::: IC: NUMOORI :::

Redan 2024? Som tiden går. Då är det minsann dags för nyheter! Glad

2023 var ett långsamt år för de flesta, så även för oss i Crew som …

Gott Nytt År Numoori! Och god Jul i efterskott Eye sparkle

Här kommer lite blandat som hänt under det senaste halvåret och lite kommande …

**Locura** Vampyr Spelas av : Emmsa

[Reserverat till Key.]

Det var natt, men det hade inte spelat någon större roll ifall det hade varit det eller inte. Åtminstone inte ifall man syftade på området. Det var alltid lika tyst och livlöst. Kusligt. Det var inte bara det bristande djurlivet som bidrog till den känslan, utan även all den döda växtligheten.
Fanns det något som rörde sig på denna plats?
Jodå, nog fanns det. En mörk gestalt med lysande röda ögon som smög omkring, granskade omgivningarna. Ett svagt leende spelade på dennes läppar, och dimman slöt sig tätt runtomkring henne. Inte ett ljud gav hon ifrån sig, inte heller hade hon någon doft som gick att upptäcka. Det var som om hon inte existerade, men det gjorde hon. Hon var fysiskt närvarande, hade en kropp som gick att vidröra. Hon var ingen illusion, så nog fanns det alltid något som rörde sig i den döda skogen.
Frågan var däremot ifall det fanns något levande?
Och trots varelsens närvaro blev svaret nej.
För hon tillhörde inte de levandes rike, inte längre. En gång hade hon gjort det, en gång hade hon varit dödlig. Men inte nu mera, nu var hon något annat. Hon hade fått nytt liv, blivit pånyttfödd.
Nu var hon mäktig, magnifik och vacker.
Vampyr.

Någonstans kunde hon höra en fågel lyfta från en gren, men när vingslagen försvann blev det återigen tyst.
Hon gillade tystnade, hade alltid gjort. Men ännu mera nu, när hon själv verkade tillhöra den. Verkade vara en del av mörkret.
Hon gillade ondskan hon kunde känna i sin egna kropp, nöjt av att tappa kontrollen och tömma de dödliga på deras blod. Suga livet ur deras patetiska kroppar. Visa dem hur överlägsen dem hon var.
Makt... Det var allt hon åtrådde.
Men det var inte därför hon var på denna plats. Hon var inte på jakt, åtminstone inte efter ett byte. Nej, det hade nått hennes öron att en hona vars namn stod över en hel flock höll till här omkring. Och detta var en varg som vampyren ville träffa.
Inte för att hon hade något större intresse i flocken.
Men hon hade en känsla av att ifall orden valdes väl så kunde nog flocken vara till nytta.
Men för att komma åt dem, måste hon komma åt deras ledare.
Och just när tanken hade passerat hennes huvud fick hennes känsliga nos vittring på något som kunde vara av intresse.

**Key** Utvandrad Spelas av : Lullu | Utvandrad

Dimman omfamnade trädens svarta stammar, låg likt ett skyddande täcke över den mörka marken och tillät inte sikten bli alltför lång. Detta var inte en plats man besökte för att finna bytesdjur. Inte heller önskade man sällskap om man drog sig till dessa delar av landet. Faktum var, att ytterst få djur valde att befinna sig i denna döda skog. Här fanns inget bete till bytesdjuren, vilket såklart innebar att det heller inte fanns mat till rovdjuren. Här kunde man endast finna små gnagare, och om man hade tur kanske ett förvillat rådjur. Annars fanns här nästan inget liv. Ändå fyllde doften av varg den fuktiga luften. En doft som vittnade om att denna plats inte bara besöktes av förbipasserande. Nej, den satt starkt i luften. I trädens stammar. Och om man uppmärksammade den tillräckligt, var det tydligt att en gräns gick genom denna skog. En gräns som skilde The Dark Nations revir från resten av den döda skogen.
Inte ett ljud kunde uppfattas. En gren som knakade till då och då, men något tecken på liv fanns inte att finna. Det ville säga, om man inte kostade på sig att studera skuggorna lite mer uppmärksamt. För tack vare den tunna, mörka päls som prydde hennes kropp, såg den högresta varghonan ut att smälta samman med mörkret. Fast, kanske skulle många välja att inte kalla henne för en varg. Kroppen var avlång, tunn och undernärd. Huvudet smalt och prytt av svarta horn. Och de långa benen som bar henne såg ut att kunna knäckas lättare än tandpetare. Nej, hon var kanske ingen vacker syn. Kanske påminde hon inte det minsta om en vanlig varg. Men om man studerade hennes tunna kropp och antog att hon var en svag gammal varelse som inte skulle kunna bjuda mycket motstånd.. då var det ett misstag man skulle få ångra resten av sitt liv.
De långa klorna som prydde hennes svarta tassar grävde sig djupt mer i marken under henne då hon stannade upp. Svansen snärtade till bakom henne, likt en piska ven den genom luften, och hon höjde huvudet en aning medan hon diskret vädrade i luften. Inga okända dofter retade hennes luktsinne.. och de grovt ärrade öronen som vilade emot hennes svarta nacke kunde inte uppfatta något ljud som talade för att hon inte var ensam i skogen. Men hon var inte så naiv att hon trodde att inget annat djur kunde befinna sig dold mellan trädens stammar. Skogen var klassad som en mycket farlig plats, men här fanns det alltid själar att möta. Nya okända, så som gamla bekanta. Därför smalnade hennes isblå kalla blick och hon studerade sin omgivning med ett giftigt lugn, som om hon väntade på någon. Men hon valde snart att åter börja röra sig fram mellan trädens mörka stammar. Än hade hon inte lämnat reviret, men hon befann sig på den yttersta gränsen. Och hennes jobb för stunden var att se till att ingen utomstående korsat den..

**Locura** Vampyr Spelas av : Emmsa

För några ögonblick rörde sig inte vampyren, stod alldeles stilla och analyserade doften. Nog var det en dödlig alltid, frågan var om det var en dödlig som det var värt att ägna sin tid åt. Var det den hon letade efter?
Ifall hon inte sökte upp denna skulle hon aldrig få veta svaret på den frågan.
Så med den övernaturliga hastigheten varje vampyr besatt rörde hon sig sedan framåt, sicksackade mellan trädstammarna och endast några sekunder senare stannade hon mitt framför den andre. Ena sekunden var hon inte där, och i nästa blockerade hon främlingens väg. De röda ögonen vändes emot denne och det sluga leendet låg alljämt på läpparna.
"Key?" sade hon med en silkeslen röst.
Blicken gled över honan, studerade de pinnsmala benen, den undernärda kroppen och de ytterst besynnerliga hornen på huvudet. Och vampyren konstaterade att detta inte var en varg hon hade velat äta. Trots att hon kunde höra blodet flöda genom den andres vener och känna värmen från den andres kropp, så måste hon medge att denna varg inte såg särskilt aptitlig ut. Och fåfäng som hon var kunde Locura inte låta bli att tänka hur ful den andre måste framstå vid sidan av henne, hon som tillhörde det vackraste släktet i världen.
"Är det du som är ledare över flocken som håller till häromkring?"
Hon var tvungen att vinkla huvudet uppåt för att kunna möta den andres blick, just eftersom att denne var så mycket större. Men storlek spelade ingen roll alls, det hade vampyren alltid trott. Hon var starkare och snabbare än dem alla, hur stora de än var.
Hon var bäst, så enkelt var det.
Svansen piskade bakom henne, medan hon väntade på ett svar.

