HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorKartaLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» Mitt hjärta ska sluta att slå [Kilah]
Idag på 21:40 av Kilah

» Förbannelse
Idag på 20:55 av Amanita

» Lost (öppet)
Idag på 18:36 av Harlequin

» Meaning [Xerxes]
Idag på 17:50 av Duva

» Continue [Shiva]
Idag på 17:17 av Shiva

» Akuma x Shiva valpar
Idag på 11:26 av Xejja

» Spår av ett moln
Idag på 09:55 av Kilah

» The tides are ever changing
Igår på 17:42 av Levanea

» Blodspår [JÄGARNA]
Igår på 15:33 av Zayev

Vem är online
Totalt 7 användare online :: 2 registrerade, 0 dolda och 5 gäster.

Cerulean, Oberon

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
Platsuppdateringar! Uppdaterad karta
tor 14 sep 2017, 02:15 av Mivria
Hej go nissar!  :rawr:

Kartan har fått en uppdatering. Om ni går in på kartsidan kommer ni märka att det nu finns två kartor för att underlätta, då en enda karta med allt började bli för plottrigt. Den ena visar de vanliga geografiska områden, och den andra visar mer specifika platser och knytpunkter, samt vandringsleder som binder samman dessa. 

Ni kan se de uppdaterade kartorna HÄR!

Detta är bara ett påbörjat …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Ändringar på medlemslistan, vänligen läs!
sön 19 feb 2017, 14:32 av Sleazoid
Jag och MP har tagit på oss ett projekt nu som kommer underlätta för oss alla att se vilka spelare som spelar vilka karaktärer. När vi är klara kommer spelarnamnen att visas på medlemslistan så att man slipper klicka sig in på varje karaktär och scrolla ner för att se vem som spelar denne. Vi har detta system på Endea och gillar det men har hittills undvikit att införa det på Numoori för att vi manuellt måste sitta och …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 6
Affiliates



Sök
 
 

Visa resultat som:
 
Rechercher Avancerad sökning

Dela | 
 

 En lång väg att gå; Del 1

Föregående ämne Nästa ämne Gå ner 
FörfattareMeddelande
Dimitrij
Flockledare | Moderator
avatar

Spelas av : MoonPhanter

InläggRubrik: En lång väg att gå; Del 1   lör 12 dec 2015, 13:03

_______________________________________________________________

Jägarnas vandring
Del 1 | Del 2 | Del 3 | Del 4
_______________________________________________________________
[Endast för flocken Jägarna.
Mer info finns i Jägarnas flockforum!]
 
