[Paxat till Ewy! Stämning: Melissa Horn - Jag saknar dig mindre och mindre]

I den silvriga pilträds skogen kunde man urskilja en kastanjebrun varg hona med silvriga ögon, två silver ringar i högra örat, vänstra örat avbitet och vänstra bakbenet bärandes på en ring som "vuxit fast" med åren, men den gjorde inget ont.



Hon var ledsen och hon saknade sina syskon, någon gång skulle hon hitta dom, det var hennes val. Och hon saknar dom mindre och mindre. Hon träffar gamla vänner, hon hatar dom, och väljer egna vägar framåt i livet. Hon ser sig omkring, ingen var där, hon ser ledsamt ner i marken, vad skulle hon göra här? Hon satte sig ner och tänkte på syskonen, hon behövde dom just nu. Men dom är alla borta.

Hon ställde sig upp och började att gå, hon vädrade i luften och fick upp en doft. En hane, vem kunde detta vara?

[Sry, kort! xD]

(Stämning: https://www.youtube.com/watch?v=qAw1Glrnv88 )



Snön knastrade svagt under trampdynorna.
Månen sken kallt och pilarna kastade långa, blekblå skuggor över snön.
Himlen var så djupt mörkblå att den såg närmast svart ut.
Svart sammet, prydd av miljontals och åter miljontals stjärnor.
Snön gnistrade i den kalla luften.

En hane, lika vit som snön, vandrade tyst genom natten.
Ögonen var klara och vakna, och lyste svagt.
De var gröna.
Han var lugn, och svansen guppade i takt med stegen.

Blicken svepte över himlen, sedan över snön och pilträden vars långa hängande grenar svängde i vintervinden.
Plötsligt stannade han upp och satte sig ner i månskenet.
Vände blicken mot en punkt framför honom och spetsade öronen.
Väntade in främlingen han visste fanns där.

Hon närmade sig hanen, vit som snö, hon bara tittade på honom då hon stod framför han. Själv var hon ingen vacker syn, lite tovig päls medan hela han såg prydlig ut. Hon log, det var heller inget vackert leende, och det var meningen. Han hade gröna ögon och hon stirrade in i dom med sina silvriga.
- Så .. unga herre, vem är du!?
Skrek hon otrevligt, och log sådär igen. Hon trampade ivrigt i snön där hon stod, hon ville bara skada honom. Hon var så olidligt ivrig på att få hugga tag i hans kött och slita loss en bit så att han skriker, hon var så himla ivrig att hon satte sig ner. Och hon kunde se framför sig hur han bara skulle lida, hon log så där ännu en gång, och nu kunde hon inte vänta mer, hon hugg emot honom i omhopp att med sina sylvassa tänder på tag i honom.

Efter det backade hon några steg för att iaktta honom.
- Mår du bra eller!?
Skrek hon och log så att tänder blottades, denna stund var så otroligt underbar för henne. Hon trampade i snön igen, ivrig att hugga ännu en gång, hon cirkulerade runt honom, beredd på att hugga, och där högg hon igen.

Honan var väldigt rakt på sak.
Hon närmade sig snabbt, frågade vem han var.
Eller, frågade och frågade...
Hon skrek.
Sirion rynkade pannan mot oljudet.
Hon attackerade, lika plötsligt som det var onödigt.
Men han hade inte varit särskilt beredd, och hennes käftar högg tag i ena frambenet.
Han gav till ett rop av smärta och slog undan henne av ren instinkt, även om det bar emot att slå en dam.
Så mycket dam som denna varelse kunde kallas, så att säga.
Blodet droppade från hans ben, och han svor lågt och backade ifrån henne.
Han fick uppfattningen om att hon var allvarligt störd, men kunde ändå inte tycka synd om henne.

Hon skrek igen, ännu en fråga.
Så klängig, så närgången.
Så otroligt irriterande.
Det var nästan sött.
Inte.
Han såg på henne med avsmak och backade ytterligare.
Sirion hatar nämligen våld.

Vill du ha hjälp, gosse? ljöd en len, kall röst inuti hans huvud.
Han ruskade på det och hoppade undan för ännu en attack, ville inte skada henne trots att hon såg ut att vilja mosa honom som en fluga.
Du är inte god nog att hjälpa någon, svarade han i tankarna och himlade med ögonen inombords.
Jag kan slåss, det kan inte du. Din tönt. Låt mig bara komma fram... en stund..., väste rösten.
En rysning löpte över Sirions ryggrad.
Låt gå. svarade han
och gav upp.

Han slöt ögonen.
Öronen låg slickade mot nacken.
Plötsligt började hans kropp skälva, och skakningarna fick den att sjunka ihop på marken.
Skulle någon ha öppnat hans ögon med våld, skulle de inte haft någon färg alls.
Men som det var nu, låg han där och skakade våldsamt.
"Nej...du kommer ju skada henne...!" kved han.
Han ångrade sig nästan genast.
Nosen ryckte, tassarna vibrerade.
Diskussionen i hans huvud hade inte tagit mer än en sekund.
Ett kvidande stön lämnade hans strupe.
_______________________________________________

Snart började skakningarna avta, och när kroppen var helt stilla, kunde den sätta sig upp.
Öronen var vända framåt.
Han vände ansiktet mot honan.
Sedan slog han upp ögonen och log.
Regnbågshinnorna var djupt blodröda, och blicken kall och vass.
"Nejmen sser man på. Länge sedan man tog lite frrrissk luft..." väste Keldar och drog ett djupt andetag.
Sedan verkade han komma ihåg honan, och vände uppmärksamheten mot henne.
"Varför skulle du få veta vad vi heter?"
Han flinade och blottade samtidigt ett par rader vita, vassa gaddar.
Morrningen slets upp ur hans strupe och musklerna spändes.
Även den onda sidan skulle aldrig tveka att försvara sin egen värdkropp.

Han samlade kraft och kände energin strömma som ett rus genom kroppen, och han koncentrerade sig.
Borrade in sin ondskefulla blick i honan och log fortfarande hånfullt.
Förde bort syret runt hennes huvud med en kort nick, och pressade samtidigt en hög lufttrycksvåg mot hennes kropp, stark nog för att vem som helst skulle tappa andan.
"Är det lek du vill ha? Då har du kommit till rätt person...er. Bitch."
Han frustade till av skratt, ett skratt utan glädje.
Keldar kände, till skillnad från sin snälle kroppsbroder, bara rent hat.

Hon hörde honom tala, först var det någon med gröna ögon, sedan föll han till mark och började skaka, men hon bara log och skrattade över hur han led. Men han led inte, han blev till någon annan, och då blev hennes ansikte mycket förvånande, hennes hjärta bultade snabbt och den vita hanen hade röda ögon, likt blod. Hon visste att han skulle skada henne, hon kände det på sig, hon hatar att själv bli skadad men älskar att se på när andra utom hon själv lider. Och plötsligt var hon tvungen att hålla andan, det fanns ingen luft, och hon hade inte upptäckt sina krafter ännu för att beskydda sig, vad skulle hon göra? Helt enkelt tog hon emot slaget ifrån den snövite och tappade andan då en vind for intill bröstkorgen, hon föll till marken, hon blödde väldigt mycket ur munnen och blodet färgade snön rött. Hon hostade upp blodet hela tiden då hon fick kväljningar, hon kunde fortfarande inte andas, och hon visste att om hon slöt sina ögon skulle hon aldrig få se dagsljuset igen, så hon var tvungen att hålla sig uppe. Med ett litet hopp om att överleva kände hon hur luften var borta, och hon svimmade helt enkelt. När hon vaknade ville hon inte se på sin kropp, hon ville inte se dessa skador hon fått, och hon ville inte se den där hanen igen, och olyckligtvis nog var han kvar, hon satte sig hastigt upp med ett ryck. Hennes ögon var yrvakna och det högg till i hennes högra framtass, vänstra skuldra och några sår över kroppen då hon satte sig upp, hon gjorde en lätt grimas men dolde den snabbt och gav den snövita hanen en vass och lång blick. Hon var riktigt förbannad på honom, vad skulle detta leda till? Skulle dom slåss till döden? Puti skulle inte stanna kvar länge till i alla fall, även om andra tycker att hon är sinnessjuk och gillar att skada andra, så tycker hon även att denna hane var konstig även om det var hon själv som började. Hon bara stirrade på honom.
- Jag ger inte upp än ditt jävla svin!
Skrek hon emot honom, och kort därefter drog hon bak sina öron emot nacken och tänderna var blottade, hon lade också till ett kort morr emot honom. Nos ryggen var rynkad och hennes silvriga ögon var fulla av hat, det avbitna örat kunde man även se ilska i.

