HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorKartaLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» Långtråkig väntan [Even]
tis 16 okt 2018, 23:52 av Even

» Död karris
tis 16 okt 2018, 18:10 av Tapeesa

» Tidig morgon [Ronia]
mån 15 okt 2018, 19:40 av Blair

» Allt som krävs
mån 15 okt 2018, 17:48 av Arno

» Lyckliga steg [Arkal]
fre 12 okt 2018, 22:46 av Arkal

» Muttra lagom (Even)
fre 12 okt 2018, 22:40 av Arkal

» Krälande rötter [Arkal]
fre 12 okt 2018, 22:28 av Arkal

» Down the wolf hole [OPEN]
fre 12 okt 2018, 18:15 av Harlequin

» Ingen plats för trosvaga [P]
tor 11 okt 2018, 15:27 av Haqim

Vem är online
Totalt 3 användare online :: 0 registrerade, 0 dolda och 3 gäster. :: 1 Bot

Inga

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
Nya platser, zombiejägare, och rollspelsprompts!
tor 30 aug 2018, 01:15 av Yargol
Hej allesammans!
Efter en härligt aktiv och levande sommar på Numoori så är det dags för lite nyheter. Mycket har hänt, och än mer är på gång!

Nya officiella platser!
Som ni kanske har märkt så har det tillkommit två nya platser på kartan och i forumet. Om ni har missat det så kan ni kika in på kartan för att se var de finns. De nya platserna är Arkona och Yanamorë!

Arkona är ett uråldrigt tempel åt Gudarna, som …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 1
Ny sida: Guide för Karaktärsskapande och Rollspel
tis 10 apr 2018, 18:04 av Mivria
Hej kära Nissar!


Vi har under en tid arbetat på en helt ny sida som vi hoppas ska kunna vara till hjälp för er när man skapar karaktärer eller rollspel. Den är baserad på frågor vi diskuterat och svarat på genom åren, och som inte riktigt ryms under FAQ. Vi hoppas att sidan ska kunna vara givande för både nya som gamla medlemmar.

Syftet med denna sida är att kunna bidra med inspiration och hjälp om man känner att …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 5
Affiliates




Dela | 
 

 Levande inuti [TICA]

Gå ner 
FörfattareMeddelande
Mika

avatar

Spelas av : Bellzpellz

InläggRubrik: Levande inuti [TICA]   mån 10 okt 2016, 14:20

Den lilla mörka valpen satt vid foten av ett träd och stirrade på de vilande månblommorna. Solen var uppe på himlen men det närmade sig skymning för vart andetag. Syskonen var någonstans och lekte och den lilla tikvalpen kunde inte bry sig mindre. Hon har inget emot ensamheten och det lugn som kommer med det. Hon behöver inte bry sig om något och det kan kännas som att inget existerar än här och nu där hon sitter och ser på blommorna som så storslaget glöder om natten. En liten undrande tanke om hur de gör är det enda som korsar valpens huvud. Hur glöder månblommorna så vackert om natten. Även något av syskonen har ett märke på kroppen som glöder när månen visar sitt anlete på himlen. Måntueringar har mor förklarat att det är. Betyder det att månblommorna också har måntatueringar? Eller är hela de något sorts märke som månen har beslagtagit som sitt. Vad betyder det? Det spelar ingen roll. Valpen sluter ögonen och låter andningen vyssja lugn i henne. Hon är alltid lugn. Neutral. Likgiltig. Visar sällan vad hon känner. Men det är för att hon inte känner någonting. I och med att hon inte känner någon smärta så känns det meningslöst att känna någonting alls. Hon kan reagera på sådant som händer omkring henne. Men hon visar aldrig om hon gillar det eller om det stör henne. Syskonen verkar både uppskatta och förakta hennes tystnad. Men det här är inget som hon blivit. Det här är bara som hon är. Hon iakttar innan hon handlar. Hon studerar innan hon väljer hur hon ska agera.
Hur ser mor på henne? Bara som ett problem? Bara som ett irritationsobjekt? En otacksam, nonchalant, irriterande jävel? Är det det som Mika är i andras ögon? Inte för att hon bryr sig så länge hon får ha sina stunder för sig själv. Inte bryr hon sig över huvud taget. Vad är det för mening?