Redan innan förändringen på himlen blev märkbar så kändes den i luften. Känslan av den annalkande gryningen var i det närmsta fysisk. Det var en känsla som gjorde det lättare för flocken att andas, även om ingen kunde börja slappna av förrän solens första strålar färgade himlen i öst. Det dämpade ljudet av många tassar fortsatte sitt orytmiska trummande medan stjärnorna långsamt började blekna ovan de tunna slöjmolnen. De rörde sig i en ständigt skiftande gruppering, formad efter landskapet de passerade. Stundom i en tätare skara, stundom en aning mer spridda, om än ständigt i närheten av varandra. De hade inte lämnat varandra utom syn eller hörhåll sedan de påbörjat sin vandring.
     Det hade gått en vecka sedan de mist en av sina och lämnat skogen bakom sig. Vandringens början hade varit hård för flocken, om än färden hade varit så smärtfri som den kunde vara under omständigheterna. De hade haft tur med vädret såhär långt, och hade inte sett mer av vampyren, om än ingen vågade tro att den inte skulle dyka upp igen. De fysiskt sårade medlemmarna hade återhämtat sig väl, vandrandet till trots, till stor del tack vare de läkekunniga bland dem. Trots detta gick det inte att missa spänningen som hängde i luften runtom flocken. I deras röster spelade stundom toner av sorg och oro, men det var väntat. De försökte i alla fall hålla modet uppe.
     Dimitrij var fullt medveten om, och hade full förståelse för deras oro och deras tvivel. En veckas vandring var för den ovane en lång tid, och en stor del av flocken hade aldrig vandrat så långt förut. För flera av de andra var en veckas vandrande ingenting, men även de vana vandrarna kände sträckan de hade lagt bakom sig. Det var lätt att vandra när det var fritt och utan rädslor. När oron för framtiden, för mörkret om nätterna och för deras mål lades till vandrandet så flöt inte längre tiden så snabbt. Dimitrij hade ännu inte förtäljt vart de var på väg. Hon hade berättat att de hade ett mål, men hade valt att inte delge vad målet faktiskt var till någon i flocken. De ville lita på varandra, behövde lita på varandra, men efter det som hänt så kunde Dimitrij inte klandra flocken för den osäkerhet de kände mot Krita. För deras skull hade hon valt att inte säga något om målet, i hopp om att det skulle kunna skänka viss trygghet vid sidan om oron i tanken att om ingen visste, så kunde inte heller oönskade öron få veta något. Hon hade själv sökt av fakargens sinne på nytt, och där fanns inget som vittnade om svek, men hon var allt för medveten om att det inte hindrade tvivlet från att infinna sig bland medlemmarna. Så hon valde att hålla målet okänt tills vidare, för allas skull.
     Det här var ett eldprov, och hon bad för att deras tillit inte skulle svikta. Om hon kunde få dem levande genom det här, om hon kunde hålla dem samman, enade inför det som komma skulle, så var hon säker på att tvivlet skulle falna. Hon bad för att de litade tillräckligt på henne för att följa henne även i blindo.
     Framför flocken öppnade de låga kullarna upp sig för en sjö, vilken sträckte sig ett par hundra språng tvärs över. Längs de flacka sluttningarna ner mot vattnet stod spridda tjog av raka, svärtade trädstammar i täta klungor, med grenar som kalt sträckte sig mot himlen; kvarlämningar efter den en gång spirande skogen. Inte för att platsen inte längre spirade. Runtom och mellan de mörka stammarna frodades redan ungträd, vars tunna grenar och gröna blad bildade täta, om än låga snår. Marken kläddes av varierande luftigt gräs och täta tuvor, pyntade av blåklockornas gungande blommor. Gryningens långsamt ljusnande himmel fick nattens dunkel att sakta skingras. Ett lätt dis vilade över sjöns vagt vindkrusade yta.
     Utan ett ord saktade Dimitrij in och stannade när de närmade sig sjön. Hon svepte med blicken över platsen, kände med sinnet över området så långt hon förmådde, innan hon med en väldigt oformell rörelse satte hon sig och såg på flocken.
     ”Vi stannar här för idag. Vi fortsätter i skymningen, men vila nu, ni har kämpat bra.” Där fanns så mycket som Dimitrij ville säga varje gång de stannade, betydligt mer än vad hon sade. Hon önskade att hon kunde uppmuntra dem, hjälpa dem att hålla modet uppe, men där fanns inte mycket hon kunde säga för att lätta deras sinnen. Inte förrän deras vandring var över, och den hade bara börjat. Hon bad för dem, för flocken, för deras oro och för att de skulle klara den färd de hade framför sig.

_________________
Fear is an absence of understanding
Horror is the act of understanding perfectly
Till överst på sidan Gå ner
Arno
Antagen
avatar

Spelas av : MoonPhanter

InläggRubrik: Sv: En lång väg att gå; Del 1   lör 12 dec 2015, 13:05

Det hade inte tagit mer än ett fåtal nätters vandrande förrän det hade blivit en tydlig signal för flocken att de hade vandrat klart för natten så snart som ledaren satte sig ner, och redan innan Dimitrij sade något for en suck genom Arno och flera av de andra medlemmarna. Utan tvekan satte han ner Azdell på marken framför sig, efter att ha burit det yngre syskonet i ett säkert grepp under nattens sista sträcka. Han gled tungt ner på marken med frambenen utsträckta framför sig, och knuffade i rörelsen sitt yngre syskon med sig. Tungan hängde slappt utanför käkarna när han flåsade med ett slött, halvhjärtat leende i mungiporna. Azdells gnäll fick hans öron att rycka lätt, och han slickade tafatt efter det yngre syskonet medan han såg på resten av flocken.
     Arno hade återhämtat sig förvånansvärt väl sedan de lämnade reviret, trots det intensiva vandrandet. Åtminstone ville han tro det. Såret i halsen värkte fortfarande då och då, det skulle ta betydligt mer än en vecka att läka det, särskilt medan de vandrade, men det var bättre. Betydligt bättre. Han bar inte längre metallen runt halsen, utan hade istället format den i en kuperad skepnad vilken han bar över skuldrorna. Såret som blottades kläddes bitvis ännu i varierande gulnade sårskorpor, och huden stramade av ung ärrvävnad.
     Med samma fortsatt slöa uttryck såg han på sin mörkblå broder, och makade på sig för att ligga på ett vis som gjorde att hans ländrygg vidrörde den andre. Oberon fanns alltid i närheten. Om Arno fick välja så skulle han aldrig lämna brodern, aldrig någonsin. Han försökte sig på ett mer uppmuntrande leende, och fick ett lika halvhjärtat försök tillbaka. Det var i alla fall bättre än inget. Arno vred sig för att lyfta metallformen från ryggen och istället placera den framför sig på marken. Klorna klickade mot den hårda ytan när han lade tassarna mot metallen.
     Med en röst som var skrovlig och grov efter såret i halsen kunde Arno inte längre sjunga som han önskade. Han ville gärna sjunga med när ledaren då och då tog ton under vandrandet. Han förstod att sångerna hon sjöng var ett försök att hjälpa flocken att tänka på annat, för att hålla deras mod uppe, och han ville hjälpa till, men kunde själv inte längre hålla några toner. Det lät mest som rossliga kväkanden när han försökte, vilket i och för sig kunde vara underhållande korta stunder, men han var inte säker på hur mycket vilja han kunde ingiva med sina läten. Småsyskonen hade skrattat åt honom. Det värmde hans hjärta att de fortfarande kunde vara glada, trots att det inte gått lång tid sedan... Kanske var de för små för at förstå. Han var inte säker på om han hoppades på det eller inte. Han försökte att själv vara glad, lika mycket för sin egen som för deras skull. Kanske mest för deras skull. Utan mycket skönsång att bidra med ville Arno hjälpa till på annat vis. Han trummade prövande tassarna mot den kuperade formen, vilket fick den att svara med ett metalliskt hummande. Det var ännu en aning omelodiskt, men han väntade sig inget annat. Han hade bara börjat pröva sig fram, men han visste vad han ville åstadkomma. Han kunde kanske inte sjunga längre, åtminstone inte något som var värt att lyssna på, men han kunde skapa något annat, något som kunde ersätta hans sång och låta honom hjälpa till att lyfta stämningen lite, om så bara för en kort stund. Något som kunde föra tankarna från… från…
     Arno skakade kort på huvudet åt sig själv för att skingra tankarna. Nej. Han skulle kämpa, för henne. För alla. För Oberon. Ett kort, lågt skratt lämnade honom när ett av småsyskonen pockade på hans uppmärksamhet.
Till överst på sidan Gå ner
Niyaha
Antagen
avatar

Spelas av : My

InläggRubrik: Sv: En lång väg att gå; Del 1   sön 13 dec 2015, 14:22

Ovan de böljande, låga åsarna glimmade stjärnorna vagt. Den tidiga morgonen lämnade världen i ett blekt sken. Försiktiga vindar rusade fram över slänterna, genom rasslande gräs, tjocka pälsar och vidare ut på sjöns klara yta.
     En ihärdig trötthet gick att spåra genom hela lägret. Emotionellt dränerade och fysiskt utmattade. För många var den här veckan av vandringen ingen match, men det som låg dem i ryggen fick nog stegen att känna motstånd. De gjorde det iallafall för novisen. Hela resan kändes som hon gått mot en ilsken flods ström.
     Längs en tunn, förmultnande trädrest satt Niyaha. Intill henne låg Nadie. Det hade blivit som en sysselsättning för henne att under färdens gång att jobba på en ny sång. Systern var vid tillfällen hennes enda lyssnare, men det var djupt uppskattat.
     Melodin som upprepats mer än vad någon av syskonen kunde räkna började långsamt växa i hennes strupe i ett lågt nynnande. Tyst, nästan viskande, återupptog Niyaha sången:
     ”Shadows fall and hope has fled. Steel your heart, the dawn will come. The night is long and the path is dark. Look to the sky for one day soon, the dawn will come.”
Till överst på sidan Gå ner
Nadie
Antagen
avatar

