En underlig plats här. En massa stenar som reser sig ur marken och inte mycket gräs. Men vem behöver gräs egentligen? Solen står högt på himlen. Det är väl lite efter middags tid. Den stora hanen vandrar med taktfasta steg och sicksackar med ovanlig smidighet mellan stenarna som en del faktiskt är högre än honom själv. Några fåglar kvittrar på himlen och verkar glada över att våren fått sitt grepp över världen. Vargen å andra sidan är inte intresserad av det vackra vädret. Enligt honom är det starka solskenet bara irriterande. Lite skugga skulle inte skada.

Han stannar upp och ruskar på sig. När pälsen lägger sig till rätta på kroppen igen hukar sig vargen och hoppar upp på en av de största stenarna och sätter sig där. Han blickar ut över området. Sökande efter en skuggig plats att slå sig ner på. Men inget finnes och med ett gruff reser han sig och hoppar ner från stenen och fortsätter vandra. Öronen står spetsade på huvudet och den mörkt blå blicken hålls stadigt fäst framför sig. I huvudet brummar en röst klagande över solskenet. Den rösten måste blidkas. Men denna platsen verkar helt fel om det är en skuggig plats man söker efter. Det är bara sten så långt man kan se. Och det är inte särskilt långt eftersom stenar står ivägen.

Dags att göra något åt det här. Han placerar framtassarna på en mindre sten och höjer framkroppen upp över alla andra stenar och ser över dem. Nu ser han långt. Svansen piskar från sida till sida bakom honom och vinden smeker pälsen. Hanen kliver ner och svänger sedan av åt vänster. Där borta tyckte han sig skymta träd och skugga. Bland de här stenarna vill han inte vila. Risken för bakhåll är för stor eftersom stenarna skymmer sikten. En ljudlig fnysning släpps lös och hanen fortsätter mot sitt mål.

[Pax till Medusa]

Må denna varelse tillhöra vrenens egna unika ras, men hon levde inte fullt upp till det krav som vrenen hade. Istället för ett par bredare tassar hade hon istället ganska så små och smala, likt hennes långa ben. Men det gjorde henne till en tyst jägare, helt ljudlöst och lätt kunde hon ta sig över den steniga marken utan att lämna ifrån sig ett enda läte. Likt ett hjortdjur valde hon att ha ett ordentligt mellanrum mellan sina tassar för att stå stadigare, men ville hon sätta av i fart var balansen inget problem alls. Många gånger hade vrenen undrat över sina konstiga drag, speciellt sitt beteende som kunde skilja henne åt från dom andra. Till exempel Angelus.

Hon visste att hon inte var ensam på denna plats, lukten utav en annan hade redan gett henne ett slag i ansiktet för länge sen. Men Medusa var inte alls nyfiken på att ta reda på vem det var, hon hade endast en sak i tankarna. Hem. Hon skulle hem.
Hon var den som va tillbakadragen och tyst, hon drevs ensam, men i samma stund skrek hennes inre efter att ha någon vid hennes sida, även om hon inte ville erkänna det. Den tomhet hon en gång hade känt, hade nu ersatts utav flocken. Hon va tacksam.

Solens sken fick hennes ögon att glittra mer än vanligt då hon höjde blicken, och till hennes förvånad kunde hon nu skymta den andra vargen. Dock var denne en bra bit ifrån henne, så det fanns ju tillräckligt mycket mellanrum mellan de båda.
Likt ett bländat rådjur stod hon förstelnad, det långa öronen spetsades. Tankarna for snabbt genom hennes huvud, men lika snabbt som hon hade sett främlingen tog hon ett skutt, försvann bakom det större stenarna. Inte bara hennes smala drag, skarpt framhävande ansiktsdrag fick henne att likna ett hjortdjut, även hennes rörelser gjorde det.
men Främlingar? nej tack.

Om han lagt märke till främlingen var inte säkert. Det som fyllde hans huvud var tankarna på skugga. Längtan kanske är bättre att kalla det. Längtan efter att slå sig ner någonstans på en skuggig plats och vila. Vandringen har pågått länge. Och han söker fortfarande ingen plats att slå sig ner på för gått. Någon sådan plats har han aldrig ens tänkt på kan existera för honom. Han är en vandrare. Dömd till ensamhet. Eller ja, nästan i alla fall. För rösten i huvudet är trots allt hans kompanjon. Om man nu kan se det så. De delar på hans kropp. För det är hans kropp. Eller? Det är lite svårt att veta det ibland. För de två medvetanden har huserat i samma kropp så länge att ingen av dem vill se sig själv som minoritet och inte kroppens rätta ägare. Båda anser de att kroppen är deras. Men nog är det den yngre av dem som är mer dominant. Eller så är det den äldre som helt enkelt får honom att tro detta.

I samma taktfasta lunk fortsätter han framåt. Öronen klipper till på huvudet och spetsas sedan åter igen. Något annat sällskap än rösten i huvudet kan han inte tänka sig. För det har aldrig funnit annat sällskap. Hanen stannar upp då han råkar skrämma en hare som snabbt och skräckslaget skuttar iväg. Han ser efter det lilla djuret en stund. Orkar inte jaga efter den. Det skulle inte göra någon direkt skillnad att äta något så litet i alla fall. Och dessutom var det inte länge sedan han åt i alla fall. Nej, det är bara skugga och en stunds vila han söker.