Natten låg tung över Eldskogen, med endast en tunn månskära som lyste upp himlen ovanför trädtopparna. Nere under träden gick det knappt att se mer än skepnader för den som inte hade ett väldigt gott mörkerseende.
Tassarna slog hårt i marken i en rytmisk galopp där den väldiga hanen tog sig fram. Blicken sökte hela tiden av området framför honom i jakt på det han sökte efter. Han hade följt dem ett tag, hört dem långt innan han kommit i närheten. Han hade uppfattat åtminstone tre olika röster i nära anslutning till varandra vid det här laget, en grupp som rört sig bort mot utkanten av skogen. Nu hade de stannat till, och han hade sett sitt tillfälle att närma sig dem med sitt problem. Han saktade av på stegen då han fick en skymt av dem mellan träden.
''Hjälp!'' ropade han för att fånga deras uppmärksamhet. Andas, kom ihåg att andas. Han flåsade lite, som om han behövde hämta andan efter sin språngmarsch.
''Snälla hjälp...min dotter...hon är försvunnen''. Stämman lät förtvivlad och orolig. ''Hon är bara en valp...har ni sett henne?''. Tankarna drog honom för en stund till dottern, det hade kunnat vara sant, han ljög ju faktiskt inte, inte helt. Han hade en dotter, en som han inte visste vart hon var. Han slog sig ner på marken med en tung suck, till synes utmattad efter att ha sökt i timtal.

| Arno m.fl |

Arno slogs alltid av hur annorlunda Eldskogen blivit sedan hans barndom. Åh, han hade sett början på den grönska som då spirat bland kala trädstammar och nakna stenar, men inte som det här. Varje gång han återvänt hit tycktes platsen om möjligt ännu mer övervuxen än tidigare. En skog av bladfyllda rankor som svämmade över landskapets alla former och bildade tjocka pelare där de omslöt stammar av såväl levande som döda träd. Eld var inte det första man tänkte på längre när man såg platsen. Eld var inte heller vad som höll Arnos tankar. Ju närmre Jägarnas forna hem de kom, Acheratiskogen, desto mer spänd kände han sig över minsta avvikelse. Det var ett gammalt trauma vid det här laget, men ett som satt spår för livet. Som vänt Arnos liv upp och ner, krossat det och honom med det. Den första smaken av vad verkligheten hade att erbjuda.
     Så när han hört ljudet av springande tassar bakom patrullen, som inte vek av från deras väg, hade han beordrat ett stopp. Det dröjde inte länge förrän den mörka skepnaden av en stor varg gick att ana bland snåren, en hane av rösten som kallade efter dem.

"Hjälp! Snälla hjälp! Min dotter..."

En ofrivillig kall kåre ryckte lätt i Arnos ragg när minnet ekade inom honom. Han gjorde ingen ansats att möta främlingen när den kom närmre, och andades medvetet långsamt för att försöka hålla pulsen nere när den vaksamma nervositeten växte inom honom. Arno visslade lågt mellan framtänderna, en mjuk och böljande ton som lät fundersam för de som inte visste dess innebörd, men som sade åt resten av patrullen att vara på sin vakt. Främlingen satte sig slutligen tungt ner och flåsade efter andan, oro och trötthet synlig även genom mörkret.
     "Lugn, ta det lugnt och andas. Hur ser din dotter ut?" Arnos röst var lugnande och tålmodig, trots skepsisen i hans blick. Främlingens ord drog i hans pappahjärta. En försvunnen dotter, en ung valp. Men såhär nära sitt gamla trauma kunde han inte slappna av helt. Han gjorde fortfarande ingen ansats att sluta avståndet mellan sig och främlingen, och vek skarpt ena örat bakåt när han hörde någon röra sig bakom honom. Troligt en av de yngre i patrullen, som tacksamt stannade direkt igen vid hans gest.
     "Hur länge har hon varit borta?" Arno släppte inte främlingen med blicken, och vädrade synligt i luften medan den brune hanen svarade. Han fann varken antydan till varg eller valp. Arno gillade det inte, och han tänkte ta det säkra före det osäkra. Trots det log han åt främlingen, en fader till en annan. Om det bara var hans paranoia som spökade så skulle mörkret förhoppningsvis vara tillräckligt för att dölja det mesta av hans misstänksamhet.
     "Vi kan säkert hjälpa dig", svarade Arno så vänskapligt han förmådde. Han sänkte huvudet något för att försöka fånga främlingens blick, samtidigt som han tilltalade Matvei utan att se sig om. "Matt, du kan gå i förväg. Hälsa att vi är på väg om vi inte hinner ikapp innan." Matvei var patrullens springare. Zaynah var kanske snabbare till fots, men Matveis vingar gav honom övertaget i den här terrängen, så rollen hade fallit till honom. Han hörde ungdomen tveka en sekund, men det följdes snart av Matveis tassar som vände om. Arno fortsatte med hjälpsam stämma till främlingen igen.
     "Var såg du henne senast? Kan du visa oss?"

