"Vad heter du?"
     "Chander."
I ljuset från den nedåtgående solen såg Chander tacksamt på den äldre honan. Hon hade kommit som en gåva från Gudarna, och jagat en hare åt honom. Det var det första han ätit på mycket, mycket länge. Familjen hade försvunnit, mamma först och sedan syskonen. Chander hade försökt att hitta dem, men i sitt letande hade han tappat bort sig själv. Först när skogen började bytas ut till stenig mark och varma källor, hade han insett att han var långt hemifrån. Då och då hade han lyckats fånga smådjur, men det räckte inte för den växande valpen. För varje dag som gått hade revbenen blivit tydligare och tydligare.
     Men inte längre. Den tiden var över. När Chander berättat om sin familj och hur de hade försvunnit, så hade honan lovat honom en ny, riktig familj norrut. Hennes övertygande ord om hur han skulle bli älskad och förstådd - äntligen - hade fått Chander att inte ens tänka en extra gång. Efter att ha rensat haren på allt ätbart, ställde han sig upp på osäkra ben.
      "När kan vi gå?" Honan log brett, och solnedgången speglades i hennes tänder.
      "Nu", och så gav de sig av.

[Utspelades för ett år sedan. Tack Nish för att jag fick låna Nyaldi!]