Ikaros satt stilla vid ruinernas utkanter djupt försjunken i tankar. Någonstans i bakgrunden låg Babs på en stenformation och höll koll på honom och området. Han hade suttit still så länge att bakbenen börjat domna med blicken fäst på en gigantisk snäcka som var i full färd med att äta en lågt hängande gren. Med enorm fascination studerade han hur den långsamt, långsamt rörd sig framåt och med små bestämda tuggor tog sig igenom blad efter blad. Han hade aldrig sett en så stor snigel i hela sitt liv, den var minst lika stor som en vuxen vargs huvud och det spetsiga spiralformade skalet var vacker mönstrat och täckt av små daggdroppar. Han hade sett liknande former avteckna i ruinernas massiva stenblock, Babs hade förklarat att det kallades fossiler - uråldriga djur som dött och blivit ett med stenen. Det hade varit bland det häftigaste han kunnat tänka sig, men denna levande varelse var helt klart coolare. Och hypnotisk. Det var extremt trivsamt att sitta och lyssna på hur vatten droppade från trädkronorna och följa blötdjurets minimala rörelser.
Så väcktes han ur sitt meditativa tillstånd av Herkules steg bakom sig. Plötsligt fylld med en vilja att dela med sig av sitt fynd reste han sig och travade fram till brodern.
"Kom och kolla, jag har hittat en av Morikos konstigaste skapelser."
Viskade han lockande och nickade emot jättesnäckan. Det pirrade i bröstet, ivrig att se broderns reaktion.

[Herkules <3]

Herkules hade på håll sett Ikaros inspektera något och beslutat komma närmare för att se vad det rörde sig om. Stegen var dock långsamma, som om han medvetet ville att Ikaros skulle märka av honom och bjuda in. När han gjorde det blev Herkes försiktiga leende lite bredare.
     "Vad har du hittat? Oj-"
Herkules satte sig brevid sin bror och stirrade på den enorma snigeln. Han hade aldrig sett något liknande. "Ser du mönstret på skalet? Wow. Måste va den största snigeln i skogen."

Noga studerade han Herkules reaktion, och det var inte bara för att han ville dela med sig av sin förundran över världen utan för att se till att Herkules reagerade rätt på den. Det var viktigt att visa den vördnad som Meimei och hennes undersåtar förtjänade.
Och Herkes reaktion var helt klart respektfull och beundrande, om än simpel. Men det var inte alla som kunde ha naturligt djupseende sinnen, vissa tänkte litet av naturen.
"Mmm"
Jakade han broderns ord, även om han själv förstod att detta var något större än bara djungelns största snigel.
"Se bortom skalets mönster, se på hur det vuxit, en helt symmetrisk spiral. Ser du?"
Han gav brodern ett ögonblick att verkligen ta till sig vad han sa, verkligen se snäckan.
"Det där är perfektion. Det är balans. Det är Meimeis design."