::: IC: NUMOORI :::

Redan 2024? Som tiden går. Då är det minsann dags för nyheter! Glad

2023 var ett långsamt år för de flesta, så även för oss i Crew som …

Gott Nytt År Numoori! Och god Jul i efterskott Eye sparkle

Här kommer lite blandat som hänt under det senaste halvåret och lite kommande …

**Locura** Vampyr Spelas av : Emmsa

[Reserverad för Sleazoid.]

Sten.
Det var det enda som kom upp i hennes huvud när hon sökte efter ord som kunde beskiva detta område.
Grått, tråkigt, livlöst.
Stenigt.
Trots att vissa av de gråa, hårda sakerna glänste relativt vackert i det klara månljuset så kunde hon fortfarande inte se någon skönhet i detta område. Ingenstans. Men å andra sidan, när fann hon någonsin skönhet i naturen nå mera? Sedan hon hade förvandlats hade hon kunnat se klarare, och därmed också insett vad saker och ting var.
Meningslösa.
Allting som inte rörde henne hade helt enkelt ingen mening. Och det gällde även naturen.
Vad spelade det för roll vilken terräng hon vandrade genom? Ingen alls, hon var ändå överlägsen alla andra.

Det var när Locura rundade ett av de större stenblocken som hon stötte på doften. En doft som fick henne att stanna upp några ögonblick.
Sleazoid...
Käkmusklerna spändes då hon bet ihop tänderna och överläppen drogs upp en aning.
Enda sedan hon mötte Demetri hade hon haft tid att fundera. Tänka över hans ord, inse vad hon hade gjort för fel. Det måste ha varit när hon och hennes skapare mötte paret, honan hon skulle döda och den djuptänkande hanen. Det måste ha varit då Vitben började se henne som svag. Han hade läst henne tankar, förstått henne tycke om den tvättbjörnsmönstrade.
Hon gillade det inte, gillade inte tanken på att Vitben såg ned på henne över en sådan sak.
Hon var en vampyr, hon var ond.
Och hon skulle bevisa det.

**Sleazoid** **Crew** Flockledare Spelas av : Zara

Ken-Yak, ännu en gång. Det var knappast så att den svartvita tvättbjörnsmönstrade hanen fann någon vidare charm i denna platsen, inte heller en av de som han kunde påstå sig gilla, men ändock så verkade det allt som ofta bli ett mål dit vars hans tassar tog honom, han hade aldrig vetat varför. Det enda som stenslätten egentligen lämpade sig för var träning, och kanske även skugga, var det en anledning till att han nästan för ofta befann sig här? För att det fanns gott om skugga? Nej, det kunde han inte påstå, han visste inte, och så fick det väll förbli. Denna natten var nästan ovanligt mörk för att vara en sommarnatt, inte hanen emot, snarare så att det var motsatsen, någonting som riktigt uppskattades, om det skulle fortsätta att göra det var då en annan fråga. För nog var han medveten om han inte var ensam, även om ingen doft låg i luften, även om han inte hörde någonting eller kunde lägga blicken på någon. De dansande gestalterna omkring honom var svaret på det hela, deras röster ekade som vanligt i hans inre, meddelade honom konstant som vad som fanns omkring honom, och inte var det en främling han skulle till att stöta på denna natt, nej, en gammal bekant. De svartvita öronen klippte till på hans huvud och ville på att stryka sig bak emot nacken, men det tillät han inte. Han må ha ändrat sin åsikt angående den varelse han skulle till att stöta på, men inte var det rädsla som härjade hans sinne, långt ifrån. Den glödande skogsgröna blicken svepte över stenlandskapet och lade sig slutligen på varelsens mörka gestalt i mörkret, han hade fortfarande inte ändrat sin åsikt, och skulle aldrig göra så. ''Locura, vad ger mig nöjet??'' det gick utan vidare problem att höra att han inte var seriös med sina ord, för helst, mycket hellre än att föra ett samtal, så skulle han nog vilja sätta honan på plats, kanske till och med slita huvudet av henne, om inte denne varit ett av nattens barn ville säga.

**Locura** Vampyr Spelas av : Emmsa

Orden nådde hennes öron och hon kunde höra dem lika klart som om han hade stått alldeles bredvid henne. Även om ironin i rösten var tydlig kunde hon inte låta bli att reta upp sig på orden som användes. Som om han kände henne...
Det var hans fel, alltihop.
Sekunden senare stod han alldeles vid hans sida.
"Det är inget nöje, snarare ren otur," väste hon och backade undan i normal takt. Vanliga dödligast takt.
Hennes blodröda ögon mötte de skogsgröna, och det fanns en klar fientlighet i dem.
Även om hon inte visste vad Sleazoid ville göra med henne, var det exakt samma sak hon ville göra med honom. Plåga honom, få honom att lida, bevisa att hon inte behövde de dödliga. Att Demetri var den enda, och alltid skulle förbli det också. För evigt.
"Du förstår... Det är ditt fel."
Tänderna blänkte i månljuset då hon talade och det sluga leendet som vanligtvis låg på hennes läppar var som bortblåst.
Hon kände inte för att spela med honom, leka en lek. Det brukade vanligtvis få henne att må bra, ge henne tillfredsställelse. Men nej, inte denna gång. Allt för mycket stod på spel. Hon hade Vitben att tänka på, vackre Vitben...
Hon måste bevisa att hon var mer än en slav.

**Sleazoid** **Crew** Flockledare Spelas av : Zara

Han granskade honan kort innan blicken fästes på en punkt någonstans vid sidan om henne, som om han funderade över något. Skuggorna dansade endast lugn och bekymmersfritt omkring honom, men liksom alltid annars redo på att följa hans minsta vink, om den så gavs. Han rörde inte ens så mycket som en min då hon sekunden senare befann sig på ett betydligt kortare avstånd än vad det ursprungligen varit, vred endast stillsamt blicken emot hennes och vickade vagt på huvudet. ''Sant'' nog fanns det de som han mycket hellre skulle träffa än just henne, väldigt många faktiskt. Rösten han talade med var lika lugn och stel som vanligt, ingen förändring där inte, inte ens något tecken på fientlighet eller ilska, även om den fanns där inom honom, i viss mån. Han var inte den första att hetsa upp sig, hade aldrig varit, och inte heller var han den som visade känslor, inte vid tillfällen som dessa, varför skulle det vara nödvändigt? Nej, juste. Han höjde vagt på ögonbrynen då han hörde det andra hon sade, att allt var hans fel, han kunde, och kunde samtidigt inte, förstå vad exakt det var hon syftade på, och antagelser var heller ingenting som var vanligt då det kom till denna hanen. ''Jaså, vad har jag nu gjort??'' stämman var densamma som tidigare han talat, det fanns inte det minsta tecken på att rösten dolde någonting, inte heller att den hade några brister, en så perfekt fasad. Det var nog det enda man kunde vänta sig efter det liv han levt, och den tid han fått till att bygga upp det hela, en skådespelare, ett så perfekt försvar. De flesta vargar skulle nog bli osäkra och rent utsagt oroliga i närvaron av en vampyr, och skulle inte drömma om att kunna ge svar på tal eller gå denne till mötes, han var en av de som skiljde sig ifrån genomsnittet, från mängden.

**Locura** Vampyr Spelas av : Emmsa

Hon väste svagt när han frågade henne vad han gjort, gillade inte den likgiltiga tonen i hanens röst.
Tänkt att hon hade uppskattat hans sällskap. Nu verkade det otroligt ifall hon någonsin igen skulle ens kunna se på honom utan att känna avsmak.
Kanske hon inte hade någon rätt att döma honom, kanske det var fel av henne att anse att allting som hade hänt var hans fel. Kanske hon endast hade sig själv att skylla. Men ärligt, hon var sinnessjuk, varför skulle hon bry sig det allra minsta?
Alla gjorde fel.
Det som skiljde henne från alla andra var att hon inte brydde sig. Ifall någon oskyldig fick lida var det inte hennes problem, även om det var hon som orsakade denne smärtan.
"Du förstörde allt," fräste hon samtidigt som hon sakta började cirkla runt honom. Hon hade inte bråttom, tog sin tid. Men hon hade heller ingen större lust att vänta. Han skulle få veta vad han hade gjort, sedan skulle hon plåga honom tills han inte längre kunde stå på sina egna patetiska små ben.
Ja, hon ville se honom lida.
"Det är ditt fel att jag inte längre är speciell. Du gjorde mig svag, patetisk, meningslös... Till en slav."
Det sista ordet uttalade hon med avsmak och ögonen glödde till.
Mest troligt hade hanen ingen aning om vad hon talade om, men den tanken slog aldrig Locura. Hon var allt för upptagen med att vara irriterad på honom, samt hindra impulsen att kasta sig över honom redan nu. Men det fanns ingen mening med det.
Han skulle få veta först.

**Sleazoid** **Crew** Flockledare Spelas av : Zara

Han suckade lågt och skakade sedan vagt på huvudet, det enda han egentligen gjort emot henne var att hindra henne ifrån att döda den varg som stod honom närmast, som betydde allra mest, och som han älskade. Och i slutändan så hade det varit han som blev skadad, inte hon, så vad hon hade att klaga över var ingenting som han ansåg värt att uppmärksamma särskilt mycket, men han sade ingenting om just det, en hjärna hade han i alla fall. ''Jag gjorde ingenting annat än att vara mig själv och sedan skydda den jag älskar, det finns ingenting fel i det, om du nu blev svag, patetisk och meningslös, så var det ingen annan än du själv som orsakade det hela, som gjorde dig till den slav du påstår dig vara, du hade en fri vilja, både första och andra gången vi träffades, likaså jag hade, och vi båda fortfarande har, du hade kunnat döda mig den där natten på Azhekaslätten, men det gjorde du inte, inte var det då mitt fel vilka val du gjorde'' rösten var nästan förvånansvärt lugn då han talade, inte riktigt lika stel och likgiltig som tidigare. Han försökte inte få henne att tro någonting särskilt, utan lade endast fram den fakta som fanns, och inte talade han heller någonting annat än sanning, osanning var inte endast en synd, utan så otroligt onödigt, gynnade ingen i slutändan, allra minst en själv.

**Locura** Vampyr Spelas av : Emmsa

Locura kunde inte låta bli att skratta. Ett kort, glädjelöst skratt lämnade henne strupe samtidigt som hon lät blicken glida över omgivningarna innan den åter fäster på Sleazoid.
Han verkade inte riktigt förstå, eftersom att han sade att det var hon som orsakat Demetris nya synsätt på henne. Men han hade fel, han hade allting med detta att göra. Om han inte hade varit så intressant hade hon inte behövt tänka tanken på att låta honom gå oskadd. Och ifall hon bara hade kommit åt honan så hade allting varit bra.
Men nu var det inte det.
"Din älskade... din älskade!" väste hon och tog två snabba steg emot honom. "Det är det enda nu dödliga talar om, det enda ni kan tänka på! Min älskade, min kärlek... Så patetiskt!"
Hon fnös åt sina ord, för hon såg verkligen ingen mening med kärlek. Det hade hon heller aldrig gjort, inte ens som en dödlig.
"Du skulle ha låtit mig äta henne, ja... Låtit mig suga ut henne liv. Allt hade varit så mycket bättre då. Vad hade det spelat för roll? Hon kommer ju ändå att dö förr eller senare, varför kunde jag bara inte få henne? Hon hade så mycket liv inom sig..."
Det var delvis därför som Locura hade velat sätta tänderna i den lilasvarta. För hon hade kunnat känna att denne var dräktig, därmed bar denna även på mer liv än andra.
Och det var livet vampyrerna ville åt.
Det var det som gav dem näring, det var det som gav dem makten.

**Sleazoid** **Crew** Flockledare Spelas av : Zara

Han reagerade inte alls av att hon utan vidare förvarning tog sig närmare honom, utan höll endast den vanligt stela fasaden, den rämnade inte, det gjorde den väldigt sällan, och då speciellt inte åt det håll som gick att jämföra med rädsla, ilskan var troligare, men rätt så ovanligt att skymta hos honom. Han nickade vagt, ''Så brukade jag tycka förut, att kärleken var meningslös, patetisk och onödig, att det enda som uppfyllde allas hjärnor var tankar på att hitta någon som betydde någonting, jag ansåg det ytterst irriterande, och jag kan ännu inte förstå de som ränner runt som på moln för att de är kära, men har man hittat någon som verkligen betyder någonting så vill man knappast se denne komma till skada'' han var nog ute på rätt så djupt vatten nu, lekte kanske med döden, men det bekymrade honom inte, skrämde honom inte heller, varför skulle det? Nej exakt. ''Oavsett om det är av kärlek, blodsband eller respekt'' det var sant, i alla fall för honom. Då han hörde det andra hon sade så skakade han vagt på huvudet, det var uppenbart att hon inte förstod, men det förväntade han sig knappast. Ingen som inte upplevt det kunde förstå, det hade inte han kunnat innan han träffat Hina, de känslorna var starka, mäktiga på ett sätt, en svaghet på ett annat, men någonting som han inte skulle vilja vara utan, inte heller skiljas ifrån. ''Inte nog med att du ville göra henne till din middag, utan även mina döttrar, men, alla är vi rovdjur i slutändan, olika, men lika'' ja, vissa levde på gräsätare och övriga bytesdjur, andra på forna artfränder, det var en sjuk värld ibland, men samtidigt inte alls, ett mysterium.

