Ikaros var ingen diplomat. Hade han varit det, eller ens sett någon poäng i att vara det, så hade han kanske blivit Herde istället för Ljusbringare. Men nu var det inte så. Så dessa festligheter var inte hans naturliga miljö. Han älskade inte att interagera med allmänheten och var tvungen att aktivt anstränga sig för att inte visa den avsky somliga gäster väckte inom honom. Det var tur att hans ansiktet alltid varit ett uttryckslöst sådant, och att det naturligt vilade i en något sammanbiten men likväl värdig min.
Han hade fått äran att hålla en mindre predikan senare under kvällen, främst för flockmedlemmar med öppen för alla gäster. Och avsåg dra sig undan lite för att förbereda inför den då hans väg blockerades av en hane med ett inte helt olikt minspel. Även det neutralt och stramt, inte tillstymmelsen till ett leende, eller den minsta känsla för den delen. Men den andras blå ögon var kalla och hårda, och det låg ett djupt mörker i deras pupiller.
Hanen var äldre än honom men det märktes inte på storlek eller muskulatur och knappt heller på ansiktsdrag. Ikaros stenansikte var så fäst att det redan bildat rynkor. Han var lill-gammal även på fysiska vis.

Även om främlingen var svårläst så verkade han inte direkt upprörd över att ha stött in i honom, och iallafall för ögonblicket tycktes hans ensam. Utan ens ett försök till ett leende, vad var poängen, beslutade han sig för att följa flockens råd om gästfrihet och omfamna främlingen i sitt ljus.
"Hälsad."
Brummade han och bugade sig så svagt att det knappt gick att notera.
"Vill du ha en rundtur av området?"
Blicken svepte längre in bland det upprustade templets stenfasader, bort från det största folksamlingen.
"Om du inte har något bättre för dig, förstås?"

[Maksiiim]

Egentligen var de här festligheterna inte av stort intresse för Maksim. Den största orsaken till att han var här var för att hitta sin mor, och för att möta upp Lev på Numoorislätten senare. Det var av en slump han hade funnit Nunam och bjudit med henne då hon sökte efter sina syskon.
    Till skillnad från henne var han inte speciellt social, och medan hon talade med andra så höll han sig i utkanten, avvaktandes. De hade en återsamlingsplats de skulle mötas upp på senare, men för tillfället var han ensam. Han behövde det, för det kändes som om hon pratade hål i huvudet på honom. Månvargen pratade inte överdrivet mycket, men det var mer än vad han föredrog.
    Maksim hade fäst blicken på en infero som stod i utkanten, som också verkade iaktta, och märkte inte att han stod i vägen för någon annan. En lätt knuff fick honom att bita ihop käkarna, men han sa ingenting. Det var inte läge att starta något här och nu.
    Den iskalla blicken föll på en hane med ett något ovanligt utseende. Det var nästan så att Maksim kunde se sig själv i den andre direkt; den neutrala minen och den något obrydda blicken.
    “Hälsad,” upprepade han kort. Till skillnad från främlingen bugade han inte utan stod stadigt kvar. Inte för att den andres bugning gick att notera så väl. Maksim granskade honom. Det måste vara någon från Ljusets Krigare som erbjöd honom en rundtur, inte skulle vem som helst göra det. 
    Den blå blicken följde den yngres bort mot stenfasaderna. funderade i ett par sekunder innan han bestämde sig. Kanske kunde han ha nytta av rundturen.
    “Om du anser dig själv ha befogenhet om det så varsågod." Maksim var inte direkt trevlig, men något sade honom att den andre hanen kanske inte brydde sig om det. “Jag har ingen tid att passa.”

Det ryckte knappt märkbart i hans ena mungipa vid hanens inte allt för entusiastiska svar.
"Oroa dig inte, bredvid mig kommer du in överallt jag anser det lämpligt."
Han antog att hanen sett ljusväktarna positionerade inte bara runt hans moders kvarlevor men också ingångarna till de nedre delarna av templet.
Utan tydligare kommunikation än en svag nickning började han röra sig emot templet i en maklig takt väl anpassad till sight seeing.
"Vilket håll kom du ifrån då du vandrade hit?"
Undrade han, mest för att kunna avgöra vilka delar hanen mest troligt redan sett på närmre håll.

Maksim nickade till svars. Han var inte direkt intresserad av platsens historia, men det kunde vara information han kanske hade nytta av i framtiden. Dessutom hade det varit något spännande att få ta sig förbi de där stela väktarna som befann sig runt allt som verkade vara av någon vikt. Det var dock ingenting han visade för utomstående.
    I tystnad följde Maksim den andres rörelser mot templet. Visste de vem han var? Att han kom från Tenebris? Visste de vem hans mor var? Om de visste… Maksim valde att skaka undan den tanken för stunden, och helt fokusera på hanen, vars namn han inte fått presenterat för sig.
    “Kom från det hållet,” han pekade med tassen bakom sig. “Men jag har inte ägnat mig någon tid åt något här direkt, så visa mig det du känner för.” Det ryckte något kallt i hans läppar.
    “Vad heter du, förresten?” Maksim lät den tomma och något kyliga blicken möta den yngres. “Mitt namn är Maksim.”