[PAX TILL TICA!!]
Till överst på sidan Gå ner
Eirocalyphtica

avatar

Spelas av : Embla

InläggRubrik: Sv: Levande inuti [TICA]   mån 10 okt 2016, 18:07

Hon låg under de väldiga rötterna och deras draperier av mindre rötter med tassarna över ögonen, nosen djupt inborrad mot marken. Svansen låg tätt längsmed kroppen och hon darrade lätt. Frös. Hon ville aldrig resa sig härifrån. Ett svart moln hängde över henne, det var inte direkt unikt men det hade blivit värre idag. Som om hela himlen förmörkats, trotts att om hon flyttat på sina tassar och kikat ut hade hon sett att dagens sista solstrålar ännu dansade i skogen.
Ångestan gnagde i hennes bröst, vad det var hon låg och ältade denna gång kom hon inte ens ihåg. Just nu hade hon ångest över att hennes ångest kanske skulle komma att bli värre. Hon förstod inte hur det var meningen att hon skulle ta sig igenom hårda dagar som denna. Var det ens meningen? Hon darrade intensivare nu, inte av köld utan av de vågor av ångest som slog över henne.
Just som hon tänkte att det kanske var skönt att bara ha ångest just för ångestens skull så kom allt över henne igen. Hur hon rutit i åt Rhia då hon ramlar och hur hårdhänt och skoningslöst hon fört den lilla valpen ner för bergen. Trotts att de haft sitt samtal och blivit sams, och valpen ben var på väg att läka, så blödde hennes hjärta av ånger. Värre var tankarna som följde. På alla de gånger hon blickat ut mot dalens kant och tänkt att ja, jag hoppar. Jag hoppar och besparar dessa liv inom mig en livstid lika miserabel som min. På då Fiero fortfarande var hos henne, men ändå inte. Hur han spenderade allt deras gemensamma tid med att drömma om någon annan. Hur han gick. Lämnade henne. Dem. Det gjorde ont, så ont, att tänka på att hennes första stora kärlek efter sin familj hade övergett henne. Precis som hennes familj.
Minnen som inte fick vidröras yrde upp inom henne och tårarna brann innanför ögonlocken. Den främmande vargen som rotade i hennes sinne, den döda fågeln, jakten, föräldrarna. Hur de låg där helt onaturligt stela och utan minsta andhämtning. Hon hennes syster lämnat dem. Om hon bara lite tänkt de där tankarna hade kanske hennes föräldrar levt än. Då kanske hon levt ett helt annat liv. Om hon bara om hon bara om hon bara. Lika mycket önskade hon att det kunde få ha blivit så, som hon skämdes över att hon önskade bort sina barn.
Hon låg och grävde ner sig djupare och djupare i avgrunden då en signal plötsligt trängde genom hennes väsen. Hon behövde kissa. Plötsligt kände hon det lika starkt som hungern i magen.
Men.
Hon drog tassarna in under kroppen men lyckades inte spänna musklerna. Lyckades inte lyfta upp den späda kroppen. För varje försök smärtade det något otroligt och det knakade högt i hennes leder.
Panik började växa i hennes kropp. Tänk om någon skulle se henne såhär patetisk? Tänk om ingen skulle se henne och hon skulle bli kvar här.
Förskräckt sökte hon med blicken runtom sig. En bit bort såg hon Mika sitta o stirra tyst, sådär som hon alltid gjorde. Irritation väcktes i henne då hon lade ögonen på den stora lilla valpen men samtidigt som hennes stolthet vägrade så var hon tvungen att be om hjälp från sin dotter. Hon ropade, nästan röt.
"MIKA"
Stressade flämtningar lämnade henne nu. Förihelvetesjävlaskitunge. Frustrationen riktades emot den enda levande varelsen i närheten som inte var hon själv.
"Kom hit förf.."
Det skar till i halsen och rösten brast. Blicken var vitt uppspärrad då hon stirrade emot den mörka filuren. Men så plötsligt mjuknade hon, rösten blev len.
"Snälla kom o hjälp mamma"
Till överst på sidan Gå ner
Mika