Spelas av : Elsa

InläggRubrik: Sv: En lång väg att gå; Del 1   mån 14 dec 2015, 16:43

Jägarna vandrade framåt med ett mål okänt för Nadie. Stoiskt vandrade gruppen framåt, dag efter dag. Det hade gått en vecka nu. En hel vecka sedan de lämnat Acherati. Platsen hade alltid varit Nadies hem. Hon hade växt upp där, knappt varit utanför dess gränser. Uppdraget de fått hade varit det första som fått henne utanför gränsen, och det hade bara varat i några dagar. Nu hade de faktiskt lämnat reviret. Deras förra revir, fick hon påminna sig. Det kändes lite konstigt, obehagligt men samtidigt nervpirrande och spännande. Trots att mötet med den vite vampyren hade skakat om henne så brann fortfarande kämparglöden starkt. Hon var beredd att slåss, åtminstone så länge hennes syskon fortfarande levde. Om Niyaha dog visste inte Nadie vad hon skulle göra. Att leva verkade inte lika attraktivt utan systerns trygghet.
   Nadie låg ner bredvid Niyaha. För tillfället var båda tysta, men snart växte en melodi fram ur systerns strupe. Den var välkänd, och Nadie började humma med. Gryningen nalkades, och med den ljuset. Ljuset innebar trygghet. En låg suck lämnade Nadie när hon sänkte huvudet till tassarna, fortfarande hummandes.
Till överst på sidan Gå ner
Nena
Novis
avatar

Spelas av : Nish

InläggRubrik: Sv: En lång väg att gå; Del 1   fre 25 dec 2015, 23:38

Under nätternas vandringar hängde Nena för det mesta lealöst i någon av de storas grepp. Det var lätt att lullas till sömn med de rytmiska stegen som vaggvisa, slumrande till stundvisa sånger.
Hon kunde smaka solens uppgång på tungan. Sedan de börjat gå, påbörjat den förvirrande vandringen, hade hon börjat lära sig mer och mer om hur världen runt omkring henne kunde förnimmas. Hur den smakade. Hur den såg ut. Alla  möjliga och omöjliga ljud.
Allt var nytt. Det var nästan smärtsamt att sova förbi en sådan stor del av den nya välden. 

Hanen som bar henne tog ett stadigare tag om hennes nacke. Han var inte helt överlycklig över att känna henne småsprattla. Hon kunde inte hjälpa det dock. Gryning innebar så mycket mer än de rytmiska stegen. Så mycket att göra. Springa. Hoppa. Leka. Nosa och känna. 
Spets-horn fick hela flocken att stanna. Nenas korta svans vibrerade av iver. Ärr-nos gjorde ett ljud hon lärt sig kallades för suckning och hon släpptes mjukt ner. Trots att han varit försiktig tumlade hon ändå ett varv på osammarbetsvilliga ben innan kroppen äntligen fick någon ordning på lemmarna. Under tiden pep hon. Letade med nos och ögon efter pappa och stor-bröderna. Stor-blå och och Stor-grå. Ena som lät så roligt och andra vars svans hon mer än gärna gnagde på. Om hon fick.
 
Benen sprätte av mellan de som börjat lägga sig ned. Hon pep glatt, och förmodligen skulle de vuxna börja sucka igen, när hon hittade Stor-blå och Stor-grå. 
Hon hoppade lite på de ovana benen. Att hela tiden bli buren var tråkigt och benen kändes så konstiga efter att hela natten gått. Som om de också hade tråkigt och hellst av allt ville röra på sig. 
Hon ville att Stor-grå skulle låta. Att han skulle sjunga. 
Kroppen kurades ihop, svansen och rumpan högt i luften. Sedan hoppade hon, siktade på att landa någonstans i mitten av högen av bröder 

[Möööö är så ovan vid att rolla valp, men nu får det bli lite rörigt och spretigt x'D 
Lite namnförtydlingar ~
Ärr-nos: Theano
Spets-horn: Dimitrij
Stor-blå: Oberon
Stor-grå: Arno]
Till överst på sidan Gå ner
Zayev
Björn-fisk-buss-tjockis-fulfejs
avatar

