Dom små ljusa tassarna skuttade glatt fram över den snö täckta marken. Dom blåa ögonen lös av liv och lycka. Det var den unga tiken Ria som var på upptäcktsfärd och hur hon hade hamnat där hon är nu var en gåta för henne men mer än så tänkte hon inte på de. Hade hon hittat hem så skulle hon förhoppningsvis hitta hem igen, träden hade konsten att kunna tala till henne eller så var de hon som hade konsten att kunna lyssna till dom. Vilket de än var så hade det hjälpt henne många gånger och de var hon tacksam över.

Med en liten gäsp stannade den silvriga honan upp och såg sig om med huvudet på sne. Allt hon kunde se var snö och en massa stora stenar, eller miniberg. Hon visste inte riktigt vad hon skulle kalla dom men det var i alla fall vad hon tyckte att dom såg ut som. Öronen klippte till och den ljusa manen lekte med vinden, vindarna talade till henne om att det befann sig någon i närheten och av ren nyfikenhet försökte den unga varginnan att sträcka på sig för att få syn på den andre. Resultatet var lika med noll och Ria satte sig ned och kliade sig lite bakom ena örat innan hon reste sig upp och började att röra sig emot de håll som doften fanns åt och som även vindarna hade viskat till henne. För att vara så ung så var hon otroligt smidig och snabb och kunde ta sig fram bland ruinerna utan att behöva stanna upp och se sig om för att se var man kunde ta sig utan att snubbla på någon isfläck eller liknande. Hon visste redan och litade på marken som bar upp henne, det hade hon gjort enda ifrån början och gjorde det fortfarande. Kanske var det därför som hon hade så lätt att klara sig då hennes far inte fanns i närheten. Jorden talade om var de fanns vatten och mat.

[it D: Meeen detta är då paxat till Deino]