[Du får bestämma själv om han plågar henne under svimningen eller om hon fick dessa sår då han attackerade henne med vinden. ^^)]

Han fnös och satte sig ner, med ett kyligt flin.
"Svin? Du tar då inte i särskilt mycket. Jag är väl värre än så?"
Hans röst var raspig, men ändå len på ett märkligt sätt, och väldigt känslokall.
Han gick fram till henne, böjde sig ner och mumlade i hennes öra.
"Hur kommer det sig att en sådan söt liten flicka attackerar det första hon gör, utan att veta vad hon ger sig in på? Synd.."
Han skrockade lågt och backade igen, rätade på sig och borrade in sin röda, glödande blick i hennes.
"Mitt namn är Keldar, och den grönögde, trevlige fjant du först attackerade heter Sirion. Detta är våran kropp."
Han nickade ner mot sig själv och fick förestådd syn på såret hon gett dem på frambenet.
Han skrattade till och skakade svagt på huvudet, verkade inte alls bry sig om att syret kom tillbaka till henne.
Han behövde inte bry sig helle.

Giftig rök sipprade ut från hans tassar och styrdes med hjälp av en onaturlig vind mot henne.
Samtidigt droppade frätande syra från hans mun och flöt, även den styrd av honom, mot hennes ben.
Tortyr.



(kan inte färga text då jag är inne på iPad...)

- Vem bryr sig!?
Skrek hon emot honom och visade tänderna ännu mer, hon såg på honom där han stod, och den vita hanen började att närma sig, hon gillar inte någon, litar inte på någon, vad skulle hon göra? Det visste hon exakt, hon började att morra och tvekade då hon precis skulle hugga, han viskade eller ja mumlade i hennes ena öra. En "söt" liten tös var hon inte, hon var en avskyvärd och ful hona, ingen skulle vilja ha henne och hon kände sig skyldig, hennes nos rygg blev slät och tänderna var inte längre blottade, istället hade hon tårfyllda ögon och valp ögon som såg ledsamt upp emot honom där hon satt. Hon var inte rädd, hon var bara ledsen över hans ord, dom hade berört henne så, hon visste att hon var jätte ful.
- Jag är inte alls fin ..
Sa hon ledsamt och såg ner i marken, nu föll det ner tårar från hennes ögon och nedför hennes kinder, sedan landade varenda droppe i snön och efterlämnade sig små hål. Men då den vite, som hette Keldar presenterade sig slutade hon att gråta och tog sin högra tass över ena ögat för att få bort tårarna, efter det tog hon sin vänstra tass och gjorde likadant. Den vita med gröna ögon som hon hade attackerat först hette Sirion, och han var tydligen snäll medan hon själv listade ut att Keldar då var elak. Keldar skrattade, men Puti såg ledsen ut fortfarande men hade slutat att gråta, hon såg på honom och gjorde en ful grimas.

Efter en kort stund kunde hon se en konstig rök som for emot henne ganska så snabbt, hon ställde sig då hastigt upp och såg konstigt emot honom, hon ville inte bli skadad. Hon tog ett snabbt steg bakåt och det högg till något oändligt i hennes skuldra, och gnydde till men riktade sedan blicken emot röken. Denna konstiga rök for emot hennes ben, hon hade ingen chans, utan direkt föll hon till mark och skrek smärtsamt, ögon var riktigt hårt stängda av smärtan, hon var rädd, var detta slutet på hennes liv? Hon bara kände smärtan och hur pälsen frät bort, till och med huden fräste bort, hon var jätte rädd och bara skrek. *Jag kommer att dö, förlåt mina älskade syskon, förlåt mig ..* Tänkte hon, men hon skulle inte dö, det visste hon inte, men med ett litet hopp av mod stred hon emot ljuset och klarade sig, men nu var det bara smärtan kvar. Hennes skrik var outhärdligt, på något sätt var det jätte högt, kanske hon hade ljud som kraft? Detta kanske var hennes räddning?

När hon plågades sänkte han ögonbrynen och såg bittert på henne.
Sedan släppte han krafterna, allt på en gång, och lät henne vara.
Motvilligt drog han dig tillbaka.
Vad var det med honom?
Vanligen är ju Keldar ett riktigt bad-ass.
Varför inte nu?

'Jag är inte alls fin...' hade honan protesterat.
Hans ansikte verkade varmare än förut.
Vänligare.
Var det på riktigt?
Var detta han?!
Knappast.
Ögonen hade en smutsigt röd färg, med gröna stråk i.
En blandning av personligheterna.

Han drog tassen över honans kind och såg henne allvarligt i ögonen.
"Du är fin, varför skulle jag annars säga det?" svarade han mjukt.

Hon fick en smekning över sin kind och hon såg in i hans ögon, hon slog bort hans tass.
- Du har redan gjort nog!
Sa hon argt, hon gav honom en arg och lång blick och ställde sig upp. Själv sa han att hon var fin, och då satte hon sig hastigt ner.
- Förlåt mig, detta är jag .. jag älskar att skada andra, förlåt ..
Sa hon ledsamt och såg in i hans ögon lite bekymrat, hon började att gilla Sirion och Keldar, kanske hon hade en gömd känsla långt där inne? Nej, naturligtvis inte, efter det han har gjort kan hon väl inte förlåta honom? Men jo, hon förlåter honom allt, det var inte hans fel, det var hennes.

Hon ställde sig upp och såg på honom, efter det gick hon och viskade i hans öra.
- Jag gillar dig ..
Sa hon, det spelade ingen roll om hon menade vän eller kärlek, han fick uppleva det som han själv trodde att det var. Hon tog ett steg tillbaka och vädrade lite lugnt, sen blinkade hon sött emot honom, hon visste hur man gjorde för att vara söt.

Han frustade till och skakade sedan av skratt, ett glatt, mullrande ljud.
"Really?"
Han skakade på huvudet, fortfarande skrockande, och reste sig upp.
(Vi ...säger att ha satt ner innan xD)

Såg ner på henne med sin glödande, röda blick med ett muntert flin på läpparna.
"That's wierd, that you like me. Cuz' i'm a dick."
Han ryckte på axlarna och vände ryggen mot henne, för att börja vandra därifrån helt lugnt, som om ingenting inträffat.

"Bye"
Hans röst bars bakåt av vinden, sedan försvann han bakom ett träd.

(Avsluta du :3 )

- Är det något fel på mig om jag gillar dig? Jag bryr mig inte om ifall du både är elak och snäll, du är i alla fall min vän ..
Sa hon och ställde sig hastigt upp efter att Keldar gjort det. Hon log.

Men han gick, han sa bara hej då och sa att han var en jävel på sätt och vis, själv stirrade hon bara på honom lite häpet, men log ändå. Han var hennes vän, en äkta vän som vågar visa smärta. Moln började att röra sig då vinden började att dra mycket hårt, och hon såg Keldar försvinna mer och mer, och då hon inte kunde se honom längre dog hennes leende och hon gick åt motsatt håll. Hon lämnade denna plats som ett minne av hennes vän.

[AVSLUTAT!]