Spelas av : Älg

InläggRubrik: Sv: En lång väg att gå; Del 1   fre 01 jan 2016, 20:17

Hans tassar sattes automatiskt ner i marken, den ena framför den andra. Varsamt bar han Gharrow i munnen, noga med att inte skada valpen. Men hans blick, hans tankar, var inte med flocken. Zayev visste inte riktigt hur lång tid som passerat sen de lämnade Acheratiskogen bakom sig men solen hade stigit och sjunkit ett antal gånger. Han kände sig avdomnad. Tom. Ledaren hade vid flertalet gånger sagt åt honom att hålla sig fokuserad på vad som hände runt omkring honom, för sina valpars skull om för ingen annans. Och varje gång försökte han. Det gick ofta en liten stund, sedan var han återigen begravd i sina tankar. Hade han bara varit bättre, starkare, hade han kunnat rädda henne. Det var han övertygad om. Den molande smärtan i bröstet blev starkare och han försökte tänka på någonting annat. Frånvarande såg han på de äldsta sönerna. Vid gudarna så tacksam han var att de båda klarat sig, även om det för Arno varit väldigt nära. Han visste inte vad han skulle göra om han hade förlorat nåt av sina barn också. Han ville inte ens tänka på det.

De fyra ögonen såg upp mot himmelen. Stjärnorna glittrade fortfarande ovan dem men han kunde se det ljusna i öst. Han hoppades på att han skulle kunna få åtminstone några timmars sömn. Mardrömmar och ångest gjorde det svårt för honom att få någon ro.
    "Vi stannar här för idag. Vi fortsätter i skymningen, men vila nu, ni har kämpat bra."
Den björnlike hannen såg på ledaren och han kunde känna hur sonen sprattlade i hans grepp. Försiktigt, om än hastigt för att inte tappa honom, satte han ned Gharrow i gräset.
    "Sprattelfjant där." sade han nästan roat och slickade honom kärvänligt över ryggen.
Återigen såg han på de äldre sönerna och gick bort till med. Med ett kort grymtande lade han sig intill dem båda, försiktig med att inte lägga sig på någon av de minsta. Arnos skratt fick honom att vagt dra på mungiporna.
    "Hur är halsen?" frågade han lågt med orolig röst.
Zayev visste att han varit nästan onåbar vissa dagar men han ville försäkra sig om att valparna visste att han fortfarande brydde sig om dem. Att han älskade dem över allt annat.
Till överst på sidan Gå ner
Azdell
Novis


Spelas av : Älg

InläggRubrik: Sv: En lång väg att gå; Del 1   fre 01 jan 2016, 20:38

Med spänd blick såg hon hur himmelen blev ljusare och ljusare. Snart. Snart. Azdell gäspade för att släppa lite på spänningarna i kroppen. Hon behövde röra på sig. Och det helst nyss! Flockledarens röst ljöd och hon började med en vrida på sig i ett försök att komma ur brodern grepp. Uppspelt skällde hon till och blev bara ögonblicket senare släppt på marken. De oanvända benen vägrade bära henne tillfälligt och hon ramlade omkull. Innan hon hade chansen att resa sig upp blev hon knuffad av Arno. Halvt upprört och halvt på skoj pep hon till och försökte slå efter honom med tassen, endast för att missa honom totalt. När han lät tungan svepa över hennes ansikte fnittrade hon till.
    En rörelse i ögonvrån fick henne att vrida på huvudet. Hennes pappa och bror kom närmare dem. Den lilla svansen bakom henne viftade vilt och på styltiga steg mötte hon Gharrow. Hon kastade sig över honom med lekfulla ljud och bet tag i hans kind.

[Jag vet inte hur jag rollar Azdell OTL]
Till överst på sidan Gå ner
Nepotonje
Novis
avatar

Spelas av : Skruk

InläggRubrik: Sv: En lång väg att gå; Del 1   lör 02 jan 2016, 00:08

Den blåa blicken vr fäst i marken framför honom, de svarta tassarna gled förbi i hans synfält, lyft, fram, sätt ner och dras tillbaka och så det nästa. Han lyfte endast få gåner blicken och huvudet för att se sig omkring. Det var som i trans som han vandrade, sakta framåt. Med flocken i en hastighet som skulle passa alla. De hade lämnat sitt hem, han som kunnat reviret utantill, han kunde hitta tll lyan även om han skulle ha blundat. Det smärtade honom, hur han alltid måste påminna sig att de nte skulle återvända, aldrig? 
En fnysning lämnade honom lågt och an lyfte i ett sällsynt ögonblick blicken och lät den svepa över flocken, över det som var förut var stolta vargar, vargar med hopp, styrkan och självsäkerhet. Vad var de nu? Trasiga. Han såg det hos Zayev, den blåe bjässen. han såg hur han, trots flertalet försök att motstå, försvann, in i tankarna, en plats han visste kunde vara mörk, förödande, han hade sett det hos modern, skulle fler ur hans familj falla dit? Han hoppades innerligt att det inte skulle hända, men samtidigt. Hur stoppade man det? Blicken förlyttade sig ifrån den blå björnen till den gråbruna vapen som lätt dinglade i hans kraftiga käftar. Valpen som förlorat sin mor, han såg inte lika sorgsen ut som resterande skaran, han förstog nog inte. Förstod inte att de förlorat något, att hon var borta. Att deras hem var borta.
Blicken förflyttades igen, för att inte fastna i de mörka tanke gångarna, de hade varandra, eller hur? Hans blick låg på systrarna som gick vid varann en bit framför honom. Visst hade de väl varandra? 
Skaran stannade upp framför honom och han saktade in, stannade upp och väntade med blicken på Dimitrij, han hade blandade känslor inför henne, hennes namn gav honom både trygghet och obehag, han mindes smeknamnet de alla kallat henne, och han tvivlade på att hon inte hört det. Hon visste det mesta, men hon hade inte vetat. Hade inte vetat om Vampyren, hade inte sett hotet. Ingen hade det. Inte i tid.
Försent, alldeles försent. Han skämdes, men han lade skuld på ledaren, han hade alltid litat på att hon skulle skydda dem, kunna varna dem för just det som skedde, så att de skulle vara beredda, men se vart de stod nu.
Hon förkunnade tt de skulle stanna här under dagen och han nickade omärkligt, nästan bekräftande, även om det var onödigt, och hasade sig litet mer till utkanten av den lilla klungan för att sätta sig mot en rot, här kunde ha se hela skaran. Hur de drog sig emot varandra, hur familjer samlades, vad som sades kunde han inte urskilja, men det gjorde honom inget, han visste att han ändå, om han faktiskt deltagit i samtalen, skulle ha något vettigt att säga. Han hade inte ens kunnat tacka henne, komma på ord bra nog för att hedra henne, och han skämdes. Skämdes inför sin okunnighet. Frambenen gled utframför honom och han glef in i en liggande ställning med huvudet uplyft, innan han sänkte det mot tassarna för att vila det där. 
Pälsen på hans lägre rygg var till största del borta där ett läkande sår befann sig, och det sträckte sig ner på låret, och trots att det gått en vecka så smärtade det då och då, och speciellt nu när de var stilla efter så lång vandring, när han inte längre tänkte på annat. En djup suck lämnade honom och han låg kvar där, och fortsatte betrakta flocken framför honom hur de interagerade med varann.
Till överst på sidan Gå ner
Gharrow
Novis
avatar

Spelas av : Jenn

InläggRubrik: Sv: En lång väg att gå; Del 1   sön 10 jan 2016, 17:23

De små, knubbiga benen dinglade handlöst till rytmen av faderns tunga steg.
Det var en oroande lång väg ner till marken.
Gharrow gjorde en ansträngd ansats, knep ihop med alla fyra ögonen så hårt han förmådde, och sprattlade till med alla delar av kroppen för att pappa Zayev skulle släppa ner honom. En varm meningsföljd av ord lämnade den store, blå helvetesvargen och till sin glädje så stannade de upp och valpen fick åter känna fast mark under tassarna efter en lång stund av menlöst hängande i faderns käft.
Väl nere så vinglade han fram på stapplande steg tills dess att balansen kom. Den tunna svansen svepte bakom kroppen och några glädjefyllda skall lämnade hans strupe i en valpig iver över att kunna röra sig fritt åter igen.
Men innan han visste ordet av det så flög Azdell på honom från ingenstans! Hon nafsade tag i hans kind och tillsammans föll det till marken. Gharrow sprattlade vilt i uppror och gjorde allt i sin förmåga för att komma loss från systerns grepp.
Till överst på sidan Gå ner
Arno
Antagen
avatar