avatar

Spelas av : Bellzpellz

InläggRubrik: Sv: Levande inuti [TICA]   mån 10 okt 2016, 18:33

Valpen hade varit sjunken i egna tankar. Tankar om vad? Om hur livet var. Över allt vad de sett, hört, känt. Hur livet kommer se ut från nu. Det är ingen dum plats mor har valt ut åt dem. Det är en vacker plats om man kan se det så. Men vad som är vackert och vad som inte är det är något som valpen inte förstår. Hon förstår sig inte på sådant som är vackert och hon föraktar heller inte sådant som är fult. För henne är alla lika i vilken skrud de än visar sig. Vackert och fult. De är ord utan betydelse. Utan mening.
Ena örat rycker till när valpen hör sitt namn ljuda. Mors röst, följt av irriterande ord. Sedan en len kärleksfull stämma. Öronen spetsas på valpens huvud och hon vrider på huvudet. Den mörkblå blicken fästs på mors gestalt där hon ligger längre bort. Mika reser på sig och går fram till mor. Hon skyndar inte men hon släpar henne inte benen efter sig. Hon har bara inte bråttom.
Väl framme hos mor ställer sig Mika nära. Ger mor stöd om hon behöver. Som hon behöver. Som hon bett om. Mika kan ses som väluppfostrad för hon gör som hon blir tillsagd så länge det är mor som uttalar orden. Hon lyssnar på syskonen med men inte i lika stor entusiasm... Men det finns aldrig någon entusiasm att se. Mika gör bara som hon blir tillsagd.
Till överst på sidan Gå ner
Eirocalyphtica

avatar

Spelas av : Embla

InläggRubrik: Sv: Levande inuti [TICA]   mån 10 okt 2016, 18:49

En lättnad fyllde henne då hon såg valpen lystra till hennes ord. Visst var det inte med några hastiga steg som den lille kom emot henne men hon kom iallafall. 
"Hej.."
Sade hon med lätt ansträngd stämma då dottern stanna när henne. Hur hon skulle göra detta visste hon inte riktigt, senast detta hänt hade hon haft en Fiero att ta stöd hos. Minnet fick en flämtning att lämna henne, och ytterligare än. Det lät mer som snyftningar nu då hon tänkte efter och snart grät hon hejdlöst med den mörka nosen djupt inborrad i dottern päls. Hon hulkade så det gjorde ont i revbenen och hela hennes kropp knakade. Konstant drog hon efter andan som i ett försök att lugna sig själv, men ett misslyckats sådant. Kanske försökte hon få fram ord men i stunden gick det inte. Hon kunde bara andas in Mikas doft o försöka trösta sig med att hon iallafall hade henne. Kanske inte sin familj, kanske inte Fiero, kanske inte ens sig själv men åtminstone Mika. I denna stund kändes det som att hon var ensammast i världen slukad av ett svart hål. Med blänk blick och tårar fortfarande rinnandes längsmed de grå kinderna sneglade hon upp på den mörke.
"Vad är meningen med nånting?"
Snyftade hon fram och lät blicken slås ner i marken igen.
"Allt.. Allt är så hopplöst"
Fick hon ur sig med darrande stämma.
Till överst på sidan Gå ner
Mika

avatar

Spelas av : Bellzpellz

InläggRubrik: Sv: Levande inuti [TICA]   mån 10 okt 2016, 19:04

Mika står stilla. Låter mor snyfta och gråta. Mika dömer inte. Hon gör ingenting. Hon står bara där. Kanske är det en tröst i sig? Det finns inte mycket valpen kan göra. Hon vet fortfarande inte så mycket om livet och själv har hon aldrig gråtit. Inte av hunger, inte av ensamhet, inte av smärta. Tårar har aldrig gjort spår i hennes päls. Lite ironiskt i och med att hon har en teckning i ansiktet som ger sken av tårar som rullar ner från ögonen. Kanske sörjer hon helt enkelt allt?
"Vad är meningen med  någonting?" Mika rör inte en min när mor talar. Valpen står bara där. Stilla. Utan att röra en muskel. Hon andas lugnt och stilla och låter mor snyfta.
"Allt.. Allt är så hopplöst". Den mörkblå blicken söker sig till mor. Valpen ser på mor en stund innan hon rör sig lite närmare. Tungan smiter ut mellan de svarta läpparna och fångar upp en av mors salta tårar. Sedan en till och ännu en. Mika slickar bort mors tårar. Varför mor gråter vet hon inte. Kanske hon aldrig kommer förstå. Mor bär på sin sorg och den är hennes egen. Mika lutar huvudet mot mors och valpen sätter sig ner. Nära.
Till överst på sidan Gå ner
Eirocalyphtica

