativt andra djur - även om de inte smaka lika gott. Faktum var att det smakade riktigt äckligt. Men ju mer slagsmål han höll sig ifrån, desto längre skulle han leva. Förhoppningsvis. Han hade sett alldeles för många Zombies gå under på grund av att de gav sig in i slagsmål och fick nya sår som aldrig skulle läka. Han hade lärt sig det från hans Herre, Zombien som hade förvandlat honom.
Hans tankar skingrades vid åsynen, och doften av en annan varg. En mycket underlig varg. Bob lade huvudet på sned och rynkade ögonbrynen. Han gick fram till varelsen med långsamma steg och stannade bara en liten bit ifrån.
"God dag", hälsade han lugnt och satte sig ner med en duns.

|| neeeejmeeenvilkengullig luddebjööörn!! <333 till sättet ||

Parhins hjärna gikc på högvarv, sen kom hon på det. Igår, eller kanske i förrgår- hade ju Prahan och hon kommit över från den långa bron av ben och sten som gick mitt genom massor av vatten.
Hon kom ihåg att det varit kallt och vått. Mycket kallt och vått. Hon hade varit trött.
De hade kommit hit antagligen och nu vaknade hon upp, därför var hon så stel, för att de gått så länge. Men nu va Prahan borta. Flickans blick blev glansig av tårar som hotade att trilla ner för den pälsklädda kinden.
Hon satt med ryggen mot den mörkgråa varelse som tassat upp bakom henne. Hon hörde honom först några steg innan han brummade ut något läte. Ung och kvick som hon var snodde hon runt i ett litet hopp, öronen flög ut i farten. Med fortfarande glansiga uppspärrade ögon såg hon hanen sätta sig ner med en duns. Hon förstod inte hur någon kunde se ut sådär, och kunna föra med sig sådanna klumpiga läten. Den unga tiken ville inte vara här, men hon hade ingenstans att ta vägen heller, hanen verkade inte vara hotfull åtminstone. Parhin var såklart ända rädd, hon började nästan skaka trots värmen. Hon ville att hennes bror omedelbart skulle komma med sin rödvita kroppshydda och ställa sig framför henne som han brukar när något hotar och morra argt.
-prrreeeiighh [backa/kom inte närmare], rarrade hon ut med ett ängsligt ljud. Det lät inte alls så hotfullt och bestämt som hon tänkt.
Det här skulle bli hennes slut, det var hon säker på.

Han började dregla lite, totalt okontrollerat. Han sträckte ut tungan och fångade upp lite som var på väg ner på marken i en lång droppe. Hans stora tänder var så malplacerade i hans mun att de stack fram även om han hade munnen stängd, vilket den var nu.
Han rörde lite på tårna samtidigt som han hörde hur den underliga varelsen gav ifrån sig ett ännu underligare läte. Mellan tårna på honom kunde man skymta blå-grönt ludd av något slag, vilket kliade något enormt på honom.
Han vände blicken fram mot honan igen, sänkte lite på huvudet och pannan rynkades på honom.
"Problem med språket?" fnös han, aningen uttråkat. Hon var inte mycket till umgänge om de inte kunde förstå varandra, och att äta henne fanns inte på kartan.

Parhin såg ytterst förvånat på varelsen, han talade igen och med frågande ton till och med.
Vad väntades hon göra? Hon hade ingen aning, hon kunde ju inget! Hanens dregel fångade hennes uppmärksamhet och hon såg med skräckblandad blick på den tungflytta vätskan som silades ut mellan läpparna och flöt segt neråt uttänjande. När sen en droppe skilde sig från resten som gick upp som ett gummiband till läpparna igen föll ner i gräset upptäckte Parhin något grön-blå luddigt mellan de farliga klornas tår på vargvarelsen. Kunde det vara mögel?!
Parhin stirrade upp ögonen ännu mer för en sekund innan hon flyttade bort blicken.
Hon riktade sig mot hans uppmärksamhet, han verkade uttråkad. Parhin såg sig förtvivlat om,
han kanske väntade sig ett svar på sin så kallade fråga tidigare, men hon visste inte vad hon skulle säga. Självklart inte, hon fattade ju inget!
Tiken tog ett långsamt steg framåt, såg osäkert på varelsen.
-duhh, sa hon osäkert. Ett av de numoorianska ord hon snappat upp från när Prahan och hon kom hit. Det var ett försök till det enkla ordet "du" men med lite luddiga kanter.
Flickan var mycket spänd över att få se hans reaktion, förstod han vad hon ville.
För det hon kom ihåg "du" som, var när den turkosa vargen Prahan och hon mött på Benkusten sagt sitt namn och sen frågade "du?", då hade Prahan sagt sitt namn. Alltså måste "Du" ha något med den andres namn att göra.