Adena hade lyckats ta sig till de omtalade festligheterna i tid innan det avslutades. Hon visste inte hur länge det skulle hålla på, men det verkade fortfarande vara mycket byteshandel och folk på reviret. Hon själv hade fått några smaskiga förhinder på vägen, och ett nytt stort ärr klädde hennes bringa. Det var en stackars silvervarg som hade fallit offer för hennes dödliga bett längs med vandringsleden. Han hade inte gett upp lätt, utan hade dött hederligt. Inte för att de skador han hade gett henne stack ut så värst bland hennes andra ärr, men det sved och stack fortfarande. Kanske var det till och med infekterat. Men inferon var van vid smärta, och ägnade ingen större tid åt att gråta åt några små sår.
    Hennes fulla fokus låg istället på festen. Dock hade hon märkt efter redan några minuter att hon inte fann något större intresse vid folkmassorna. Dessutom var hon nog inte särskilt välkommen med tanke på hur många hon hade retat upp, hotat eller skadat under åren. På grund av det höll hon sig något i utkanten, för nu åtminstone.
    Dagsljuset ersattes av ett svagt ljus från månens sken, och Adena höll sig fortfarande till skuggorna. Det enda som syntes i mörkret var hennes brinnande, suktande blick. Hon hade fått ögonen på en särskild individ. De hade historia tillsammans, kunde man väl säga. Varje gång de hade stött på varandra hade det slutat med blod, svett och tårar.
    Men den här gången var Adena inte impulsiv. I vanliga fall hade hon slängt sig fram bland massorna och skapat ett kaos, ignorerat alla konsekvenser. Istället väntade hon ut tiden. Hon såg hur hennes byte lämnade den värmande elden för att ge sig av i mörkret, förmodligen för en vattenpaus. Vad inferon inte såg just då var att månvargen fick sällskap av ytterligare en.
    Tyst följde hon sitt byte till utkanterna av festen, och riktigt nog var det tätt intill ett vattendrag. Ett stort leende spred sig på hennes läppar, och utan ett ljud slöt hon upp bredvid främlingen.
    “Fint ikväll, eller hur, Morgén?”
Första gången Adena sett henne hade hon inte varit mer än en valp, men nu hade hon växt till sig och blivit en vacker, ung dam. Synd att hon inte skulle bli mer än det. Var cirkeln äntligen sluten? Hade det här varit hennes mening hela tiden?
    ”Se så, du behöver inte bli för nervös,” Adena klev närmare och märkte hur den yngre stelnade till. Det var förmodligen inga bra minnen hon hade av inferon. ”Den här gången är du ute alldeles ensam igen, har du inte lärt dig? Se bara hur det gick sist,” ett litet skratt rullade ur hennes bröstkorg. ”Men jag lovar dig, det går fort. Jag har väntat så länge på det här, vet du? Jag har tänkt ut alla möjliga vis att döda dig på, att nu när vi är här… så känns det inte så exalterande längre. Bäst att bara få det överstökat, inte sant?”
    Morgén var förmodligen chockad över Adenas sällskap, att hon fortfarande inte hade yttrat ett ord. Inte förrän Adena flugit på henne undslapp ett högt ”hjälp!”.

[Har fått tillåtelse att pp:a Morgén av Alice!]