avatar

Spelas av : Embla

InläggRubrik: Sv: Levande inuti [TICA]   fre 14 okt 2016, 14:37

Svängningarna i hennes humör är kraftiga och snabba, och extremt utmattande. Hon orkar helt enkelt inte mer nu. Då valpen visa henne ömhet blir hon först defensiv, en morrning rullar upp längs hennes hals och hon kastar sig framåt och hugger hårt mot valpen. Fångar mest bara päls i de vassa käftarna. Rörelsen är snabb och hon hade rest underkroppen från marken. En extrem smärta går längs hennes ryggrad och hon faller lika snabbt igen. Känner urinen rinna längs bakbenen.
Hon skäms så att hon får kväljningar och så översvämmas hon av en ny våg tårar, samtidigt som en ihärdig känsla av att hon blivit kränkt gnager långt inne i bröstet.
"Förlåt"
Om det är för hugget eller för allt hon gjort under valpens liv, eller kanske för att hon gav dem ett liv i den här förbannade världen från första början, är oklart.
"Kom"
Snörvlar hon.
"Kom o lägg dig här hos mamma"
Piper hon ynkligt och lyfter på det ena frambenet, gör plats i sin famn för den stora valpen. Skulle hon bli avfärdad nu skulle det krossa henne. Hon skulle vara tillintetgjord.
Till överst på sidan Gå ner
Mika

avatar

Spelas av : Bellzpellz

InläggRubrik: Sv: Levande inuti [TICA]   sön 16 okt 2016, 16:56

Valpen sitter likgiltigt kvar när mor hugger mot henne. Rör sig inte en millimeter. Hon har inget emot att bli den som tar huggen. För smärtan når henne aldrig. Kanske är det något som förundrar henne. Hur syskonen kan tjuta så av smärta medan hon själv inte känner någonting. Varför är det så? Kanske är det bättre att känna? Kanske är det bättre att ha en orsak till att försöka skydda sig själv?
Den mörkblå blicken vilar på modern. Uttryckslös. Ingen dömande ton. Ingen medlidande ton. Ingenting. Valpen känner ingenting. Hon vill känna. Men det är bara tomt inom henne.
Förlåt.
Fler tårar väller ner för mors kinder. Den salta smaken vilar fortfarande på valpens tunga. Hon älskar mor även om hon kan vara ond. Hon älskar syskonen även om det är för mycket. Men känslor kan hon inte förstå. Hon försöker förstå hur syskonen känner. Hur mor känner. Men valpen har inget att gå efter då hon inte vet så mycket. Hon är bara en valp. En valp som borde kunna gråta när det gör ont. Lipa när det känns för svårt och skratta när hon är lycklig. Men ingen av de känslorna betyder något. Smärta existerar inte. Betyder det att liv inte existerar heller. Men hjärtat slår. Lungorna fylls med luft och kroppen fungerar när den får mat i sig. Men vad betyder det att leva om hon inte vet vad smärta är? Visst river det i henne på ett underligt sätt när hon hör syskonens tjut. När mor gråter. Men vad kan hon göra för att göra någonting bättre? Låt smärtan falla på hennes kropp istället. För hon känner inget i alla fall.
Kom.
Ena örat klipper till på valpens huvud.
Kom o lägg dig här hos mamma.
Mor lyfter på ena frambenet och inbjuder till närhet. Närhet. Att få ligga nära någon och känna deras andetag och hjärtslag som sina egna. Det är då hon kan komma nära någon sorts känsla som får henne att känna sig varm inombords. Även om hon aldrig vet hur länge det varar. Hon är trots allt en valp och detta är hennes mor. Även om hon inte förstår vad det betyder. Valpen kryper ihop och gör sig liten. Kryper sedan närmare mor. In under det lyfta frambenet och mor mors kropp. Där lägger hon sig ner och placerar huvudet på framtassarna. Bara för att hon inte känner något betyder det inte att hon inte har något att känna.
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content




InläggRubrik: Sv: Levande inuti [TICA]   

Till överst på sidan Gå ner
 
Levande inuti [TICA]
Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Ötamon :: Ötamon-
Hoppa till: