Allt runt omkring skuggfall var tyst. Vinden var stilla, rörde knappt på trädtopparna och stjärnorna hängde högt på himmelen. Tidigt under morgonen skulle han lämna Skuggfall och färdas med Felicity tillbaka till Civita men för nu återhämtade han sig från gårdagens slagsmål och spänning. Det var hans första besök i Skuggfall och om alla gånger var så intressant som denna så skulle han absolut återvända. Han tittade upp på stjärnorna. De var exakt likadana som hemma. Han hade färdats så långt och ändå när han tittade upp på himmelen så kändes det som om han knappt hade rört sig från sina föräldrars sida.
En lätt suck lämnade honom, en viss del av honom ville inte lämna arenan, en annan del förstod att han var tvungen. Inte bara för att det endast var temporärt men också för sin egen skull. Han kunde alltid komma tillbaka.

Det var ett gäng med gladiatorer från gårdagens tävling nere vid en av byggnaderna, de - likväl som Yaroslava återhämtade sig kort innan de antingen återvände till Civitas eller reste vidare mot nya äventyr. De hade börjat sjunga i varierande grader av musikaliska förmågor, som tur var hördes det endast lågt från hans plats. Yaro log lätt när han lät blicken vandra från himmelen till gruppen. De var tillräckligt långt bort för att han inte skulle kunna avgöra vilka det var. Han tänkte nästan gå ner och bidra till sången själv men det var något som höll honom kvar på platsen han valt att sitta på. Något med stjärnorna, den mörka himmelen och ljudet av sången som så lågt hängde i bakgrunden.

[Malva ~ Utspelar sig efter kvällen efter gladiatorstriden.]

Kvällsluften var sval och i kombination med dimmans fukt blev det riktigt rått och kallt, det kändes att vintern var på intåg. Dagens molntäcke hade spruckit upp för att visa den vida stjärnhimlen, perfekt för att ta en promenad och fundera. Det fanns inga spår från hennes hejdlösa gråt kvar i hennes anlete, mer än kanske den lättaste av bekymmersrynkor.
Att patrullera området hjälpte lite mot rastlösheten och ångesten i hennes bröst, men hon skulle behöva något starkare som distraktion. Tack och lov var det exakt vad natten erbjöd.
"Väl kämpat idag, det var en välförtjänt seger."
Sa hon med len stämma då hon gled upp invid den otroligt bjärt färgade marulven och slog sig ner.
"Glad att du inte blev illa skadad, hade vägt tungt på mitt samvete att vara ansvarig för att förstöra något så perfekt."
Hon sneglade på honom i ögonvrån med ett flirtigt leende.

Alla de rosa ögonen som vandrade längst hans sida reagerade på rörelsen efter att vargen redan gått upp till hans sida. De var inte lika bra i mörkret som de var i dagsljus och även i dagsljus reagerade de endast på rörelser. Yaroslava vände blicken mot vargen. Trots mörkret stod hennes färger ut. Hans blick vandrade snabbt över henne innan den landade på henns ansikte. Hon var absolut den vackraste han skådat.

Glad att du inte blev illa skadad, hade vägt tungt på mitt samvete att vara ansvarig för att förstöra något så perfekt.

"Jag har varit med om värre." Svarade han med den lenaste rösten han kunde förmå. "Men det är en absolut ära att jag lyckats fånga intresset från någon så enastående vacker som du." Det drog i mungiporna på honom och han besvarade hennes leende med ett eget flirtigt leende. Hans hjärta slog lite fortare. Det var inte svårt att läsa av hennes signaler, hon verkade inte direkt gömma sina avsikter och om han spelade sina kort rätt så skulle det eventuellt leda någonstans.

"Jag vill tacka för att jag fick medverka i eventet. Det var en upplevelse." Han hoppades att det lät så genuint som han menade det, trots avbrottet. Han klandrade inte arrangörerna för det. "Jag hoppas att jag kan återvända i framtiden och göra det en gång till, om du håller i det vill säga."