**Locura** Vampyr Spelas av : Emmsa

Hon väste ilsket åt honom. Man brukade säga att de var känslolösa, men ilska var en sak som Locura inte hade några problem med att faktiskt uppleva. Det kom över henne allt oftare, ju mer plågad hon blev över sitt liv. Och nu var det Sleazoid som stod i hennes väg.
Nu var det mest troligt han som hon skulle ta ut sina känslor på.
"Det spelar ingen roll, känslor hit och känslor dit... Ni är patetiska, oförmögna att göra det ni verkligen vill, styrda av dessa känslor som ni inte ens vet ifall de är verkliga!"
Hon flyttade sig, från att stå rakt framför honom till att stå vid sidan om honom, fortfarande med en ilsken blick.
Locura var sliten mellan två varelser, oförmögen att välja, och detta orsakade hennes ilska. För hur kunde hon egentligen göra ett val? Både betydde mer än allt annat i världen, faktiskt mer än hennes egna liv vilket var det enda hon vanligtvis brydde sig om.
Hon behövde dem, mer än hon ville erkänna.
Men hon kunde bara välja en.
Huvudet ruskades och tankarna sköts åt sidan och hon började sakta vandra runt honom.
Runt, runt - I cirklar.

[Ah, sorry för seeegt svar... Har inte haft tid D;]

**Sleazoid** **Crew** Flockledare Spelas av : Zara

Han fnös kort, honan visste knappt vad hon talade om, uppenbarligen, kanske hade hon varit i den skepnaden för länge, börjat förlora allt vad som hette vett, om hon nu ens haft något från första början, hon hade varit giftvarg, och de var vanligtvis ganska så skruvade, han själv hade endast haft tur, men han var nog rätt skruvad han med. ''Vem har sagt att de inte är verkliga?? Och nej, känslor är inte det enda som styr, särskilt inte mig, du talar om saker du inte vet svaret på, och vad spelar det dig för roll om så ens vore fallet??'' han sade vad han tänkte och tyckte, likt alltid, backade inte vad som än hände, och han ljög definitivt inte, det var en av de saker som han avskydde mest av allting som fanns att avsky, det var en skam, en onödig jävla skam. Det var ju på ett sätt det honan gjorde, att tala om falska saker på ett sådant sätt var för honom samma sak som att ljuga, avskyvärt, helt enkelt. Första gången de träffades så hade han inte sett någonting negativt med henne, han dömde inte andra efter vem eller vad de var, men efter sista mötet och fram till nu så verkade precis allting hon gjorde eller sa få honom att avsky henne än mer, rätt synd faktiskt, för han hade på något sätt uppskattat det där första mötet, trots den överhängande livsfaran, men sådant skrämde honom inte, inte att dö. Det var nog det som egentligen räddat hans liv den natten, så ironiskt, att räddas på grund av att man en gång dött. Då honan sedan började vandra runt omkring honom så stod han endast kvar, följde henne endast med blicken så pass långt som synfältet tillät, resten av varvet var det skuggorna som utgjorde ett substitut för synen. Han höll hela tiden uppmärksamheten på henne, för han var kanske inte rädd, men han var inte dumdristig nog att tro att hon inte skulle kunna anfalla honom vilken sekund som helst, de var oberäkneliga varelser, och om honan skulle få chansen så skulle hon kunna döda honom på några få sekunder, något som han inte tänkte tillåta, han var inte så sugen på att ge Chaibos ännu ett besök, inte ännu.

**Locura** Vampyr Spelas av : Emmsa

En tassen efter den andra sattes ljudlöst i marken och det var med ett irriterat väsande som hon vandrade runt omkring honom. Attityden han hade, hon gillade den inte. Inte heller orden som kom ur hans mun, orden som försvarade både den lilasvarta och känslor. Den första en måltid och det andra trams.
Vad var det för fel på de dödliga när de aldrig kunde förstå hur patetiska sakerna de ansåg vara viktiga egentligen var?
"Det rör mig ytterst mycket, eftersom att dina så kallade känslor har förstört allt!" fräste hon åt honom samtidigt som den hungrande blicken höll fäst på honom allt medan hon vandrade i en cirkel.
Hon kände sig iakttagen av de mörka skepnaderna som verkade sväva runt den tvättbjörnsmönstrade hanen. Skuggorna som en gång tidigare hade hindrat hennes attack. De hade inte varit fullt fysiska, men de hade då inte heller bara varit att gå igenom dem. En sak som fick Locura att undra vad det var för sjuk kraft som denne hane besatt. Att kunna göra omateriella skepnader till fysiska skydd för sig själv... Hon gillade inte idén. Inte heller gillade hon skuggorna som svepte runt honom.
"Ifall du bara hade låtit mig äta henne... Det hade varit mycket enklare då. När min mästare då kom hade det redan funnits byte och jag hade inte behövt gå igenom det han nu har låtit mig genomlida. Han ser mig som svag, patetisk och meningslös endast för att han läste mina tankar då jag tyckte det var en förlust över att även ditt liv skulle spillas. Men det hade inte behövt göra det, och inte heller hade jag behövt bli sedd på detta sätt av min mästare. Och att det nu är som det är, det är ditt fel!"
Öronen lade sig i nacken och hon stannde upp rakt framför honom, tänderna glimmade i månskenet och det var med ett dovt morrande den hungrande blicken såg på honom.
Hon ville ha sin hämnd, ta ut sin frustration.

**Sleazoid** **Crew** Flockledare Spelas av : Zara

Han himlade vagt med ögonen då han hörde hennes ord, inte för att det precis syntes bakom skenet i ögonen. ''Vem har tvingat dig att ta hänsyn till mina känslor?? Du gör som du vill, och hade med lätthet kunnat döda mig, och jag hade inte kunnat göra mycket för att förhindra det, och vem har tvingat dig att faktiskt ens bry dig om mitt liv, knappast jag'' han fnös kort och fäste blicken vid henne då hon stannade upp framför honom, och ingenting som ens gick att likna vid rädsla eller oro fanns hos honom, varken till det yttre eller till det inre. Han lekte med döden, men det var knappast första gången, många gånger hade han klarat sig undan, en gång hade han haft otur, emot en betydligt starkare varg. Han tvivlade inte alls på att denna hona var starkare än honom, snabbare och fysiskt bättre på alla de punkter, men inte heller tvivlade han på sina skuggors styrka, de skuggor som tycktes vara så värdelösa vid en första anblick, men det var nog egentligen ingen som sett allt vad han kunde göra med dem, och de var inte svaga. Inte var det heller något fel på hans hjärna, det var där hans styrka låg, inte i kroppen, en av de många anledningar till att han avskydde tankeläsare, de var endast hämmande för honom, plus det faktum att han inte ville dela med sig av sina tankar. ''Du hade en egen vilja där på slätten, trots att jag stod för din väg så skulle du ändå med lätthet kunnat ta henne ifrån mig, du hade kunnat döda henne, men det gjorde du inte, och du kan inte säga att jag hindrade dig, för vi båda vet nog att det inte är sant, inte egentligen, inte fysiskt'' det tog faktiskt emot att yttra de orden, det slet liksom i hans själ att ens tänka tanken på det, men det var ingenting som han på något sätt visade. ''Men gör det verkligen någon skillnad om du tar ut din ilska på mig nu i efterhand, hjälper det dig och din mästares syn på dig??'' han höjde vagt på ögonbrynen då han mötte honans blick, han visste vad han gjorde, och vart det kunde ta och leda, men det vore väldigt okaraktäristiskt av honom att inte ha en tanke bakom det hela. ''Hjälper det om du så dödar mig??'' det var å andra sidan inga ord som tog emot att yttra. Det var nästan som om han erbjöd sitt liv för henne, det var i alla fall så det kunde se ut, men han var inte helt dum i huvudet.

**Locura** Vampyr Spelas av : Emmsa

Väsandet fortsatte, kröp fram ur vampyrens strupe som en ringlande orm. Men ansikts uttrycket ändrades då hon hörde hans ord. Det tidigare ursinniga uttrycket försvann helt då hennes läppar sprack upp i ett brett leende. Ett leende som fick henne att se precis så sinnessjuk ut som hon var.
Sleazoid hade nog ingen aning om vad han just hade sagt, men sanningen var den att han hade nästan läst hennes tankar.
"Ja," sade hon med en fascinerad röst. "Ja, det skulle hjälpa."
Mer varning än så gav hon inte innan hon kastade sig emot honom, högg utan att tänka på var hon skulle träffa. Och ruset tog över, kicken hon fick varje gång hon hängav sig helt åt vampyrinstinkterna. Den känslan var den enda hon levde för.
Men någonting hände...
Och rösten började viska, inte hennes egna eller vampyren, utan havsvargens... Kaines.
Hade hon träffat, eller var det en miss?
Locura var inte säker, för det enda hon kunde höra var havsvargens gälla ski i huvudet. Ett skri som tvingade henne bort från Sleazoid, ett skri som fick henne att sluta ögonen och själv tjuta rakt ut i luften. Som om hon hade blivit bränd av solens strålar.
De röda ögonen som hade mörknat blev genast ljusare och då hon åter såg på Zoid så var det med en ilsken blick. Dock höll hon sitt avstånd ifrån honom, väste bara kyligt.
"Du kommer undan."
Hon förbannade sig själv för att hon envisades med att vara i närheten av Kaine, havsvargen som lockade fram hennes humana sida och därmed också känslor. Alldeles nyligen hade hon träffat honom, det måste vara därför som denna känsla kom över henne. Känslan av att detta var fel.
Fel, fel, fel.
Och ännu en gång kunde Kaine ta hem en seger över Demetri i den strid ingen av dem visste att de utkämpade. Detta för att den endast pågick i Locuras huvud.
Åtminstone än så länge...

**Sleazoid** **Crew** Flockledare Spelas av : Zara

Han vickade kort på huvudet och nickade sedan, ''Jaså, det säger du'' svarade han innan skuggorna slöt upp framför honom, antog formen av en kupol inom loppet av inte ens en sekund, och nog var de inte riktigt skuggor längre då honan slängde sig emot honom. Det som var så positivt med natten var att det fanns skuggor överallt, fler än vad man kunde ana, och han behövde inte nödvändigtvis endast använda sig av de som följde honom, för det skulle ta för lång tid, istället så drog han dem direkt ur omgivningen, i detta fall för att skapa sig ett skydd. Han hade lärt sig av sina misstag, för denna gång så befann sig inte skuggorna direkt omkring honom, utan an bit ifrån, på så sätt skulle han slippa fler brutna revben. Så fort som de tjänat sitt syfte så skingrades de och slöt upp med honom igen, medan vissa av skuggorna endast tycktes suddas ut i mörkret igen, blev ett med det hela. ''Lycka till'' lade han sedan till med en nästan ironisk stämma, för han visste hur pass mycket han skulle kunna göra om han fick chansen, och vad han skulle undvika att göra, styrkor och svagheter, bra kunskaper det. Om det nu var så att vampyrer påverkades av skuggor så skulle hon säkerligen bli förvånad över vad han kunde. Den chansen fick han dock inte, tyvärr. Kanske det där var ett tecken på sinnessjuka, att inte frukta för sitt egna liv, att endast stirra döden i vitögat med ett snett flin på läpparna. Han var inte som andra vargar, skulle aldrig bli och skulle aldrig vilja vara heller, utan han var som han var. Han himlade med ögonen och suckade lågt innan han sedan vände på stegen och lät dem föra honom ifrån platsen, och det innan honan ens talat, han hade nog bättre saker att fördriva tiden med än att tillbringa den med en vampyr som gick emot sig själv hela tiden, ändrade åsikt och vilja, onödigt. Stå för den eller det man är, det var hans åsikt.

| Avslutat?? |

**Locura** Vampyr Spelas av : Emmsa

[Gaah, ingen rolllust.]

Locura kastade ett ilsket öga på honom och svepte sedan bort genom natten. Hon skulle söka upp Kaine och få honom att betala för detta.
Det skulle vara enkelt, han var inte långt borta.

AVSLUTAT ;D

**Sponsored content**

::: IC: NUMOORI :::

Ken-Yak

Someone to blame

::: IC: NUMOORI :::

Ken-Yak