''Jag har kommit på den bästa leken!'' utbrast Sigrid och hoppade till på stället av den plötsliga insikten. Några av syskonen hade stått stilla en kort stund och försökt tänka ut någonting nytt de kunde göra, som inte var de gamla vanliga lekarna som de lekte varenda dag. Det hade till sist slagit henne, den kanske ultimata leken. Självklart tänkte hon utnämna den viktiga rollen som lekledare till sig själv, för att kunna hålla koll så att alla regler följdes, och så att alla andra kunde ha så kul som möjligt.
''Okej så...'' började hon förklara, men syskonen hade redan börjat prata sinsemellan. ''Lyssna då''. Den lugna uppmaningen var som tur var nog för att påkalla deras uppmärksamhet igen. ''Ni ska ta mig, ni ska springa så snabbt ni kan när jag inte ser, men när jag ser så får ni inte röra er annars åker ni ut!''. Entusiasmen i hennes röst växte för varje ord tills hon praktiskt taget hoppade på stället igen. Vissa av syskonen såg något förvirrade ut, men det var hon alldeles för uppspelt för att märka.
Kort därefter så försökte hon valla alla sina sex syskon till att ställa sig bakom en linje som hon dragit i gräset innan hon på snabba, men något rultiga, ben skuttade iväg till sin lekledarplats en bit bort.
''Redo? När jag kollar bort får ni springa''. Hon vände sig om och började räkna för sig själv. Ett...två...tre... ''FRYS!'' ropade hon så högt hon kunde samtidigt som hon snabbt vände sig tillbaka mot syskonen, ögonen på helspänn för att kunna märka minsta rörelse. Hon skulle se allt.

(Levstrid-valpar <3)

Tolir satt i sin lilla egna världs medans syskonen små pratat om vilka lekar och äventyr dom skulle hitta på idag. Ingen verkade enig om något, inte för att Tolir direkt brydde sig. Han var mer än gärna med på det mesta, ju konstigare lek ju roligare brukar det kunna vara. Men idag verkar det kunna bli en lugnare dag, kanske skulle Tolir kunna passa på att springa iväg på stenjakt. Tänk att äntligen få hitta den perfekta rödaste stenen någonsin, mamma skulle nog bli jätte stolt om han visade henne en sån.
Allt dagdrömmande om stenar gjorde att Tolir ryckte till ordentligt när Sigrid från ingenstans brast ut i stämma. Lite förskräckt blängde han på systern sin och puffade bittert, den bästa leken. Det ville han minsann testa för att själv kunna döma, var det verkligen en av dom bästa lekar han har lekt så skulle hon få en av hans stenar. En av dom fulare såklart.
Nyfiket försökte Tolir lyssna till instruktionerna och gjorde som systern sa, ställde sig vid den väldigt osynliga linjen hon tappert försökte trampa upp.
Springa var något av det bästa han visste, förutom att brottas och samla stenar såklart. Och vinna skulle han minsann göra, enda han behövde akta sig för var Tora som hade minst lika stor vinnarskalle som han själv. Snabbt kastade Tolir en retsam och provocerande blick mot Tora, hoppades att det skulle få henne ur balans så hon åkte ut först.
När Sigrid hade gjort sig iordning tvekade han inte en sekund med att börja springa, fram till systern började ropa Frys. Den fluffiga kroppen stod stilla som en överdrivet tjock staty. Idag skulle han vinna, om han så måste knuffa omkull alla påvägen.

Tora försökte ignorera sin systers försök att leka lekledare, men när alla andra verkade ge Sigrid uppmärksamhet suckade hon och gjorde detsamma. Det lät faktiskt roligt, men det vägrade hon erkänna för någon annan.
    Något besvärade radade hon upp sig bredvid sina syskon. Hon lät blicken svepa över dem alla i en blängande, ogillande min som slutligen landade på Tolir. Det provocerande och retsamma uttrycket ville hon trycka ned i marken och tvinga honom äta jord. Men hon sann inte säga något uppkäftigt innan alla hade börjat springa – och Tora hamnade något på efterkälken.
    ”Jädrar!” Morrade hon samtidigt som hon slängde sig framåt – och snubblade. Hon var stor och stark och därmed också ganska klumpig. När Sigrid ropade och de var tvungna att stå stilla låg hon med baken upp i luften och huvudet tryckt mot marken efter hennes fall. Hon behövde bara stå still en liten stund så skulle hon vinna…

Tuva var inte den som var sen med att gå med på syskonens påhitt och lekar. Att Sigrid dessutom antyder att hon kommit på den bästa leken låter i Tuvas öron väldigt lovande. Hon följer nyfiket syster hack i häl och lyssnade uppmärksamt när hon berättar lekreglerna. Spring som bara den när Sigge inte ser och stå så stilla som det bara går när hon tittar. Tuva fattar och gör sig redo vid startlinjen. Hon sneglar på syskonen för att se om hon kan se vad de tänker. Förmodligen tänker de samma sak som henne. Ingen av dem vill förlora även om vissa är bättre förlorare än andra… Det finns de som är dåliga vinnare också men det är en annan sak. Tuva vill prestera sitt bästa hon också och hon sjunker ner lite för att lättare kunna skjuta ifrån med bakbenen när det är dags.
 
