Herkules päls hade blivit alldeles tung och fuktig av regnet som föll. Även nattetid var djugneln full av Meimeis under. Fågelsång och djurläten ekade i den blöta natten, tillsammans med det dova rasslet av regn mot blad. Man kunde tycka att en uppväxt i regnskogen gjorde en van vid allt skrän, men Herkules tryckte de små öronen mot nacken, överväldigad av allt ljud. Bakom tinningarna molade en huvudvärk, och inga av örterna han fått att tugga på hjälpte.
     De hade nästan nått Solstäppen när de såg trädet. Tårarnas Träd. Det väldiga trädet var större än något annat i djungeln, en imponerande syn.
"Meimeis första skapelse. Det är storslaget. Påminner nästan lite om snäckan vi såg när vi var små, minns du? Bara mäktigare."
     Det sista tillade han nästan som en viskning, som om han talade om något för heligt för att ens yttra med bara rösten. Som om här krävdes böner, hymner, sånger. Ja, sannerligen låg det något högtidligt och djupt heligt över platsen. Herkules kände det i varje fiber av sin kropp. Det redan kraftiga regnet drog på och föll ännu tyngre. Herkules slöt då ögonen, lyfte nosen mot skyn och lät verkligen känna varje droppe som föll mot honom. Existerade i ögonblicket, lät Meimei rena honom.
     Det porlande regnet samlades i trädets krona och rann i rännilar nerför trädet. Som om det skapade sina egna vattenfall. När de nådde marken förenades de med vattendraget som låg för brödernas fötter.

[Till Ikaros!]

Ikaros hade sett Tårarnas träd en gång förut, men han blev ändå helt tagen av synen då landskapet så plötsligt förändrade sig runtom dem. Den täta djungeln öppnade upp sig men trotts att taket av trädkronor reste sig långt högre blev det inte ljusare. Inte för att kvällen erbjudit speciellt mycket ljus till att börja med, stjärnhimlen täckt med moln och luften disig av regnet.
"Jag minns."
Jakade han. Och visst fanns det sanning i Herkules ord. Men om snäckan hade varit Meimeis prakt i det lilla så var detta istället kanske hennes största fysiska bedrift. Det gick inte för en simpel vargs hjärna att begripa hur gammalt detta träd måste vara, hur heligt. Men han var inte vilken varg som helst, och ambitionen var att Herkules inte heller skulle förbli det.
Orädd gick han ut i det virvlande vattnet som porlande föll från trädets krona. Han hade redan renats och fötts på nytt i heligt vatten, han hade ingen orsak att frukta dess strömmar. Meimei beskyddade honom, han var en del av detta inte en utomstående part.
Om döda fiskar flöt med strömmen och de levande kämpade emot den så var han vattnet. Blott en droppe i en enorm flod men ändå, han kunde drunkna lika lite som en vattendroppe kunde det. Han kunde förlora fotfästet lika lite som en vattendroppe kunde det. Med ögonen slutna vadade han ut mot trädets enorma stam och lät hela nospartiet översköljas av det rinnande vattnet innan han tog en djup klunk.