För första gången sedan han vaknade imorse började himlen spricka upp. I timmar hade Kawazatri dränkts av ett tungt, ljummet regn som smattrade mot blad och stenar, men nu skingrade sig äntligen molnen och det enda regn som föll var spridda droppar från trädkronorna när vinden tog i. När löftet om uppehåll kändes tryggt nog att lita på vågade sig Naldo till slut iväg från den lilla lya han tillfälligt tagit skydd i, och med sin pinne i munnen kryssade han bestämt mellan rötter och vattenpölar.
    Han hade börjat känna det starkare och starkare på senaste tiden, längtan efter att lämna familjen. Ännu var han för ängslig för att verkligen våga göra det, men det var sant att hans ensamma promenader hade blivit allt längre. Han var tonåring nu och modigare än förut. Det fanns en tanke som hade börjat slå rot hos honom och som han funderat mer och mer på – tanken på fadern. Fadern som aldrig hade satt sin fot i lyan, som aldrig hade getts något namn, som aldrig hade varit mer än ett avlägset (och därför fascinerande) koncept för Naldo. Den unga hanen ville träffa honom. Se hur han såg ut. Ifall de kanske var lika varandra. Någonstans i världen fanns han, men var? Inte i närheten av lyan i alla fall. Det var så mycket Naldo visste.
    Förlorad i tankar travade han på, så fundersam att han inte ens märkte den främmande vargens närvaro – eller det jättelika, mäktiga trädet främlingen befann sig under – förrän det var för sent. Innan han visste ordet av hade Naldo vandrat rätt in i främlingen. Och inte nog med det; i rena överraskningen tappade han pinnen han burit på ner i en djup vattenpöl vid hans tassar, så att lerigt vatten skvätte upp på både honom, främlingen och på marken omkring dem. Förskräckt ryggade han bakåt.
    “Förlåt!” pep han andlöst. “Det var inte meningen, jag lovar!”

     “Inte meningen? Tycker du det är en tillräckligt god ursäkt?” Det var inte ett brinnande vrede som färgade hans uttryck, utan ett isande, kontrollerat ursinne. Orion reste sig till sin fulla höjd, tornade upp sig över den gängliga ynglingen. Leran som träffat honom i ansiktet tycktes nästan bränna hål i huden på honom.
      “Se vad du har ställt till med.” Orden fräste som vatten över heta stenar. Orion ledde hans blick över platsen med sin egen. Ytan framför det förvuxna trädet var onaturligt städad. Löv, kvistar och fallna grenar var bortplockade från platsen. Till och med ogräs var rensat. Nu var platsen på nytt besudlad av lerstänk. Det var då Orion såg det. En bit metall som kommit från apostel Veras rustning hade även den blivit träffad.
     “Du har vanhedrat henne!” utbrast han. Orion skyndade sig fram till metallfragmentet. Omsorgsfullt strök han bort leran. Ursinnet lyste ur hans blick när han såg sig om axeln.
     “Förstår du vad du har gjort?” Han vände sig om för att möta honom igen. “Du har vanhedrat Vera, och i förlängning Meimei.” Orden kom rullande ur honom som åska.
     “Du har syndat.”

Om det var en tillräckligt god ursäkt visste han inte, men det var den enda han hade. Med pulsen hamrande i öronen kröp Naldo ihop inför främlingens högresta gestalt, så respektingivande att han inte ens vågade se vargen i ansiktet. Se vad du har ställt till med. Naldo var mycket medveten om exakt vad han hade ställt till med, men för att inte göra saken värre lydde han främlingens order och såg sig omkring. Det var faktiskt ganska illa. Det hade stänkt mer lera än han först hade trott.
    Naldo var precis på väg att öppna munnen för att ännu en gång be om ursäkt när främlingen plötsligt röt till och skyndade iväg så häftigt att Naldo ryckte till. Han kämpade med att förstå vad främlingen pratade om — vem hade han vanhedrat? Det var ju ingen annan här än de båda. Du har vanhedrat Vera, och i förlängning Meimei.
    "V‐vem?" Han vågade knappt prata, men tyckte att han hade rätt att ställa frågan. "Vem är Meimei? Jag känner ingen Meimei. Ingen Vera heller." 
    Han förstod inte alls främlingens ilska; visst, saker hade blivit smutsiga, men det var bara saker. Bara smuts. Det gick att tvätta bort. Stärkt av tanken svalde han ner rädslan och tog ett försiktigt steg mot främlingen. "Kan du inte bara säga förlåt till Vera och Meimei från mig? Det var faktiskt inte meningen. Och det går att städa, jag kan hjälpa er." Även om han egentligen inte hade den minsta lust att stanna i den arga främlingens sällskap en sekund till.