Det var länge sedan Kolzak känt sig så utmattad. Grå om pälsen efter all aska som elden lämnat efter sig, öm i tassar, i huvudet. Han var inte skadad, men krafttaget han gjort i samarbete med Vasilisa hade tärt. Hans nos var fortfande mörkt röd från torkat blod. Ögonen trötta, tomma. Han kunde fortfarande inte ta in allt som hänt, inte förstå. Guden, Duraneir. Han var verklig, och att ha jämnat hans tempel till marken skrämde Kolzak. Skulle gudarna ta ut sin hämnd nu? Kolzak hade aldrig varit speciellt religiös, men efter händelsen kändes det omöjligt att tänka på något annat.
     På ömma tassar hade Kolzak lämnat spillrorna av Måntemplet bakom sig med de andra. Med Sezja, som nu kvicknat till. Lune. Tenn. Vasilisa. Ezekiel. De alla var gråa från aska, smutsiga, nerblodade. I stilla tystnad gick de tillsammas mot lyan en bra bit bort ifrån kaoset där Aliital väntade. Kolzak såg på henne. Hon hade väntat. Kolzak kände ändå en strimma hopp, en lycka över att de alla hade klarat sig.
     "Vi ska lämna Ötamon," förkunnade han när de alla stod samlade. Ezekiel och Kolzak hade planerat det sen länge, det hade diskuterats om en bättre plats som var säkrare med alla i flocken. Särskilt efter allt det här kändes det som det enda rätta att göra. De hade ingenting kvar att hämta här.  De behövde isolera sig.
"Men vi ska inte gå långt."
Kolzak log svagt. Hans röst var hes och raspig från röken, från alla rop, från den långa natten. Hans ögon var trötta, men glimmade ändå av en hoppfullhet när han såg på sina vänner. Sin familj. "Vi vilar här, låter alla dricka och äta. Ta hand om era sår. Samla ihop era tillhörigheter. När alla är redo går vi."
Han vilade blicken på varenda en av dem. "Hem. Hem på riktigt."

[Cirkeln lämnar Ötamon. Öppet för de som vill att svara, reagera <3]

Aliital satt i grottöppningen och spejade ut över de oändliga bergskullarna och sluttningarna som låg emellan henne och hennes familj. Vinden rev i den blå pälsen och hon fick kisa när ännu en vindby svepte in rakt i hennes ansikte, inombords slog hennes hjärta hårda, rytmiska slag. Från att himlen varit lugn och stilla började sakta svart rök stiga från marken mot himlen långt borta i fjärran. Alii kände ett hugg av oro i bröstet när tankarna över allt som hände hennes vänner. Hon satt redo att ta emot dom alla och ge dom den vård dom behövde. En dov smäll och ljus sken upp över himlen, Alii studsade upp på tre ben med det högra bakbenet stödjande mot marken men ingen vidare vikt på det. Hon hade vägrat hela sig själv eller låta någon annan göra det, hon ville minnas allt monstret utsatt henne för och vad alla andra har fått genomlida som kommit i hans väg. Alii svalde hårt och stirrade oroligt i fjärran medan hon väntade. Sakta slöt hon ögonen hårt och viskade till vinden " Ez, lova mig att du är okej. "

Det kändes som det hade gått en hel evighet innan hon såg Kolzak och Ezekiel torna upp sig. Hennes svans började vifta lugnt bakom henne innan den tillslut stigit till en vid båge av frenetiskt viftande när hon sett att alla var med. Leende började hon springa dom till mötes, de var blodiga och smutsiga men alla verkade okej. " Ni är tillbaka! " Kvittrade hon och studsade nästan i famn på Ez, hon såg mot Kolzak med en blick full av tacksamhet och respekt för allt han åstadkommit och för att ha fört dom samman. Kolzak berättade att dom skulle gå hem, deras vision skulle äntligen bli verklighet! Det skulle inte längre vara drömmar och skratt utan dom skulle göra det till verklighet. " Kom ska jag plåstra om er " rösten var dov men varm, beslutsamt hon och gick fram till Kolzak och mötte hans blick på riktigt för första gången.
" Tillsammans som en familj. "