Sigge vänder sig om och börjar räkna. Tuva skjuter fram som en kanonkula! I alla fall känns det så. Hon hör Tora svära någonstans bakom sig och inser att hon kom iväg innan systern. Tuva vågar sig på att se sig om över axeln och ser Tora snubbla. Tuva saktar farten och biter sig i läppen. Toras fall hade sett väldigt komiskt ut. Just då hör hon Sigrid ropa FRYS! Tuva fryser i rörelsen och nu gäller det att stå så stilla som möjligt. Men bilden av Toras fall spelas upp för hennes inre, om och om igen. Tuva börjar först tyst pys-fnissa. Hon biter sig hårdare i läppen men pys-fnisset övergår i ett kvävt fnitter.

Hon hade hört tumultet utspela sig bakom henne medan hon räknat, men det hade inte riktigt målat upp den bild som hon fick se när hon vänt sig om. Alla syskonen stod blickstilla, ja, utom Tora som låg ner av någon anledning då såklart, under tiden som hon studerade dem för att se minsta otillåtna rörelse. Det dröjde inte särskilt många sekunder innan ett fnissande läte lämnade ett av syskonen och snart brast ut i något utav en fnissattack. Hennes blick fästes med ens vid Tuva som var den skyldiga.
''Tuva! Du är ute!'' förkunnade hon med en fejkad auktoritär röst och kunde inte låta bli att småle åt systerns fnitter. Det var roligt, men här fanns det inget utrymme för fnitter inte, det här var en mycket allvarlig lek faktiskt som skulle tas på största allvar. Blicken återgick till att studera syskonen under ytterligare några sekunder innan hon vände sig om igen för att börja räkna.
Ett...två...

Tora lyckades trots den osmidiga ställningen hålla sig helt stilla. Till skillnad från sin syster Tuva som inte kunde hålla sig för skratt även fast hon stod på alla fyra. Patetiskt! Vad var det för vinnarskalle där? Ingen alls. Det verkade som om hennes ända motstånd var Tolir nu. Men vänta lite. Torbjörn?! Han var längst fram av dem alla.
    En beslutsam min spred sig över Toras ansikte. Så fort Sigrid bad dem att springa igen, då skulle hon allt ta sats och försöka komma ikapp honom.
    Och det var precis vad hon gjorde. Tora grävde ned baktassarna i den torra sanden och tog spjärn - rätt mot Torbjörn. Hon brydde sig inte om att han stod i vägen för henne, hon skulle. fram. först. 
    Hennes sida dundrade därför rätt in i Torbjörn i ett försök att röja honom ur vägen istället.

Asta hade bara lyssnat till hälften på Sigrids instruktioner. Bästa leken? Pfft. Ändå var hon, litegrann mot sin vilja, nyfiken på att se vad den bästa leken innebar, och självförtroendet var på topp. Hon var inte orolig för en eventuell förlust; hon kände sina motståndare väl. Hon lät instruktionerna gå i bakgrunden medan hon nonchalant vred på huvudet och betraktade en rund fågel som hoppade en bit bort.
    … inte röra er annars åker ni ut! Förvirrat vände hon uppmärksamheten mot syskonen när en knuff gjorde henne medveten om att de formade någon slags rad bakom en osynlig linje. Med rynkad panna öppnade hon munnen: "Vänta, vad …"
    Men för sent — starten hade redan gått. Eftersom Asta helt missat delen om att springa hamnade hon omedelbart sist när de andra sköt iväg, och med andan i halsen kämpade hennes korta små ben för att hinna ikapp. Det här var pinsamt. Hon vägrade komma sist. Framför henne föll Tora till marken och Asta fick bita sig hårt i tungan för att hålla sig allvarlig. Just då ropade Sigrid FRYS! och alla tvärstannade. Asta var väldigt nöjd med hur stilla hon stod.
    När Sigrid gav klartecken att springa tog hon sikte på Tolir, som råkade vara närmast, och med alla krafter spurtade hon efter honom. Och hon knappade in! Hon bet ihop tänderna och stålsatte sig för en kollision, säker på att det var hon som skulle gå vinnande ur den. Bara några steg kvar nu ...