**Key** Utvandrad Spelas av : Lullu | Utvandrad

Om än dimman skymde sikten en aning, fanns det inte en chans att en vanlig varg skulle kunnat dyka upp framför henne från ingenstans. För det var precis så hon uppfattat det. Vägen framför henne hade varit fri, ena sekunden, för att nästa blockeras av en svart hona.
De svarta, ärrade öronen lade sig tätt intill hennes nacke och hon stannade upp mitt i ett steg. Alltid låg en mask av kyla och hårdhet över hennes ansikte, men nu rynkades den hornprydda nosryggen och den kyliga blicken blev om än omöjligt ännu kallare. Kanske såg det ut som om hon äcklades av den andres uppdykande, men det vore att tolka hennes reaktion fel. Det var bara rent ogillande; inte förvåning, inte rädsla, inte nyfikenhet som nu kunde tydas i hennes blick. Och starkare skulle hennes ogillande komma att bli, då hon inte kunde känna någon doft lämna den andra honan.
Den främre tassen som hållts i luften sänktes sakta ner på marken, och de långa klorna skapade djupa skåror under henne. Men det var inte ett tecken på irritation; det var ett tecken på att hon stod stadigt och inte tänkte backa ens om hon tvingades till det. Ändå anade hon att den andre inte sökte strida, om än hon själv inte skulle haft någonting emot det. Någonstans djupt under ytan hade en gnista av intresse väckts, men det var ingenting hon tänkte visa upp. Och hon valde att förtränga det när hennes namn nämndes. Blicken smalnade ytterligare, och hon studerade avvaktande den andra honan. Att hon var tvungen att höja blicken för att de skulle kunna studera varandra ordentligt var ingenting som uppmärksammades; den hornprydde var van att andra inte nådde samma höjd som henne.
"Det stämmer."
Rösten var hes, svagt väsande, men lika kall och hård som hennes blick. Och orden tycktes raspa i hennes strupe, nästan så man kunde förvänta sig blod droppa från hennes käftar. Men hon talade lätt, med ett lugn som kunde få en att ifrågasätta ifall det var en smart idé att lita på henne eller inte.. Och hela hennes kroppshållning talade för den höga rang hon bar.
"Vem är det som frågar?"
En rörelse på hennes strupe kunde uppfattas. Pälsen verkade skingras, och halsen såg ut att sakta klyvas; nästan som om ett gammalt sår sprack upp. Men snart kunde en skär tunga uppfattas, och den lämnade sin skyddade plats innanför käftarna som prydde strupen för att smaka på luften som fanns omkring henne, fukta läpparna, innan den återfann sin plats och käftarna stängdes. Åter lade sig pälsen på plats, och det var som om käften aldrig visats.

**Locura** Vampyr Spelas av : Emmsa

Leendet blev aningen bredare då den rosa tungen letade sig ut ur munnen för att fukta de smala läpparna, allt medan vampyren lyssnade till den andres ord.
Hon hade hittat det hon sökte.
En tillfredsställd känsla kröp genom den pälsbeklädda kroppen och inom sig kunde hon känna hur även vampyrens instinkter lade sig en aning till rätta. Som om den onda varelsen var nöjd med henne. Inte för att hon brydde sig om den, vad den tyckte eller tänkte. Men den var fortfarande en del av henne sedan giftet spridit sig i henne kropp, och visst kändes det bättre när de var på samma sida.
Nog för att hon oftast hängav sig helt åt vampyren, struntade i sitt gamla dödliga jag. För vampyren hade så mycket mer att erbjuda, och hon hade inget att sakna.
"Det beror på vad du menar, jag går under många namn," sade hon med samma lena, hemlighetsfulla röst.
Det var dock sanningen. För nog gick hennes släkte under många namn, och de flesta föredrog att använda ett namn för vampyrerna istället för hennes enga namn, det som getts åt henne från hennes mor. En mor som nu mera var bortglömd.
"Jag är ett av nattens barn, en varelse från mörkret, en demon, en legend, en my, en mardröm. Endast för att nämna några av de saker jag kallas. Men för att vara mer precis, så är jag vampyr."
Hon tystnade några ögonblick, lät blicken glida iväg mot de ödsliga träden samtidigt som hon hade en något fundersam min. Som om hon befann sig på en helt annan plats i tankarna och inte alls var närvarande.
"Men ifall det var mitt namn du undrade över, är det Locura."
Blicken vändes tillbaka emot den hornbeprydda och återigen var hon tillbaka i verkligheten. Och nu fanns det ett intresse i den annars så hungrande blicken. Hon var nyfiken på hur den andre skulle reagera. Det var alltid lika kul. Att se hur andra reagerade.
Man kunde få rätt roande ansiktsuttryck som respons när man nämde att man var vampyr.

**Key** Utvandrad Spelas av : Lullu | Utvandrad

Utan att röra en min lyssnade hon till de ord som kom över den andra honans läppar. Om än hon föredrog ett kort och exakt svar, så kunde man inte avläsa irritation i hennes blick. Lugnt och likgiltigt uppmärksammade hon orden som lämnade den andra honan, och imponerad var det sista man kunde säga att hon var. Svanstippen knyckte till bakom henne och huvudet knycktes lätt åt sidan i en rörelse som såg ut att kunna knäcka nacken då man anade att det hornprydda huvudet egentligen vägde mer än vad hennes kropp kunde klara av, men hon rätade snart upp huvudet igen. Under alla de år som hon vandrat ovan jordytan hade hon aldrig tidigare mött en vampyr. Hört talas om dem, och även fått veta att de fanns i detta land, ja såklart. Men byggt upp förhoppningar eller visat minsta intresse över varelsernas existens, nej. Och inte blev hon speciellt imponerad heller nu när hon väl hade en vampyr framför sig. Att beskriva honan som 'livs levande' antog hon skulle vara fel, då ingen doft lämnade henne och att inte heller ljudet av någon andning kunde uppfattas. Speciellt mycket om varelserna visste hon inte, men det låg inte i hennes intresse att lära sig om dem heller.
"Nog hade jag varit lite mera specifik och frågat exakt vad du är för någonting om det var det jag undrat över."
Orden hade kunnat uppfattas som ohövliga, kanske till och med högfärdiga, om de sagts på ett annat sätt. Men de lämnade den högresta honans läppar i en lugn ton, som talade för att hon än inte givits någon anledning att imponeras.
"Men jag måste erkänna att jag aldrig haft nöjet att möta en vampyr tidigare. Och för att du inte ska tro att jag är så värst insatt i det, måste jag väl också säga att jag inte vet speciellt mycket om er. Det ligger inte i mitt intresse att äga fakta om er." Den skära tungan i hennes vanliga käftar löpte över de svarta läpparna och fuktade hennes nos, innan hon åter tog till orda. "Men jag måste säga att ordet 'vampyr' inte direkt gör att jag föreställer mig en bild av dig."
Det var inte menat som en förolämpning, men hon brydde sig inte om ifall den andra honan tog det som det eller inte. Exakt vad hon tyckte om att ha en blodsugare så nära sina gränser visste hon inte riktigt.. men gillande var det långt ifrån.
"Locura, vad kan en vampyr som du vilja mig?" Det fanns ingen anledning att dra ut på det här längre än nödvändigt. Hon ville veta anledningen till den andras närvaro så att de kunde komma till saken.

**Locura** Vampyr Spelas av : Emmsa

Ett lätt skratt lämnade vampyren samtidigt som hon stillsamt slog sig ned. Satte sig, utan att direkt visa något större intresse om vad den andre tyckte om det hela. Det är med respekt för de som förtjänade det... Det hade aldrig var hennes starka sida. Dessutom var hon den mäktigaste, det borde vara hon som fick respekten.
Inte heller tog hon illa upp då den andre talade åt henne, även om vissa saker av det som sades kunde tolkas som väldigt otrevliga. Men andras åsikter hade aldrig påverkat henne.
Hon brydde sig helt enkelt inte.
"Känn ingen oro," sade hon sedan. "Jag är inte här att inkräkta på dina marker, inte heller för att visa någon av dina undersåtar vägen till Chaibos..."
Hon tystnade och det såg ut som hon funderade.
På något sätt ville hon vara noggrann, försiktig med vilka ord hon nu skulle välja. För trots allt, hon ville inte förarga den andra honan eller på något sätt locka fram några negativa känslor över huvud taget. Detta var ett förslag, inget annat.
"Jag har en... idé, kan man säga. Och kanske den skulle intressera dig."
Hon gav den andra honan en mystisk blick samtidigt som svansen lades till rätta över tassarna.
"Är du villig att lyssna?"