Spelas av : MoonPhanter

InläggRubrik: Sv: En lång väg att gå; Del 1   mån 18 jan 2016, 22:53

Sakta slog sig flocken till ro för dagen, så rofyllt det nu kunde bli. De hade alla mycket att tänka på, tankar som skymde den stigande solens trygga strålar. Arno kunde se Nadie och Niyaha vila tillsammans. Sixten var på väg bort till Nepotonje. Dimitrij hade lagt sig ner tillsammans med Niara, och samtalade med Theano. Runtom lade sig flocken, tillsammans i mindre eller större grupper. Några lade huvudena över tassarna i hopp om sömn. Någon annan valde att gå ner till vattnet. Det kunde ha sett fridfullt ut, utan tankarna på varför de var här som ständigt återvände. Arno sköt tankarna åt sidan, och vred sig efter Nena när hon slängde sig över honom och Oberon. Hans svans trummade hårt mot marken, och tungan svepte över småsyskonets ansikte. Med gapande mun och relativt långsamma rörelser låtsades han försöka bita henne, men hade inga planer på att faktiskt stänga munnen. Korta, lekfulla grymtningar lämnade honom.
     När Zayev slog sig ner vid brödernas sida så visade Arno att han lagt märke till sin fader genom att vända öronen mot honom. Han behöll dock uppmärksamheten på Nena tills systern ockuperade sig med Oberon istället. Arno skrattade, och Zayevs röst fick honom att vrida nacken på ett vis som fick honom att lägga sig ner på sidan för att se ordentligt. Det lätta, stramande dunkandet i ärret kändes mer påtaglig när hans tankar sökte sig till det. För ett ögonblick mildrades leendet i Arnos ansikte, även om det inte försvann helt.
     ”Bättre”, hummade han med hes stämma. Han harklade sig, och upprepade ordet med mindre grumligt uttal. Svansen fortsatte att trumma bakom honom. Han var inte helt säker på vad han skulle säga, om han skulle säga något. Zayev hade varit väldigt frånvarande till och från sedan… sedan det som hänt. Arno var rädd, varje gång fadern gjorde ett försök att umgås, för att han skulle råka säga något som fick Zayev att försvinna igen. Han ville inte förlora sin fader också. Det gjorde ont att se den store björnen sluta sig från alla runtom, när de behövde honom. När valparna behövde honom. När Arno behövde honom.
     ”Pappa..?” Svansen stannade upp bakom Arno när han med lätt tvekan tog till orda. Han var inte säker på vad han ville fråga, lika snabbt som han öppnat munnen ångrade han sig, och han rullade över på mage i ett försök att vinna tid, för att komma på något att säga. Han lade åter tassarna att vila på metallformen. Öronen spetsades på hans huvud när han kom på något, och svansen viftade åter när han såg upp på fadern.
     ”Kan du hjälpa mig med den? Jag… kan inte ta rätt ton och jag vill att den låter rätt.” Öronen vek sig ut åt sidorna.
Till överst på sidan Gå ner
Oberon
Antagen
avatar

Spelas av : Vic

InläggRubrik: Sv: En lång väg att gå; Del 1   mån 25 jan 2016, 23:12

En vecka. En vecka hade förflutit. Om än mycket av de råa känslorna svalnat, så var många av dem fortfarande lika obearbetade och färska som såren i hans ansikte. Oberon kände ilska. Han hade hoppats att de mörka tankarna skulle skingras efter att de lämnat Acherati bakom sig, men så var inte fallet. Det var något som inte stämde, en molande oro som åt upp honom inifrån. Den fick honom att blint stirra framför sig där han vandrade bredvid sin broder.
   Det enda som fick novisen att se annat än svart var valparna. Deras levnadsglada sätt var omöjligt att inte påverkas av. Så ovetande och oskuldsfulla. Om det var någon han skulle kämpa för, så var det dem. Dem och Arno.
   Med sin breda tass drog Oberon småsyskonen till sig där han låg intill Arno. Han borrade ner nosen bland högen av valpar, drog in deras doft och slickade var och en över ansiktet. Blicken svepte som hastigast över Arnos hals, så som den ofta gjorde när Oberon märkte att brodern hostade lite extra eller svalde hårdare än vanligt. Rädslan hade ännu inte lagt sig hos honom, och han fruktade fortfarande för sin broders liv. Om än inte idag, när?
   Han var för upptagen med att hålla valparna borta från sina morrhår för att uppmärksamma Zayevs närvaro. Först när han talade ryckte öronen uppe på Oberons huvud. Leendet dog på hans mungipor och han vred bort huvudet för att slippa möta sin faders blick. De hade fortfarande inte utbytt mer än några tafatta ord sedan händelsen. Ord som var meningen att trösta och stötta men som mer bara väckte avsky hos novisen. Inga ord kunde få honom att känna lättnad eller glädje. Inga. Han kände sig sviken.
   Oberon hatade tanken på vad hans föräldrar fött in dem i. Att de själva inte fått välja. Om än valet att lämna flocken gavs när valparna uppnått en viss ålder så var dem fortfarande unga i sinnet. Oberon hade aldrig förstått vidden av vad det innebar att vara en Jägare då, och han trodde inte hans småsyskon skulle göra det heller. Han hoppades innerligt att de skulle lämna flocken när de fick sin chans, men även om de gjorde det skulle de vara förstörda. Vampyrernas närvaro skulle alltid finnas i deras sinnen. Helveteshunden ville inte tro att hans föräldrar lett dem in i detta av illvilja. Han förstod hur orättvisa hans tankar var, men kunde inte hindra dem.
   Zayevs frånvaro gjorde inte det hela bättre. Både flocken, Arno så väl som de små behövde honom närvarande. Oberon också. Han kunde inte ta hand om alla, speciellt när han knappt vågade släppa Arno ur sikte längre. Det var så det kändes - som att hans fader inte orkade kämpa för den familj han hade kvar.
   Med huvudet vilandes på tassarna lyssnade Oberon till Arnos och Zayevs konversation. De talade om någon han själv inte förstod sig på eller aktivt kunde delta i. Han hade tänkt försöka sova, men kände sig allt för obekväm. "Jag går bort till sjön en stund", mumlade han lågt till Arno och reste sig upp. Valparna flockades kring hans ben och han fick milt säga åt dem att stanna med brodern och Zayev. Benen kändes möra när han rörde sig förbi sin fader och bort mot vattnet.
Till överst på sidan Gå ner
Zayev
Björn-fisk-buss-tjockis-fulfejs
avatar

Spelas av : Älg

InläggRubrik: Sv: En lång väg att gå; Del 1   lör 07 maj 2016, 16:00

De två ögonparen såg på alla valparna medan han väntade på ett svar från Arno. Det hade varit så otroligt nära att han förlorat honom också. Han kunde inte... om han hade... han skulle aldrig kunna förlåta sig själv! Med mjuk blick såg han på den större av de båda bröderna. Det leende som spelat på hans läppar innan var försvunnet. Även om han kanske inte var den mest närvarande föräldern, den de egentligen behövde, kunde han utan problem känna att det fanns någonting som verkligen inte var rätt. Han visste inte vad, eller ens varför han fick den känslan, men någonting var det. Hade Naira varit här hade hon... han avbröt tankarna och såg på Arno istället när han svarade honom.
    "Det är bra." sade han med ett vagt leende.
Han såg på hans hals och en kall rysning gick genom hans kropp när han återigen tänkte på hur nära han varit att förlora honom.
    Sonens röst ljöd igen och han hummade ett kort svar för att visa att han lyssnade på honom. Det dröjde en kort stund för honom att finna orden, men Zayev tänkte inte stressa honom. Med tanke på vad som precis hänt... det var inte lätt att veta vad man skulle säga. Han hade heller aldrig varit den som varit speciellt bra på att säga rätt saker. Det hade mer varit... varit... hennes talang. När Arnos röst återigen ljöd i hans öron log han mjukt.
    "Gärna." svarade han och kröp lite närmare, noga med att inte råka klämma någon av de mindre valparna. "Vad är det mer exakt du skulle vilja ha hjälp med?"
I ögonvrån såg han hur Oberon reste sig upp och han vände ansiktet mot honom. Vad han sa till Arno kunde han inte höra, men han rörde sig istället bort mot sjön de stannat intill.
I tystnad såg han efter honom.
    "Han har verkligen förändrats..." sade han eftertänksamt, mer till sig själv än till någon annan.

[AHAHAHAAAAHAHAAHAHAHHAAHAAAHAHAHHAHAHA ETT SVAR]
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content




InläggRubrik: Sv: En lång väg att gå; Del 1   

Till överst på sidan Gå ner
 
En lång väg att gå; Del 1
Föregående ämne Nästa ämne Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Eldskogen-
Hoppa till: