Det var läggdags med desto längre in på våren det var desto ljusare tycktes det bli varje kväll. Det kändes faktiskt inte alls som att det var kväll än och Umbriel hade inte det minsta intresse av att sova.
"Kom igen då, är du feg eller?"
Aegir hade antagligen först följt efter honom för att hålla reda på honom, och det hade snabbt blivit uppenbart att Umbriel inte var på väg till varken lyan eller någon av hyddorna.
"HAH! Vilken väktare är RÄDD för att patrullera i mörkret. Solen har ju inte ens gått ner helt än! Trodde inte jag skulle va bättre på det här är DIG!"
Han mötte stöddigt sin brors blick, det här kändes som det absolut bästa sättet att få med honom på upptåg.

[ÄGGE]

     "Jag är inte rädd!" protesterade Aegir, och stampade med tassen i marken för att stärka sina ord. Han var fullt säker på att Umbriel skulle ställa till med något och såg det som sin uppgift att hjälpa mamma att hålla koll på sina syskon. När Umbriel inte var påväg till lyan eller hyddorna kände Aegir att det var hans plikt att stoppa honom.
     "Sluta, jag sa- jag sa ju att jag inte är rädd! Väktare räds inga faror, inge mörker och inga maror." Det var en ramsa han kommit på som skulle liknas vid väktarnas slagord. Han tyckte det lät riktigt bra, och det var ju sant, han var inte rädd. Eller jo, lite, men det försökte han inte ge skenet av. Mamma hade dessutom sagt att äkta mod var att stå upp för vad som var rätt och att göra det som var svårt även om man var rädd. Och för att bevisa för Umbriel att han var en bättre Väktare än honom (Aegir stod inte ut med tanken på Umbriel som den bättre Väktaren) tog han flera steg förbi honom, så att han nu stod först. "Du ska få se att jag inte är rädd. Kom igen då, patrullen patrullerar inte sig själv."

Umbriel log ett snett leende åt sin bror, så lättmanipulerad. Han älskade det.
"Återstår att se."
Fnös han kaxigt men lät Aegir springa om honom, det var helt klart bäst för att inte själv bli anklagad för att vara ledaren för upptåget i det fall de blev påkomna.
"Men visst, led vägen du. Dags att hitta lite maror att jaga bort!"
Det skulle säkert finnas något bakom nästa krön, eller det därefter.
"Hur gör man då? Måste man trampa på något sådär extra fjolligt vis?"
Han nickade åt Aegirs gångstil med ett retsamt leende, men innan brodern hann svara hade han slängt sig fram och gjort en kullerbytta ut för backen. Han fortsatte att tumla nedåt med ett kiknande skratt tills marken planade ut sig och hans momentum dog ut. Väl där vid kullens slut såg han snurrigt upp på sin allvarsamma broder.
"Vadå? Om vi blir anfallna från ovan behöver vi en undanmanöver. Testa själv rå! Om du törs.."

Aegir hade länge velat att Umbriel skulle delta i hans Väktarlekar, så att han äntligen visade intresse tänkte han bara var bra. Men han tog det inte seriöst nog, vilket irriterade Aegir mer än han ville erkänna.
     Trampa på fjolligt vis? Aegir stirrade chockat på honom. "Man trampar inte, man-"
Men innan han hunnit svara hade Umbriel kastat sig fram i en kullerbytta och rullade nerför backen. Det var inte sådär Väktare marscherade ville han protestera, men han hade hört Umbriels sista ord. Om du törs...
     Och tordes gjorde han. Det skulle han bevisa. Aegir stack ut tungan i en fokuserad min medan han tog några steg bakåt, för att ta sats. Sen kastade han sig också fram i en kullerbytta och rullade ner för backen precis som Umbriel gjorde med ett högt rop. Det var faktiskt lite läskigt hur snabbt det gick, och Aegir skrattade inte som hans bror gjort. Till slut slutade det äntligen att snurra iallafall, och Aegir lyfte huvudet medan han yrt försökte lokalisera Umbriel. Då insåg han att han inte kommit riktigt lika långt som sin bror, utan landade på mage en bit ifrån.      Snabbt ställde han sig upp, men var fortfarande så yr att han började stappla åt sidan och ramlade ner ännu en gång.
     "Din undanmanöver gjorde mig yr," klagade han och försökte ruska på huvudet som om det skulle skaka yrseln ur honom. "Åh nej, vi är sårbara! Tänk om marorna anfaller?"

Solen hade fallit snabbare än man kunnat tro på deras korta utflykt och skuggorna hade blivit långa. Nedanför kullen var det riktigt mörkt och en svag dimma hade dragit in över slätten. Det var plötsligt extra svårt att avgöra om allt bara var på lek eller om där fanns genuin rädsla bakom Aegirs ord, och det gjorde Umbriel lite osäker själv. Maror fanns väl inte på riktigt, eller?
"Krävs väl mer än det där för att slå ut mästarväktarn Aegir?"
Försökte han uppmuntrande men det var svårt att dölja att det var en genuin undran. Han litade faktiskt på sin brors beskydd här.
"Fast har också hört ett ordspråk, bättre fly en illa fäkta, så eh.. kanske.. det vi ska göra?"
Hans blick tog fäste på en punkt bakom Aegir, en tunn stig mellan två små kullar, ditåt skulle han springa om ordern gavs.