[Eheheh, kort D:]

**Key** Utvandrad Spelas av : Lullu | Utvandrad

Skrattet som lämnade den andra honan fick den isblå blicken att smalna en aning. Nej, hon kunde inte låta bli att fundera över vad en vampyr kunde vilja henne. Det var någonting hon inte kunde förneka. Men samtidigt visste hon alltför väl hur idiotiskt det kunde vara att låta sin nyfikenhet ta överhanden. Valpar och oerfarna ungvargar var de som tillät nyfikenheten styra dem, och hon ville rakt inte jämföras med någon ovettig valp. Ändå valde hon att stanna kvar, istället för att tydliggöra för den andra honan att hon inget hade att göra på TDNs marker eller själv lämna platsen.
Och när den andres ord åter nådde hennes öron kunde hon inte hålla borta att brett flin från de svarta läpparna. Kylan låg fortfarande kvar i hennes blick, vilket kunde få det flin som nu blottade tänderna i hennes käftar att verka som en varnande gest. Men faktum var att hon roats av vampyrens ord.
"Det ska till mycket för att oroa mig, så bekymra dig inte för det."
Öronen låg fortfarande vinklade emot hennes svarta nacke. Det var inte ett tecken på missnöje, inte heller på att andra borde hålla sig borta ifrån henne. De ärrade öronen låg alltid vinklade emot hennes nacke, det var deras vanliga position. Och trots det så lyckades hon uppfatta ljuden som uppstod omkring henne. Men det hade tydligen inte varit tillräckligt för att upptäcka vampyrhonan innan hon ställt sig mitt i vägen för henne. Och nu när den andre nämnde någonting om en idé, lyftes öronen faktiskt en aning från sin vanliga position. Dock inte så pass att de spetsades, men tillräckligt för att det skulle kunna uppmärksammas.
"Jag tror knappast det kan skada att lyssna till det du har att säga."
Liksom vampyren så satte hon sig ner. Den långa svansen lade sig tätt intill henne och klorna på hennes tassar valde att vila ovan jordytan.
"Om jag gillar det eller inte är någonting vi får ta senare."

**Locura** Vampyr Spelas av : Emmsa

Flinet på den andres läppar var visserligen inte varmt eller tillmötesgående, men det betydde åtminstone att den andre var kapabel till att le. En sak som i Locuras ögon var mycket positiv. För att förhandla med en varelse som inte visste vad ett leende var kunde vara nästa omöjligt.
Locura kastade ett något oskyldigt ögonkast upp emot himlen, men lika snabbt var blicken vänd tillbaka emot den andre.
"Åh, nog tror jag att du kommer att gilla den..."
Hon tystnade ett tag, lät den känsla nosen dra in alla dofter i omgivningen. Det fanns ingen annan här, de var helt ensamma.
Perfekt.
Och sedan talade hon.

"Jag antar att ni känner till detta land väl, och likaså de flockar som håller till på denna plats."
Hon väntade inte på något svar, utan fortsatte.
"Och därmed antar jag även att ni känner till Treontha, eller åtminstone har hört namnet på flocken. De är en grupp vargar, hemlighetsfulla och djupt religiösa, som håller till i rosenskogen mot väst, Itrozo som området kallas. De är mystiska varelser, tror sig stå närmare Gudarna än oss vanliga levande..." Hon flinade kort vid uttalandet, det kändes ironiskt. "En sak som kanske inte bara jag finner störande. Dock har jag aldrig brytt mig om religion, endast det problem som denna grupp ger mig. Nämligen en viss varg som leder dem. Murderotic."
Namnet kom som ett väsande ut hennes mun, och leendet var helt försvunnet. Vampyrens ogillande gick inte att ta miste på.
"Och det är därför jag är här... Jag skulle vilja ha henne ur vägen."

**Key** Utvandrad Spelas av : Lullu | Utvandrad

Kanske kunde situationen verka komisk ur någon annans synvinkel. Och kanske så var den det. Här satt de; en vampyr och en varg, kanske vissa hellre skulle kalla henne för monster eller varelse, från helvetets djupaste vrår, i den Döda Skogen. Och vad som skulle komma att diskuteras var en idé från den ena varelsen till den andra. Men Key ansåg inte sig själv vara den mest förunderliga varelsen av dem två. Trots sina horn och det svarta blod som rann i hennes ådror, mötte hon solens ljus och andades världens syre utan problem. Måhända att hon inte ägde förmågan att känna någonting fysiskt, men hon kunde förtära vatten och kött; om än hon ytterst sällan kände av törst eller hunger.
Så ja, kanske var detta ett möte som många gärna skulle ha velat bevittna. Ett möte som ingen trodde skulle ske. Men mycket snart skulle hon komma att märka att detta möte bara skulle bli underligare.
Utan att ge ett ljud ifrån sig lyssnade hon till den andra honans ord. Och när det antogs att hon kände till detta land med dess flockar kunde hon inte låta bli att dra sig tillbaka i sina funderingar. Att hon hade koll på alla flockar som befann sig i detta land var inte hur hon skulle vilja uttrycka sig.. men någorlunda kände hon väl till de flesta. Det var ingenting som hon tänkte grubbla på länge, och därför valde hon att åter rikta uppmärksamheten emot den andra honan.
Flocken som nämndes hade hon bara hört namnet på. Måhända att flockledarens namn också sagts intill henne, men det var någonting hennes minne förträngt. Därför invände hon inte då vampyren drog upp den fakta som fanns om flocken, och när väl ledarens namn sades visste hon att hon hört det förut. Men de sista orden som lämnade vampyrinnans läppar var allt annat än väntade. Med skarp blick mötte hon den andres blodröda ögon, och hon tillät sig själv ta sin tid innan hon öppnade käftarna för att tala.
"Och det är ingenting som en vampyr som du själv kan ordna?"
Tonen i hennes röst var plötsligt dov, men fortfarande lät det som om orden rev sönder hennes strupe. Blicken granskade den andra honan intensivt, hon ville veta ifall honan menade allvar.

**Locura** Vampyr Spelas av : Emmsa

Locura hade anat det, nästan väntat på att frågan skulle ställas. För vem skulle inte undra? Hon var en vampyr, självklart borde hon kunna ordna någons död på egen hand.
Men de hade fel.
När det kom till den vita ledarinnan hade Locura inte ens chans i en fysisk strid, hur mycket starkare, snabbare och smidigare hon än var. För den vita hade något som vampyren fruktade.
"Nej," svarade hon sanningsenligt. "Ifall jag själv hade kunnat ordna mitt lilla problem hade jag inte sökt efter hjälp."
Hon tystnade. Det var aningen bittert att erkänna det, att hon faktiskt inte klarade av en sak som denna på egen hand. Men å andra sidan, de som visste om alla fakta skulle inte döma henne. För de som visste skulle med all säkerhet förstå hennes dilemma.
Ett ögonblick tvekade vampyren, osäker på om hon skulle berätta varför. Men vad hade hon egentligen att förlora på att göra det?
"Även om du aldrig har mött en vampyr, är du säkert väl medveten om att vi inte tål solens ljus... Och det är det som hindrar mig, som gör att jag inte kan röra den vita och måste följa hennes minsta ord. Hon äger solljuset som kraft."
Hon fick en minnesbild av sitt egna möte med Murderotic. Hur denna hade gjort klart för Locura att Itrozo inte var jaktmarker och hånflinet på den vitas läppar när vampyren insåg att hon inte kunde röra ledarinnan.
Det hade varit irriterande.
Och det var efter det som planen hade börjat ta form i Locuras vrickade huvud.
"Så, som du säkert förstår, behöver jag någon som verkligen kan gå nära denna Murderotic utan att brinna upp och möta eviga plågor i Chaibos hålor. Någonting som inte ens jag skulle vilja uppleva."
Hon flinade lite kort.
Nej, ifall det fanns någon som Locura fortfarande älskade så var det sig själv och sitt liv.