---

Samma patrull som i Ingen rim och reson:
Arno, Avani (npc info), Zaynah, Capheus och Matvei.

Traumat Arno tänker på är ett gammalt rollspel som går att läsa här: Blod

Han hade fångat deras uppmärksamhet, och en stor hane mötte honom. I liknande höjd med honom själv, men med en väldigt framtung, underlig kroppsbyggnad och ett ärrat ansikte. Rösten var lugn och tycktes inte alls matcha dess slitna yttre. En varg som varit med om ett och annat säkerligen.
''Åh hon är brun med vita mönster i ansiktet, nacken och på benen, röda ögon'' svarade han med en tydlig smärta i rösten. Han saknade faktiskt Amaya ibland. ''Snälla, hon är så liten...''. Orden knappt mer än en utandning och huvudet sänktes för att förstärka uppgivenheten. Det var inte första gången han använt sig av detta skådespel, utan det var ett beprövat och för det mesta framgångsrikt sätt att lura till sig de intet ont anande bytena. Visst kunde han spara tid och bara jaga på ett mer traditionellt vis, men ibland var det intressant att leka lite med maten. Se vad för utmaning det kunde bli.
''Sedan morgonen. Jag har sökt hela dagen och börjar frukta det värsta!''. Någonting kändes dock inte helt rätt med situationen. Han hade hoppats på att få några av dem att vika av från gruppen för att hjälpa honom, sprida ut sig lite så att han skulle kunna ta dem en och en. 
Det verkade som att det kanske skulle fungera, fram tills det att Ärret uppmanade en av de andra att gå i förväg. Förväg? Vart då någonstans? Han stannade synligt till och blicken sökte sig till den bevingade. Skulle den tillkalla en flock? Nej, han hade ingen lust att få en hel flock efter sig så han gjorde en ansats att springa iväg efter den bevingade ögonblicket senare.
Knappt hade hans bakben hunnit skjuta honom upp från sittande och iväg så såg han i ögonvrån hur Ärret kom mot honom, snabbare än han kunnat föreställa sig honom reagera. Tänder rispar mot hans sida, biter ihop i den tjocka fällen utan att få ett fast grepp. Zach stannade till, mer tagen av reaktionen än hindrad av dess anfall. Vad var detta? Visste han? Han knuffade till hanen med sidan av kroppen med den kraft han kunde uppbåda från den mindre optimala vinkeln, men ändock tillräckligt för att få hanen ur balans. En väsande morrning lämnade honom när han snodde runt för att hugga efter honom, men stoppades av tänder som grävde sig ner i svansen. Förbannat.

Hans misstankar hade varit korrekta. Frågan hade knappt lämnat Arnos mun innan främlingen slängde sig upp från marken med skrämmande hastighet. I riktning mot Matvei. Arno reagerade på ren reflex, de nu många åren av träning och tidigare duster med varelserna tydlig när han utan tid för tanke kastade sig själv i vampyrens väg. Det var ren tur att den passerade nära nog att han hann greppa dess sida med tänderna. Tur att, även när hans grepp bara blev ytlig hud och mestadels päls som gled mellan hans tänder, vampyren stannade upp, förvånad. Förvåningen varade dock inte längre än ett hjärtslag, och lika fort slogs Arno till marken med en ljudlig skräll från instrumenten han bar. Det var inte mer än ett ögonblick. Men ett ögonblick var tillräckligt.
     När vampyren snodde runt för att hugga efter Arno hade Capheus hunnit reagera och fångade dess svans i ett kraftfullt bett. Ett hjärtslag. Arno lät instrumenten lossna från sina metallfästen i fallet. Han rullade upp på tassarna igen. Den snabbt deformerande massan som varit hans ljudtrumma rullade med honom och slöt sig runt hans hals. Avanis säkra stämma ljöd klart genom mörkret. Vampyren vred sig efter Capheus. Arno högg på nytt.
     Hans tänder grep tag i sidan av vampyrens hals. Om Arno hade haft tid att tänka efter hade han förbannat hur tjock varelsens päls var. Nu hade han inte den tiden. Ett till ögonblick. Ljudet av vingtag när Matvei lyfte mot säkerhet. Vampyren vred sig och greppade Arnos axel, och slet honom ifrån sig med onaturlig styrka. Arno rullade på nytt. Han kom upp i tid att se Capheus också bortknuffad, och vampyren göra ett nytt försök att nå Matvei. En hård smäll av metallsträngar skar genom luften.
     Arno slog ut med trådarna mot vampyren. De lindades runt dess ena bakben, och varelsens egen hastighet fick dem att begravas djupt i dess lår innan det tog stopp. Ljudet som lämnade vampyren var av pur vrede. Blod vällde ur fruktansvärda sår. I öppningen som skapats när vampyren slet sig fri från metallsträngarna kastade sig Zaynah fram och högg med glödande tänder.
 
[Fått ok för PP, men är som alltid bara att säga till om ni vill att något ändras så fixar jag <3]

En stor krullig hane var den som höll ett fast grepp om hans svans. Ett utfall mot ansiktet var tillräckligt för att få Krullet att backa undan, men samtidigt så högg Ärret tag i sidan av hans hals. Hur kunde de vara så koordinerade? Så kunniga? Det spelade ingen roll, han var starkare, och de skulle dö. Såren började läka så fort tänderna släppte, kroppen fortfarande stark och tålig. 
Ljudet av skramlande metall, morrningar och diverse andra ljud överröstade den mässande rösten i bakgrunden som han knappt lagt märke till ännu. Han krängde sig ur hanarnas grepp och gjorde ett försök att få fatt på Flygaren innan den lyfte. Käftarna slog igen i luften under hanen med blott centimeter till godo då han rycktes ner mot marken med en sådan kraft att det tog honom några korta ögonblick att orientera sig. Huvudet kändes tungt och groggigt, vilket saktade ner hans framfart. Metallen slingrade sig runt honom, hårt. Förbannade vargar. Med ett vrålande så slet han sig loss, vilket lämnade ett stort gapande sår på hans lår där huden nu hängde i slamsor.
Honan slängde nu sig in i striden, och bettet hon utdelade fick honom att vråla av den brännande smärtan. Han snodde runt, så fort hans trasiga ben kunde förmå honom att röra sig, och kastade henne av sig. Kort reflekterade han över vad för kraft som hade påverkat honom innan han fick en av hanarnas hela kroppsvikt över sin rygg. Det trasiga benet gav vika under honom och han sjönk ner på marken med Krullet över sig. Hanen hade bitit sig fast i hans nacke och greppade om honom med benen samtidigt som Ärret också högg sig fast. Båda hanarnas tyngd gjorde det svårt för honom att kränga sig ur deras grepp med sitt trasiga ben, men han lyckades efter en del brottande få fatt på Ärrets ena ben och bet sig fast. Blodet som spred sig i munnen på honom var ljuvligt, en euforisk känsla spred sig i hela hans kropp och helt tog över allt vett, dränkte ut allt runtom. Envetet sög han, och det gick att se hur såret på benet slöt sig allt snabbare i takt med att han drack. Måste...ha...mer.
''Zay, ljus!'' ekade en röst som ovanför en vattenyta och påkallade vampyrens uppmärksamhet. Ljus? Förbannat ljus?! Han slet sig loss från sitt grepp så att det riktigt  knakade innan han med nyfunnen kraft slet bort hanarna från sig. Han tog sig upp på benen och vände sig om mot den späda honan med ett ilsket morrande. Ljuskraft? Nej du. Han tar ett språng, två. Ska till att smälla ihop med honan då det tar stopp. Ett fasligt ringande i öronen följt av känslan att han trampade vatten. Han vänder sig om mot månvargen i bakgrunden som till synes inte alls deltagit i striden. Jaså. Det är den som hindrar honom med sitt förbannade mässande.

