Maksim blickade ut över det blanka vattnet. Månens ljus speglades i det, och ljudet av vågor som slog mot stranden var det enda som hördes i natten. En svag bris lekte i hans tjocka päls, förde med sig dofter från vattnet och kullarna där bakom.
    Som så många gånger förut befann han sig i samma situation som tidigare. Kluven. Längtan efter Varya brann fortfarande som en klar eld, men allt ju mer dagarna gick kände han hur lågan höll på att slockna. Han hade kommit till att inse att hon lämnat honom, övergivit honom, som alla tidigare. Cirkeln hade lämnat honom som barn, hans far och syskon hade aldrig letat efter honom. När han precis funnit sin plats hos Tenebris, hade Varya huggit dem i ryggen och därmed dömt sin egen son. Han hade ingen mer än sig själv, och han skulle aldrig ha någon mer än sig själv. Den viktigaste personen i hans liv, var han själv. Det skulle alltid vara han själv. Det skulle komma och gå folk i hans liv, som svartvargen, som Lev. Men de skulle alla, förr eller senare, vända honom ryggen.
    Ljudet av tassar i snåret snett bakom honom fick Maksim att spänna musklerna. Precis det han hade väntat på. En ung silvervarg, något yngre än honom själv. Maksim hade fastnat för honom redan tidigare under dagen. Då hade den gråa pälsen skimrat i solens värmande sken, nu glittrade den i stället i det kalla strålarna från månen. Silvervargen hade fått all uppmärksamhet i det lilla samhället, trånande blickar och viskningar från olika tikar hade väckt en irritation hos Maksim. Kanske var det avundsjuka, eller så var det bara en anledning för honom att få ta ett liv. Det hade varit för längesen, och Maksim skulle ljuga för sig själv om han sade att han inte saknade smaken av blod, makten han hade när ett liv låg framför honom.
    Det gick för fort för att främlingen ens skulle lägga märke till honom. På bara ett par sekunder hade hans käft slutits om den andres käke. Silvervargen hann inte ens skrika efter hjälp, och hann inte heller streta emot. Det var över på bara ett par sekunder, och kroppen låg livlös framför honom.
    Maksim släppte taget om honom, lät honom falla hårt till marken. Den isande blicken var fäst på sitt offer. Av någon anledning var det aldrig lika kul utan motstånd.
    En låg suck lämnade honom, innan han åter greppade tag om hannen. Utan några svårigheter började han röra sig i riktning mot det stilla vattnet, med kroppen släpandes i marken. Hans egen päls hade fläckats röd av blodet, färgat de vita partierna av hans bringa röd.
    Försiktigt vadade han i vattnet. Det var bitande kallt, men Maksim ryggade inte tillbaka. Istället fortsatte han längre ut, tills vattnet täckte hans ben. Vattnet omkring honom färgades rött, och doften av blod stack honom i nosen.
    Under ett par sekunder stod han bara där, under månens klara sken, med käftarna om silvervargen. Sedan släppte han taget, lät kroppen flyta ifrån honom. Han blickade upp mot månen.
    “Du hade varit stolt över mig, om du såg hur långt jag kommit nu, mamma.”

[Ensamt]