**Key** Utvandrad Spelas av : Lullu | Utvandrad

"Såklart inte."
Kanske hade hon inte behövt kommentera honans ord, men hon ville göra det tydligt att det var ett solklart faktum det som förts på tal. Om vampyrinnan inte varit tvungen att söka hjälp, hade hon inte befunnit sig i denna skog vid denna tidpunkt. Men hon hade inte ställt frågan för att ifrågasätta det självklara. Anledningen till att hon ställt den var för att hon önskade höra grunden till den andres problem, men av tystnaden som vampyrinnan lät lägga sig mellan dem att döma så var detta någonting som skar djupt i den andre. Kanske var det förståeligt. Vampyrer var knappast kända för att stöta på problem i vanliga dödliga.
En lätt fnysning undslapp henne, någonting som hon hoppades skulle kunna få hennes luktsinne mer alert och kunna uppfatta de många dofter som fanns i skogen. Fortfarande fann hon det irriterande att den andra honan inte avgav någon doft, men det var någonting som hon kunde förbi se. Nu fokuserade hon på det som sades, om än hon tillät sig själv försäkra sig om att ingen som inte hade tillåtelse hade vandrat över gränsen. Det var trots allt anledningen till att hon rört sig till denna skog från första början..
Vampyrinnans flin bemöttes av ett kallt leende. Honans ord hade verkligen satt tankarna i arbete i den hornpryddes huvud.
"Dina ord får mig att börja undra ifall jag valt av en slump, eller om du låtit undersöka de förmågor jag bär."
Det tunga huvudet lutades en aning åt sidan, men gesten var stel och som vanligt inte så pass häftig att den skulle uppmärksammas.
"Svart eld slukar ljus och liv. Trots det bränner den och är lika effektiv som vanlig eld. Jag vore i sådana fall den ultimata motståndaren för denna Murderotic, då jag hanterat svart eld sedan födseln."
Svansen snärtade till bakom henne, och det leende som kunnat anats på läpparna tidigare hade nu försvunnit. Åter möttes man nu av den kalla, hårda masken som vilade över hennes ansikte.
"Trots detta.." Åter sjönk tonen i hennes röst en aning, och den skarpa blick man möttes av underströk allvaret i hennes ord. "-Så har jag ännu ingenting otalt med den flocken. Och både jag själv och min flock har fiender så det räcker och blir över i detta land. Vi drar inte på oss fler om det inte är ett måste." Hon tillät sig själv ta en paus innan hon valde att fortsätta.
"Sedan gudarnas kaosvecka har jag förlorat många medlemmar. Flocken är svag. Det ger mig ännu större anledning till att inte vilja dra till mig ovänlig uppmärksamhet. Även mina privata tjänster kommer att rikta uppmärksamheten emot The Dark Nation. Därför skulle jag vilja veta vad du tror att du kan ge mig, som skulle göra allt det där värt mödan."

**Locura** Vampyr Spelas av : Emmsa

Utan att avbryta lyssnade vampyren, och läpparna kröktes aningen mer då hon hörde den andres ord.
Där kom det.
Självklart hade hon förväntat sig det. Det hade bara varit en tidsfråga. Sådana var alla dödliga, de förväntade sig tjäna något på saker de gjorde för andra. Varför skulle denna hona vara annorlunda?
Sanningen var dock att Locura inte hade planerat ut något särskilt att ge i utbyte. Det var en svår sak att göra, med tanke på att hon inte hade en aning om vad denna ledarinna kunde vilja ha. Så hon hade valt att ta det lite som det kom. Och nu stod hon här, med leendet på läpparna.
"Jag är vampyr, vad kan jag inte ge dig?"
Hon brydde sig inte mo att tala om ifall det var slumpmässigt eller inte som hon hade valt Key. Det spelade enligt henne ingen roll. Men å andra sidan så kanske det inte var varit slumpen så mycket som hon själv hade ansett att det var. Men det var inte det viktiga nu, det handlade inte längre om att vinna den andres intresse, det hade hon redan. Det handlade om att få dennes godkännande, att kunna ge ett pris som var lockande nog för att få Key att gå med på förslaget.
"Någonstans i denna värld måste det finnas något ni åtrår, och ifall ni gör detta för min skull ska jag nog kunna göra det ni önskar för er skull."
Det var lite konstigt när hon tänkte på det, att hon förhandlade med vanliga dödliga, erbjöd förslag och tjänster. Som hon vore en slav åt dem. En slav, en slav... Orden ekade nästan i huvudet, det var det han hade sagt åt henne senast. Henne skapare. Att hon var en slav, precis som alla andra. Och nu betedde hon sig dessutom som en.
Men hon skickade bort tanken, allt detta var trots allt just för att inte bli en slav. Ifall Locura lyckades ta död på Murderotic skulle Demetri åter anse henne som värdig att vara i hans närhet. Hon skulle bli speciell i hans ögon igen, och det var allt hon önskade.
"Tjänster och gentjänster."
Det dunkla månljuset speglade sig i vampyrens röda ögon, samtidigt som huggtänderna blottades då hon talade.

**Key** Utvandrad Spelas av : Lullu | Utvandrad

Att tala utan att först tänka efter. Det var ett misstag hon inte ofta tillät sig göra. Men ändå var det kanske vad hon precis gjort.
Nu när hon tänkte efter på orden som just lämnat hennes käftar kände hon nästan för att rynka på nosryggen. 'Både jag själv och min flock har fiender så det räcker och blir över'. Det smakade illa på tungan, och hon fick anstränga sig för att inte fnysa högt i ett försök att bli av med den beska smaken som nu så vänligt talade om för henne hur otroligt patetisk hon framstod.
Tiden innan Numoori hade hon inte brytt sig om någonting. Knappt ens det liv som hon själv ägde. Och nu stod hon och talade som att flocken var det enda hon värnade om. Ingenting annat än patetiskt i hennes egna öron. Det vittnade om svaghet. Och de svaga överlevde aldrig i denna värld.
Svansen snärtade till bakom henne, och vampyrinnans ord var vad som drog henne ur tankarna.
Den isblå blicken smalnade en aning, men hon valde att inte yttra sig. Hade denna varelse, denna vampyr, sökt upp henne utan att först tänkt ut någonting som skulle vara av värde i utbyte? Det förvånade henne, men inte till den grad att det kunde avläsas i den iskalla blicken eller det allvarsamma uttryck som vilade över hennes ansikte. För visst kunde vissa se det som ett korkat beslut. Men hon valde att se på det som ett mycket klokt val. Att inte erbjuda någon fast tjänst, utan visa sig öppen att anta vad som helst som kunde vara likvärdigt den tjänst hon bads utföra, var mycket mer effektivt och lockande.
Dessvärre, så fick honans andra yttrande den hornprydda honan att rynka lite lätt på nosen. Såklart. Vem skulle inte tro att hon önskade någonting som kunde ges i denna världen, ovan markytan, under den bara himlen. Och kanske så fanns det en sak som hon önskade sig, någonting som faktiskt kunde ges henne i denna värld, men det var knappast någonting som hon behövde hjälp med att få. Makt, ja det var kanske vad många trodde att hon suktade efter. Och visst brann det en vilja, en iver, inom henne att få slå klorna om denna värld och rensa den. Att få ta bort allt slödder, alla odugliga. Men det var knappast någonting som en vampyrinna kunde göra för henne, och hon önskade heller inte någon hjälp med det. Hon skulle få vad hon önskade, i sinom tid.

Den ljusa blicken, som valts att riktas in i skogens mörker medan hon låtit tankarna vandra, riktades nu åter för att möta den mörka honans röda ögon.
Hur skulle hon uttrycka sig. 'Nej'? Det var alltför tydligt, och den andra honan, varelsen, skulle ändå aldrig kunna förstå att hon endast såg på denna värld som skräp. Speciellt inte efter att hon yttrat sig med ord som antydde att hon brydde sig så starkt om den flock hon valt att skapa i sina första år i detta land.
Så som hon avskydde sig själv för att hon låtit orden lämna hennes tunga innan hon hunnit tänka över dem ordentligt. Men det var sagt. Det fanns ingen anledning för henne att försöka stryka över det, trots allt brydde hon sig inte om vad den andra honan trodde eller tyckte. Det rörde inte ämnet som nu talades om mellan dem. Och ändå så gjorde det väl det..
"Jag är rädd att jag måste kräva ett fast erbjudande i utbyte av dig, för att jag ska överväga att utföra den tjänst du bett mig om."
Tonen i hennes röst var lugn, lika hes och raspande som alltid.
Vad hon ville ha fanns inte i denna världen, och vampyrinnan kunde inget göra för att hon skulle få det. Men självklart så kunde hon ju önska sig någons liv, några dödsfall inom en fiendeflock eller kanske även någonting helt annat som skulle kunna gynna henne och de planer som låg framför henne i detta land. Ja, det var ett alternativ. Men om liv skulle tas, ville hon vara den som tog dem. Om en seger skulle ges, ville hon bara den som kände dess sötma först av alla.
Så av vampyrinnan ville hon nu ha ett fast erbjudande.

[ Jag har varit off. Så otroligt oaktiv. Men jag hoppas inte detta inlägg var alltför hemskt att läsa. ]

**Locura** Vampyr Spelas av : Emmsa

Vissa gånger så önskade Locura att hon kunde läsa andras tankar, se in i deras huvudet och förstå vad som försegick där inne. Och detta var en sådan gång. Visserligen brukade det vanligtvis inte spela någon roll, och lika fort som hon hunnit önska sig det fick hon skratta gott åt sig själv. Hon var sinnessjuk, hon förstod sällan andras tankar än sina egna. Och dessutom brukade vargar sällan vara mer än måltider för henne, varför behövde hon då veta om deras tankar? Det räckte med att se skräcken i deras ögon. Denna gång var det dock annorlunda, för denna hornprydda varg var inte en måltid. Och även om denna var relativt vid sina sinnens fulla bruk så ville Locura ändå veta vad som rörde sig i huvudet.
Vem hade ingenting att åtrå? Det verkade som att denna hon inte var intresserad av att ge en vampyr ett uppdrag, få någonting av det släktet. Eller kanske Locura hade lagt fram det på fel sätt.
"Ni dödliga är av ett udda släkte. Oftast väldigt förusägbara, men sedan finns det de som man verkligen inte kan få något grepp om. De som inte är som de dödliga, vissa till och med lika mitt egna släkte. Underligt..."
Men fortfarande måste hon kunna ge den andra något. Ett fast erbjudande var det sagt, då gällde det endast att förstå vad som menades. Men det var inte det lättaste för den sinnessjuka vampyren som inte ens visste skillnaden mellan rätt och fel.
"Låt mig säga såhär... Det finns det goda i livet, sedan finns det onda. Och ni, liksom jag själv, har valt den väg som innehåller mindre ljus. Trots allt är vi inte så olika varandra, skulle jag tro. Kanske det till och med finns en chans att vi kan slå oss ihop. För det handlar trots allt om att finna en balans, och sanningen är den att jag blir er evigt skyldig ifall ni undanröjer den vita med ljusets krafter. Ifall ni så ber mig om det, kommer jag att stå vid er sida."
Vad var det egentligen hon sade?
Tanken på Demetri slog henne. Han skulle inte gilla det hon just erbjöd sig att göra. Men å andra sidan, han skulle måsta älska henne ifall hon ordnade så att Murder inte längre var i livet. Då skulle det inte finnas någon som kunde hindra vampyrerna från något.
Och trots allt var det hon sade, att hon erbjöd sig mer eller mindre att bli en av Keys undersåtar, endast för Demetris skull.
Allt hon gjorde var för Skaparen.
Och vem kunde egentligen klandra henne för att hon avgudade marken han gick på? Det var trots allt han som hade visat henne den sanna meningen med livet.

**Key** Utvandrad Spelas av : Lullu | Utvandrad

Vampyrinnans ord fick henne att flina lätt för sig själv.
Ett kallt, glädjelöst flin, som endast blottade hennes skarpa tänder för någon sekund.
Ja, hon fann orden roande. Såklart var hon en vanlig dödlig i den andra varelsens ögon. Men då hon inte kunde veta, fanns det ingen anledning att anklaga henne. Och det låg inte det minsta i hennes intresse att rätta den andra honan. Nej, det gjorde ingen skada ifall hon trodde den hornprydda tillhörde de vanliga dödliga. Det kanske till och med kunde ses som en fördel, om själarna i detta land ansåg henne vara en av dem.
Resten av honans ord uppfattade hon, men brydde sig inte om att reflektera. Ifall den andra varelsen menade att hon var en av de som var mer lika vampyrer, eller inte, intresserade henne inte då hon knappast skulle se det som en komplimang att jämföras med den nämnda rasen.
Nej. Det vilade inget agg inom henne emot vampyrerna. Bara ett starkt ogillande. Ett ogillande, som hon kände emot alla levande, även de mindre levande, varelser. Vissa mer än andra.. och somliga hade nästan lyckats med att omvandla detta ogillande till någonting liknande acceptans.
Sådana själar fanns att finna lite här och var i landet. Men de var få.

Utan en tanke på att försöka avbryta eller tillägga någonting lyssnade hon uppmärksamt på den andra honans ord när hon fortsatte tala. Men det var lite av en besvikelse, då hon verkade upprepa sig själv.
Den hornprydda honan hade bett om ett fast erbjudande, vilket menades med att hon önskade att den andra honan lade fram ett specifikt förslag på vad hon kunde tänkas ge i utbyte mot den tjänst hon bad att få utförd.
Och de ord som lämnade henne, var allt annat än specifika när det kom till vad hon kunde tänkas ge.
"En gentjänst från en vampyr är säkert guld värd i många varelsers ögon."
Det var ett konstaterande. Ett säkert faktum.
"Men det ligger inte i mitt intresse att ta vara på en sådan gentjänst genom att låta dig ta ett liv, stå vid min sida vid ett beslut eller hjälpa mig till seger.
Jag tvivlar inte en sekund på att du skulle kunna vara ytterst användbar. Men jag söker seger och makt via min egna väg. Som en vanlig dödlig."
De sista orden kunde hon inte låta bli att yttra, men hon tillät sig inte visa det breda flin som speglades på hennes insida.
"Därför skulle det underlätta för mig en hel del, om du lade fram en specifik, möjlig tjänst. Och om jag finner den rimlig i utbyte mot den tjänst du ber mig om, så har vi såklart en överenskommelse."
Den iskalla blicken vilade stadigt på honan. Och för ett otränat öra, så kunde man mycket väl tro att hon med sina ord önskade reta upp den andra honan. I sitt val av ord lät hon kanske lite väl petig, krävande, men hon var endast fast besluten att se till att även få sin egna vilja igenom. Trots allt, om hon inte ställde krav på varelser omkring henne, skulle hon inte vara den hon var.
Svansen knyckte till bakom henne, och huvudet lyftes en aning, om så bara någon millimeter, i en gest som avslöjade att hon just kommit på någonting hon inte önskade utelämna..
"Innan du börjar fundera, vill jag bara ställa en fråga. Någonting som slog mig då du nämnde balans.
Många talar om att det bör finnas en stadig balans mellan ont och gott, ingen nyhet då den tanken inte tycks vilja lämna vargars huvuden, och att den aldrig bör försöka rubbas. Jag anser det vara ingenting annat än skitsnack, godhet i mina ögon är smuts och orenheter världen klarar sig utan. Men min åsikt kan komma att motsäga sig själv nu en aning.. då jag gärna vill veta hur du, och kanske många andra av ditt släkte, skulle nyttja fallet av en varg med ljusets kraft. Murderotic är ett problem för er. Men kanske är hon ett nödvändigt problem för att den så kallade balansen som vilar mellan natt och dag inte ska rubbas.
Exakt vad skulle det innebära, om jag valde att utföra den tjänst du ber mig om?"

**Locura** Vampyr Spelas av : Emmsa

Plötsligt ställdes en fråga emot henne. Den andre hade börjat med att tala om en balans mellan gott och ont, någonting som uppenbarligen inte verkade spela någon roll för den hornprydda. Men hon verkade vara intresserad av vad Locura tyckte om saken. Eller snarare hur Locura skulle utnyttja ljusets fall.
Åh, hon gillade denna dödliga.
Fortfarande hade hon inget konkret som hon kunde erbjuda den hornbeprydda, men det spelade egentligen inte heller någon större roll. För uppenbarligen hade deras samtalsämne tagit en vändnig. Ifall det var något positivt eller något negativt spelade egentligen ingen roll. Det intressanta var vars det skulle leda. För denna hona, Key som hon kallades, verkade ha mer vett i huvudet än de flesta andra. Kanske Locura kunde se lite av sig själv i den andra, men hon gjorde det inte. Ville inte. För hon var inte dödlig, och de hade ingenting gemensamt. Förutom ondskan som gav dem energi.

"Varför du ska hjälpa mig är egentligen en bra fråga, kanske också en fråga utan svar. Men jag hoppades att det kunde vara så att vi strävade efter samma mål du och jag..."
Tungan sökte sig ut ur munnen och fuktade de smala läpparna. En gammal vana, eftersom att hon inte längre hade några som helst bekymmer med de fysiska delarna av livet så att säga. Hennes kropp var inget annat än ett kärl som gjorde det möjligt för henne att ströva runt och njuta av livets goda delar.
"Det goda, det vidriga ljuset... Det måste bort. Ifall ni gjorde mig denna tjänst, så skulle ni också göra mig till en mäktigare varelse. Och jag skulle vinna både uppmärksamhet och gillande från min skapare. Dessutom skulle ni hjälpa mitt släkte att slippa en av våra största fiender. Ni förstår, hon har koll på oss. Vill utrota oss. Och vad vore en värld utan den ondska vi vampyrer sprider?"
Ett slugt leende hade beträtt hennes läppar, ett leende som sade att det kanske egentligen bara var fina ord som kom ur hennes mun.
"Balansen mellan gott och ont är något som inte existerar. Det enda som finns är den strid som pågår mellan dem, oavsett ifall vi vill det eller ej. Och när det kommer till strider måste man välja en sida. Och jag har gjort mitt val, och jag antar att även ni har gjort ert. Så varför då vara emot varandra? Vad det skulle innebära om ljusvargen dog är ett mysterium för en enkel varelse som mig själv. Men inte kan ni klandra mig för att jag följer den naturliga instinkten att vilja utrota min fiende?"
Hon talade bra, nästan bättre än hon hade trott att hon kunde göra. Och visst kändes det bra, verkligen bra. Ord var makt, till en viss del. Det roliga denna gång var att Locura faktiskt höll sig till sanningen, delvis. Att hon undvek att nämna att hon ville ta över ljusvargens revir var dock inget som var särskilt viktigt. Det kunde väl knappast spela den hornbeprydda någon roll?
Hon hade i vilket fall som helst inte tänkt nämna just det, eftersom att det ansågs vara oviktigt.

Återigen gled tungan ut ur munnen, fuktade de smala läpparna vilka var böjda i det sluga flinet. De röda ögonen lös svagt i nattens mörker och det var med en smått hungrig blick som hon såg på Key. Men som sagt, denna varg var inte till för att ses som ett byte.
Åtminstone inte ännu.
Det var med en svag spänning i kroppen som Locura väntade på ett svar.

**Key** Utvandrad Spelas av : Lullu | Utvandrad

Blicken vilade stadigt på den andra honan, kall och tålmodig.
Vad som försiggick inne i huvudet på henne kunde ingen förutom de med kraften att läsa tankar lista sig till, då det var alltför uppenbart att det lugn som vilade kring henne var som ett gift; det var till för att lugna de varelser som befann sig i hennes närhet, men det garanterade inte att det var äkta.
Att se vaksamhet i de blickar som vilade på henne lockade alltid fram ett flin över de svarta läpparna. Om än det var tydligt att under detta möte kände ingen av honorna rädsla inför den andra, men hon visade ändå upp den mask hon alltid bar. Att släppa andra inpå livet, låta andra få ana vad som cirkulerade i huvudet på henne, var någonting hon aldrig tillät sig själv göra. Och då hon under hela sitt liv alltid avskärmat andra, kunde man nu nog konstatera att hon glömt konsten att visa känslor. Annat än irritation och avsky..
Återigen öppnades käften som prydde hennes strupe, och den skära tunga som låg skyddad mellan dem fuktade nu läpparna som nästan smälte samman med den korta pälsen på hennes hals. Om det var någonting hon var medveten om, eller om kroppen agerade på egen hand, var inget man kunde vara säker på då hon verkade ytterst omedveten om det.

Vampyrinnans ord uppmärksammades väl av henne, men vad som fick den isblå blicken att smalna en aning var det flin som kunde tydas på den andra honans läppar.
Kanske var det endast vackra lögner hon hävde ur sig, i hopp om att de skulle lura den hornprydda att naivt gå med på att utföra den tjänst hon bads om.
Key höjde hakan, men bara någon millimeter, utan att släppa den andra med blicken. Nej, hon trodde inte att den andra lade fram sanningen för henne. Kanske att det faktiskt kom med några sanningens ord, men hon tillhörde dessvärre inte de som blint trodde på allting som en vampyr lade fram till dem.
Visst hade hon frågat, och hoppats på ett svar. Men sedan detta möte börjat hade hon varit noggrann med att inte tro att allt som lämnade den andra honan tillhörde sanningen.
Det fanns dock ingen anledning att anklaga den andra för lögn. Nej, det skulle hon inte vinna något som helst på. Därför beslöt hon att föra samtalet vidare, för nej; helt nöjd med det svar hon givits var hon inte.
"Jag gör allt annat än klandrar er."
Denna gång fuktades läpparna tillhörde hennes 'normala' käft, innan hon valde att fortsätta..
"Och visst strävar vi efter samma mål. Till viss del, då vi båda anser att det goda bör utrotas.
Men du utelämnar en ytterst viktig del, om det så är medvetet eller inte. Jag vill veta vad du som vampyr, kanske även vad andra av ditt släkte, anser är ett passande öde för de vanliga dödliga tillhörande den onda, mörka sidan?"
Ett leende kunde anas i mungiporna på henne, men hon tillät det inte bredda sig över läpparna för att blotta hennes tänder.
Den kalla blicken verkade ha blivit mer intensiv när hon talat, men det var ändå svårt att säga exakt vad hon tänkte på då hon studerade den andra honan med stadig blick.
"Om ni nu följer era instinkter så intensivt, skulle vi då endast ses som föda när den enda med kraften att driva er undan tagits bort?"
Orden som lämnade hennes egen tunga hotade ett brett grin att spricka upp på hennes läppar, men hon tvingade sig själv att hålla det tillbaka. Det roade henne ytterst att lyssna till sina egna ord, då hon jämförde sig själv med vanliga själar. Men hon såg det bara som en fördel om vampyrinnan fortsatte tro att hon inte var något annat än en dödlig, kanske bara kunde anses vara en måltid som just nu kunde göra någon nytta.

**Locura** Vampyr Spelas av : Emmsa

Locura hade ett smått roat leende medan hon såg rakt in i den andres ögon. Blåa, kyliga... Påminde henne lite om valpen vars liv hon inte tagit för allt för länge sedan. Han hade haft samma ögonfärg. Men mycket snart skulle även minnet av honom blekna, försvinna i samma avgrund som alla andra minnen hade försvunnit i. Det var som ett stort tomt hål i hennes huvud, ett hål där vackra och hemska minnen skulle stanna så att hon kunde plocka fram dem då hon kände för det. Men hon brydde sig inte, och därför mindes hon inte. Det enda som betydde något var henne själv. Och såklart Demetri och Kaine. Allt annat var obetydligt.
Egoistiskt var ett ganska bra ord ifall man ville beskriva henne som karaktär. Egoistisk och sinnessjuk. Ett annat ord för obrydd, känslokall, ond, hånfull och livsnjutare. Visserligen fanns det såklart vargar som inte förstod vad galenskap innebar, men då fick de lära sig den hårda vägen då de mötte Locura. Hon gillade att saker och ting var simpla. Och det borde också alla andra göra, enligt henne.
Egoistisk och sinnessjuk.
Varför använda fem ord då man kunde använda ett?

Svansen rörde sig lätt bakom henne och de röda ögonen mörknade av en aning. Detta för att vampyrens instinkter vaknade till liv en aning då irritationen tryckte lätt inom henne. Den andre, den hornprydda, var en mycket nyfiken varg. Eller kanske det var fel ord, men frågvis var då ett som passade. Och Locura var inte riktigt säker på att hon uppskattade alla dessa frågor. Men å andra sidan, var det inte så dödliga var? Misstänksamma och oförstående. Och Locura kunde inte klandra denna varg från att vilja veta vad som skulle hända med hennes släkte ifall vampyrerna kunde härja fritt. Men det var det som gjorde de dödliga så patetiskt - De brydde sig allt för mycket om i princip allting.
"Låt mig säga såhär... De vita ljusvargen håller till i Itrozo, och det är endast i den skogen som vi vampyrer inte är tillåtna att vandra eller jaga. Resten av landet har den vita ingen koll på alls. Där kan mitt släkte göra vad de än vill, och ändå lever de flesta vargar gott. Det enda som skulle ske i våran värld skulle vara att vi hade en fiende mindre, vilket skulle vara en lättnad."
Det var illvilja man kunde höra i Locuras röst när hon talade om Murderotic. Hon ville den vita något ont, men problemet var att hon inte kunde göra det själv. Hon behövde hjälp.
"Jag kan inte erbjuda dig något konkret, eftersom att jag sedan länge har tappat minnet av hur det är att vara dödlig. Vad ni önskar och åtrår. Själv känner jag endast törsten efter blod, och jag antar att det är något som ingen av er dödliga kan förstå. På så sätt är vi olika, men ändå står jag här och frågar om en tjänst i utbyte mot vad ni än önskar. Och jag hoppas innerligt att ni inte kommer att låta detta tillfälle glida förbi. För er skulle det inet vara några problem att ta livet av den vita ledarinnan, det är jag säker på. Det skulle vara en enkel sak att göra och i gengäld få vad ni än önskar."
Det var konstigt, för Locura menade verkligen vad hon sade. Hon skulle betala denna tjänst på vilket sätt den andre än bad henne om, åtminstone så som det kändes nu.

**Key** Utvandrad Spelas av : Lullu | Utvandrad

Utan att röra en min, med kylig blick, lyssnade hon när den mörka honan åter särade på käftarna för att tala.
Musklerna började röra sig under hennes skinn, ingenting som gjorde något då hon inte tyckte det var nödvändigt att visa upp en avslappnad fasad för den andra honan, men hon kunde inte förneka att hon ogillade smaken av irritation som lade sig på hennes tunga.
Sedan mötets början hade det inte förvånat henne att den andre ansåg sig stå högre, med mer styrka och makt än de levande hon mötte, och att hon ville göra det tydligt för sin omgivning att det endast varit slöseri med hennes tid att tala med en av de vanliga dödliga, om det inte varit för att hon behövde få denna tjänst gjord. Trots detta, gillade hon inte hur den andra honan prompt skulle upprepa sig och envetet hålla fast vid att vampyrerna inte var någonting de dödliga av det onda släktet behövde bekymra sig om.
Det lät som vackra, inbäddade lögner man serverade unga valpar i avsikt att driva undan deras oro och tvivel.
Ändå avbröt hon inte vampyrinnan. Kom inte med invändningar trots att hon gärna skulle ha velat. Nej, hon lyssnade på den mörka honan, tillät henne tala till punkt. Lade mycket riktigt märket till den illvilja som vilade i honans ton när hon talade om den ljusa honan, denna Murderotic. Och såklart förstod hon vikten av detta för vampyren. För alla vampyrer. Någonting som bara klargjordes ännu tydligare när hon uppmanades att inte neka denna möjlighet att få en vampyr att stå i skuld till henne.
Men där dök ännu ett problem upp. Detta samtal kanske inte skulle ses som något annat än ett enda stort problem i vissa individers ögon, men vad den hornprydda honan i just den stunden valde att se som det stora problemet var det faktum att hon inte var lika frestad av tanken på att en vampyr skulle stå i skuld till henne så som många andra kanske skulle vara. I tankarna dök en annan kolsvart hona med blodröda ögon upp, och hon slog undan blicken från den andra honans för att stirra ner i marken medan hon lät tankarna cirkla innanför pannbenet på henne.
Det vore mycket oklokt att vägra gå med på detta, av den anledning att vampyrinnans tjänster kunde komma att bli av stor nytta för henne. En dag. Någon gång. Om honan höll sitt ord.
Å andra sidan, denna ljusets varg, Murderotic, som hon skulle vara tvungen att röja ur vägen..
Den hunger hon alltid bar med inom sig rörde sig sakta, gjorde sig uppmärksammad, och hon insåg med ens att hon saknade smaken av blod på tungan och det korta ögonblicket av tillfredsställelse hon alltid gavs ögonblicket efter att livet lämnat den stackars levande varelse hon beslutat att slå käftarna om.
Beslutsamt mötte hon åter vampyrinnans blick. Men om de ord hon planerade yttra skulle vara ett svar den svarta nöjde sig med eller inte, det kunde hon inte gissa sig till på förhand.
“Jag är ytterst frestad. Och villig att överväga det.”
Ett svagt, mycket svagt intresse för denna omtalade Murderotic hade börjat ta form inom henne. Ett intresse som eldade på det monster inom henne som var hennes hunger, hennes törst; hennes andra hälft. Hon vädrade redan offer i luften, och viljan att först få möta denna ljusets hona och bedöma hennes vikt i denna värld var alltför stark för att hon skulle kunna acceptera vampyrinnans förslag redan nu.
Visst anade hon att den andra honan kanske inte alls skulle gilla idén, men hon skulle inte se det som en förlust ifall vampyrinnan drog tillbaka sitt erbjudande. Men det skulle såklart vara en vinst att få henne att stå i skuld.
“Om det är ett alternativ, hur lång tid kan du vara villig att ge mig innan du vill ha mitt svar?”
Dumdristigt, kanske idiotiskt. Hon visste mycket väl att chansen kanske redan nu glidit henne ur händerna(tassarna?), men hon tänkte stå fast vid sina ord. Trots allt, vampyrinnan var väl knappast den rätta att gnälla över tid då vampyrer inte åldrades.
Såklart kunde hon nekas totalt. Men det var en risk hon var villig att ta. För hon ville ta reda på mer om Murderotic innan hon beslöt att ta sig an henne. Ingenting hon tänkte berätta för vampyrinnan, och antagligen någonting som hon tänkte göra vare sig Locura tänkte återta sitt erbjudande eller inte.

**Locura** Vampyr Spelas av : Emmsa

De röda ögonen smalnade av då Locura hörde den andres svar, och för några ögonblick försvann även det sluga leendet från hennes läppar. Svansen rörde sig lätt och öronen klippte till. Käkmusklerna pressades samman en aning och inom sig kunde hon höra vampyren väsa att det inte var tid för samtal nu. Det var tid för jakt, tid för att döda denna varelse.
Missnöje.
Vampyren hade sedan länge tappat förmågan att egentligen ha några känslor, men vissa saker dröjde sig ännu kvar hos henne. Vissa känslor, såsom ilska och skadeglädje. Och uppenbarligen även missnöje för det var det hon kände nu. Det stack till i henne í samma ögonblick som den hornprydda honan hade talat klart. Vem var egentligen denna mörka hona att ställa krav på henne, en varelse från det mäktigaste släktet här i Numoori? Det verkade helt enkelt inte rimligt, och lusten att visa detta för den andra blev allt större. Men Locura behärskade sig, tryckte undan vampyrens instinkter som sade henne att det enda vettiga att göra i en situation som denna var att döda.
Och sedan låg leendet åter klistrat på läpparna medan den silkeslena rösten gled upp ur hennes strupe allt medan hon talade.
"Tid är en relativ sak för mig. Det som ni dödliga kallar för en livstid är bara en liten del av evigheten för mig. Så ni behöver inte tvivla på mig när jag säger att tid inte är något problem."
Ett lätt skratt lämnade henne, hon tyckte det var roande.
"Dock kan det bli ett problem... Ni förstår, jag ägnar mig inte åt tid. Jag väntar så länge jag känner för det, sedan slutar jag. Tänk över mitt erbjudande, och låt mig sedan veta ert svar. Men att vänta allt för länge med att bestämma er vore inget jag rekommenderar. Mitt erbjudande står kvar, men inte hur länge som helst. Som sagt, jag kan inte ge er någon bestämt tidpunkt då svaret ska vara levererat, men inte heller kan jag sätta upp någon gräns. Tid är oviktigt i en värld som min."
Det var sant, hon tänkte aldrig på tiden. Dock hoppades hon att den andra honan skulle förstå vad hon menade. Visst stod hennes erbjudande kvar, men det var fortfarande begränsat. Men att sätta ut en gräns var omöjligt för vampyren att göra, hon hade helt tappat begreppet om vad tid innebar. Tid var en sak för de dödliga, inte för henne.
"Jag kommer att vänta med spänning..."
Återigen ett kort skratt, samtidigt som svansen svepte bakom henne. De röga ögonen glimmade av illvilja i mörkret och tankarna rörde Murderotic. Tänk om den vita solvargen äntligen skulle möta sitt slut. Hur uppskattad skulle hon då inte bli bland sina jämlikar, och framför allt av Demetrius? Han skulle avguda henne, på samma sätt som hon avgudade honom. Och ingenting skulle kunna bli mer perfekt. Sedan skulle de ha en evighet på sig att leva livet. Och hon skulle inte vara tvungen att hålla sig borta från sin skapares sida som hon nu gjorde. Hon skulle kunna vara nära honom, visa honom den affektion som hon bar på.
Och det bästa av allt var att han skulle ta emot henne, han skulle uppskatta henne. Bara hon röjde undan Murder.

**Key** Utvandrad Spelas av : Lullu | Utvandrad

Det kanske inte var menat för henne att uppmärksamma, eller så var det precis vad det var, men det syntes tydligt på den mörka honan att svaret hon givits inte varit vad hon önskat höra. Fast då hade ju den hornprydda inte heller menat att säga vad hon trodde sig förväntas, nej allting blev så mycket roligare om man struntade i att endast försöka behaga rovdjuret framför sig och istället hålla fast vid sina egna planer. Och när hon dessutom inte kände sig hotad, som vilken annan vanlig varelse som helst skulle ha gjort, kunde hon lika gärna spela vidare med sina egna kort istället för att läsa av vampyrinnan och försöka hålla hennes humör uppe.
Det tog dock inte lång stund för den andra att mycket snart klistra på sig det där tillmötesgående leendet igen och åter var den ljusögda honan tvungen att kämpa för att inte rynka på nosen när den andra honans lena ord smekte hennes öron. Aldrig var det uppskattat att mötas av en len ton och förstående leende, inte när man synade dem lika lätt som hon gjorde med denna vampyrinna. Men istället för att stryka bak öronen, snegla med skarp blick eller fnysa högt av missnöje så pressade hon samman käkarna hårdare och intalade sig själv att detta möte nog var intressantare än vad hon upplevde det.
Framför henne satt trots allt en vampyr, den första hon hade, ja man var väl tvungen att uttrycka det med ordet 'äran', att träffa och tjänster skulle kanske komma att bli utbytta dem emellan.
Kanske var det det faktum att den andra honan så blint tog henne för att vara en av alla de vanliga dödliga i detta land, att hon inte brydde sig om att uppmärksamma henne det minsta. Vem kunde uppskatta att bli underskattad av en varelse vars största fiende var solen som varje dag tog sin plats på himlen? Den skära tungan smög sig över hennes svarta läppar, och hon höll fast honans blodröda blick i sin egna medan hon lyssnade till hennes ord och samtidigt lät tankarna vandra.
Att underskattas kunde dock ses som en fördel, som hon redan klargjort med sig själv. Men det skälvde till inom henne varje gång den mörka honan liknade henne vid alla de andra levande varelserna som vandrade ovan denna jord. Andades denna krämiga, äckliga luft som ibland kändes äcklig i lungorna på henne.

Honan hade till sist talat till punkt, och Key valde att sänkte huvudet, om så bara någon millimeter, för att visa att hon lyssnat till varje ord och att hon förstod vad som gällde.
Nästan skrattretande, eller hur? Ingen av honorna önskade nog att den andre skulle ställa krav, ändå så krävde de väldigt mycket av varandra i just denna stund. Ingen av dem ville ödsla alltför mycket tid på detta, de ville inte vänta, men de ville inte heller avslå förslaget som tagits upp mellan dem.
De isblå ögonen, med de blanka, svarta vitorna, visade fortfarande inte minsta tecken på känslor eller tankar som kunde röra sig inom henne, men hennes kroppshållning talade för att hon inte tänka backa undan eller sätta sig upp emot det som just sagts.
"Jag ska låta dig veta så fort jag bestämt mig."
Ännu en svag gest, bara någon millimeters böjning på nacken, för att visa att hon inte planerat att låta den andra honan vänta.
Med det sagt valde hon att resa sig upp. Rörelsen såg smidig ut, men lederna i den tunna kroppen protesterade emot att behöva arbeta igen.
Svansen fann sin plats ovanför marken, hjälpte henne finna balansen, och hon stod som alltid högrest med en hållning som talade för hennes position och styrka.
"Och tills dess att vi möts igen, vilket jag hoppas ska bli inom en snar framtid, bör du kanske hålla dig undan mina marker."
Ett svagt leende kunde anas på de svarta läpparna, och om än orden kunde tas som en varning var de mer menade som en påminnelse. Om än denna vampyrhona just givits en tydlig anledning att inte stöta sig med någon ur hennes flock, var vampyrer det sista hon ville se intill sina gränser tills dess att hon beslutat sig för sina framtida handlingar.

**Locura** Vampyr Spelas av : Emmsa

Locura kunde känna ett svagt sting av nöje då hon hörde den andres ord. Även om hon visste att De dödliga kunde vara lika onda och förrädiska som hennes egna sort och att de verkligen inte var att lita på. Men hon hade varit beredd på det, var fortfarande beredd på det. Visste att denna hona kanske inte skulle hjälpa henne så som Locura hoppades på. Men fortfarande hade den första brickan lagts på spelplanen och nu var det dags att invänta nästa drag.
Motståndarens drag.
Och det var med ett slugt leende på läpparna som hennes hjärna gick igenom alla de möjligheter som detta möte skulle kunna leda till. Vilka konsekvenserna skulle kunna bli och hur det skulle kunna gynna henne eller försvåra för henne. Men var saker som återstod att se, ingenting man fick haka upp sig på. Precis som De dödliga brukade ta en dag i taget skulle nu Locura bevaka händelseförloppet utan att dra några förhastade slutsatser eller planera något i förväg. Det enda som egentligen var viktigt var att solvargen försvann från livet, inte vägen man tog eller medlen för att uppnå det målet. Och ifall detta inte skulle fungera var Locura säker på att hon skulle lyckas i alla fall. Inte bara för att det fanns andra vargar som tillhörde onda flockar, men också för att det fanns mäktigare varelser att köpslå med. Hon hade aldrig varit mycket för Gudarna, men deras existens kunde faktiskt komma till hennes nytta ifall denna plan inte lyckades.
"Ni har mitt ord på att jag kommer hålla mig borta från era marken och era... flockmedlemmar." Hur mycket en vampyrs ord nu kunde vara värt. Det hade varit nära att Locura kallade de som Key styrde över för måltider, vilket sade ganska mycket om hennes sätt att se på De dödliga. "Men jag håller mig i närheten."
Det sluga leendet låg kvar på läpparna allt medan vampyrinnan reste sig upp och den blodröda blicken granskade den hornprydda vargen med en illvillig glimt.
"Tills vi möts igen, min vän."
Ett kort skratt lämnade Locura och sedan var hon borta. Kvar i luften hängde fortfarande de gälla tonerna från hennes strupe, men även dem dog bort ganska snabbt. Sedan var det som om hon aldrig hade varit där. Inte ett spår fanns efter henne. Hon hade försvunnit mycket likt hur en dröm gör när man vaknar. Men hon skulle inte vara långt borta, precis som hon hade sagt.

[Mysko, men aja... AVSLUTAT 8D]

::: IC: NUMOORI :::

Fungoria

Favoures and returns

::: IC: NUMOORI :::

Fungoria