I nästan samma stund som vampyren slängde Zaynah av sig så tacklade Capheus in i den igen. De båda massiva hanarna föll till marken tillsammans, Capheus med tänderna i vampyrens nacke och hela sin vikt som pressade ner monstret i marken. Zaynah var lika snabbt tillbaka och slet i vampyrens redan skadade ben för att försvåra för den att resa sig igen. Arno lyckades fånga vampyrens nacke precis ovanför Capheus grepp. Bet ihop. Hårt. Och slet. Så hårt han kunde, åt motsatt håll mot flockbrodern.
     Trots patrullens gemensamma tyngd och slitande så var det en kamp. Vampyren hade övernaturlig styrka på sin sida, trots svåra skador, och Arno tvingades spjärna emot när den kastade med huvudet och försökte hiva sig upp från marken. Det hela gick på knappa sekunder. Arnos baktassar tappade greppet mot marken och gled över massan av nertrampade kudzu-blad och blod. Vampyren bytte riktning och dök neråt under dem istället. Dess tänder sjönk djupt i Arnos lår.
     Arnos egna tänder gled genom kött och päls när vampyren slet loss honom. Han slog ryggen i marken. Ett ofrivilligt tjut av smärta. Vampyren släppte inte. Arno sparkade mot dess ansikte med sin fria baktass. Han kände Capheus rycka i vampyrens nacke lika tydligt som om han hade ryckt i Arnos ben. Kände sitt ben domna, hur en skrämmande kyla spred sig upp genom kroppen. Plötslig yrsel. Han vred sig i en krok mot marken och lyckades få grepp om vampyrens hals underifrån. Svagare än tidigare. Han kände smaken av blod som rann från såret Capheus höll på att slita upp. I ett förvirrat ögonblick hann han undra om det var hans eget. Han hörde Avani ropa till Zaynah.
     Arno hörde, lika mycket som kände, hur något gick sönder i hans ben när han slets bort från vampyren på nytt och kastades åt sidan. Han slog hårt i marken, och såg omtöcknat hur vampyren med nyfunnen styrka vred sig ur Capheus grepp och slängde vännen i marken. Innan Arno eller Capheus hunnit komma upp igen så kastade sig vampyren mot Zaynah. Stäppvargen sköt iväg åt sidan och undvek monstrets tänder med en hårsmån när den abrupt stannade upp. Som om den slogs mot sina egna låsta muskler vände den blicken mot Avani.
 
Ögonblicken som följde kändes som timmar. Avanis måntecken skingrade nattmörkret runt honom, och hans röst bar ren och klar över tumultet. När vampyren tog sikte på honom dök han åt sidan utan att missa så mycket som en stavelse. Capheus hade kommit upp på benen igen och högg vampyren i sidan, men den slet sig ur hans grepp. Arno stapplade upp från marken och slungade nya trådar av metall efter varelsen, och de som träffade begravde sig i och runt dess ben i ett försök att hålla den tillbaka, men det räckte inte. Avani trampade fel. Han snubblade för bara ett ögonblick, och lyckades mirakulöst att hålla sig från att falla helt över rötterna och rankorna under sina tassar.
     Men ett ögonblick var tillräckligt.
     I samma sekund som Avanis stämma bröts sken hela platsen upp av Zaynahs ljus. Solkraften brände genom mörkret, och Arno slöt ögonen hårt av reflex. Ett skarpt fräsande läte skar i hans öron. Ett högt, smärtsamt skrik. Stanken av bränt kött och päls överväldigade även den tjocka doften av blod. På en sekund försvann ljuset igen. Arno blinkade genom yrseln för att få bort de dansande fläckarna ur sitt synfält, och såg vampyren försvinna bort från platsen. Han kände dock ingen lättnad.
     Arno hindrade sig själv från att sjunka ihop riktigt än. Insikten att han förlorat mycket blod, och fortfarande förlorade mer, kröp långsamt in i hans tankar, men han hade inte råd att lägga sig ner och se över skadorna ännu. Trots stillheten som plötsligt lade sig så var de fortfarande inte säkra. I tystnaden tyckte Arno nästan att han kunde höra Matveis vingslag, nu avlägset. Han kunde bara be till Gudarna att vampyren inte följde dem.
     På haltande ben skyndade han så gott han kunde bort till Avani. Zaynah hade redan hunnit fram till månvargen, och Capheus stod med blicken vaksamt sökande i mörkret. När Arno stannade bredvid dem visste han redan vad han skulle se. Han visste att sorgen skulle komma senare, men just där och då kände han sig bara tom.

[Avslutat]