HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» Avlägset regn [Alénya]
Idag på 16:52 av Kilah

» Meaning [Xerxes]
Idag på 10:10 av Duva

» Search [Unnown]
tis 25 jul 2017, 19:26 av Unnown

» A wandering warrior [Capheus]
tis 25 jul 2017, 18:48 av Capheus

» Fuzzy logic [P]
tis 25 jul 2017, 18:10 av Sleazoid

» Airi © MoonPhanter
sön 23 jul 2017, 19:46 av Airi

» Den hemligaste tråden..
sön 23 jul 2017, 13:07 av Selva

» Tillståndsfråga om ängel
lör 22 jul 2017, 12:29 av Orkidé

» Chatt AU I guess
tor 20 jul 2017, 12:46 av Arno

Vem är online
Totalt 5 användare online :: 2 registrerade, 0 dolda och 3 gäster.

Kilah, Nadie

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
Ändringar på medlemslistan, vänligen läs!
sön 19 feb 2017, 14:32 av Sleazoid
Jag och MP har tagit på oss ett projekt nu som kommer underlätta för oss alla att se vilka spelare som spelar vilka karaktärer. När vi är klara kommer spelarnamnen att visas på medlemslistan så att man slipper klicka sig in på varje karaktär och scrolla ner för att se vem som spelar denne. Vi har detta system på Endea och gillar det men har hittills undvikit att införa det på Numoori för att vi manuellt måste sitta och …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 6
Zombie Eventet avslutas!
tis 31 jan 2017, 23:23 av Yargol
Hallå allesammans!

Som ni alla känner till så har det i lite över ett år nu pågått ett stort Zombie Event här på sidan. Ni kan läsa informationen om Zombie Eventet på dess eventsida Här (länk)

Nu har eventet nått sitt slut, och här kommer resultatet - och konsekvenserna - för vad som har hänt under den här tiden! Pågående eventrollspel får såklart fortfarande rollspelas klart även om eventet nu officiellt har …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Affiliates



Sök
 
 

Visa resultat som:
 
Rechercher Avancerad sökning

Dela | 
 

 Ensam[Figaro]

Föregående ämne Nästa ämne Gå ner 
FörfattareMeddelande
Aena

avatar


InläggRubrik: Ensam[Figaro]   sön 15 jan 2017, 17:32

Aena gick försiktigt runt på Eriinaris våta sten. Men det va inte rädslan att halka som gjorde att den lilla varghonan höll huvudet lågt, snarare rädslan att bli påkommen.
  Aena trodde på att det fanns godhet inom alla vargar och kanske var det på så sätt svårt att förstå varför hon var så rädd för att träffa på en. Men det var inte fruktan för att andra vargar skulle skada henne, vilket för övrigt var relativt lätt då hon både var ung och svag, som fick henne att undvika främlingar. Istället var det vetskapen om vad hon själv kunde göra mot andra vargar; skada dem utan att hon ville det. Hon visste att hennes kraft knappast kunde döda, men hon visste att den kunde skada, hon visste att hon kunde skada. Och det skrämde henne, så pass att hon undvek andra vargar så mycket hon kunde.
  Trots det hade hon tillägnat många år med sina adoptivföräldrar. Aena hade alltid tyckt om deras närhet. Kanske skulle hon gillat andra vargars närhet också, om hon bara hade gett sig själv chansen att gå fram till en.
  Hon hade aldrig lämnat deras sida, fram tills deras död. Naohiu hade dött först. Aena hade blivit upprörd liksom hennes pappa. De hade gråtit tillsammans många nätter innan de samlat sig och begravit hennes kropp. Det slog Aena först efteråt att det var första gången hon hade sett Kheddos gråta.
  Kheddos hade dött några veckor innan hon suttit fot i Erinarii. Även Kheddos död hade varit svår, och hon kunde fortfarande känna tomrummet efter honom, men hon visste vad hon behövde göra. Kheddos hade berättat för henne efter Naohius död att de behövde fortsätta röra på sig, fortsätta leva. Aena kunde höra Kheddos säga orden till henne när hon rörde sig över stenarna. Jag måste röra på mig, fortsätta leva. Tänkte hon bestämt och stannade upp för att höja huvudet. Än stod solen högt på himlen, det var dags att hitta mat.
Till överst på sidan Gå ner
Figaro

avatar


InläggRubrik: Sv: Ensam[Figaro]   sön 15 jan 2017, 18:42

Han hade lämnat månskogen bakom sig och nu tillhörde jorden han gick på Eriinari. Det var ett område för honom helt okänt, om än han länge varit i närheten av det i angränsande områden. Den grönögde kargen hade rört sig i många av Numooris olika landskap, inte alla, men många, och han betraktade sig själv som en kännare av de ställen han besökt hittills, fastän hans vistelse där alltid varit kort och mer eller mindre ointressant. Han hade ständigt varit på resande fot sedan han mötte den stenbeprydde vitingen, uppdragsgivaren, Fenris för många dygn och veckor sedan. Nu hade hans steg fört honom till Eriinari, men han fäste inte särskilt stor uppmärksamhet vid omgivningen, för djupt försjunken i tankar och dessutom säker på att Eriinari bara skulle bli ännu ett av de områden som han passerade igenom för att sannolikt inte återvända. 
   Plötsligt rycktes det stora, grå huvudet upp och ögonen, som även i dagsljus tycktes glöda svagt, fokuserades på den lilla skepnaden som rörde sig ett femtiotal meter framför honom. Han kunde inte placera den, dess utseende förvillade honom. Den var fantastiskt liten, svart med något som stack ut från ryggen och såg ut som vingar. Figaro hade mött många vargar, men ingen som såg ut som den här. Han kunde heller inte förstå hur den hade kunnat vara så nära utan att han lagt märke till den, men han måste väl ha varit så djupt intrasslad i sina tankar att han varken såg eller luktade den. 
   Han befann sig bakom den, stod stilla, och den verkade inte vara medveten om hans närvaro. Kargen tvekade ett ögonblick innan han spetsade öronen och ropade. Ljudet fortplantade sig över det öppna området och om vargen framför honom inte var döv (eller möjligtvis lika tankspridd som han precis varit) var det oundvikligt att den skulle höra det. 
   "Hallå där!" 
   Efter att ropet lämnat hans läppar satte den grå hanen fart igen, började ta sig närmare den lilla varelsen.
Till överst på sidan Gå ner
Aena

avatar


InläggRubrik: Sv: Ensam[Figaro]   mån 16 jan 2017, 15:04

"Hallå där!" Aena stannade, stelnade till samtidigt som hon kände hur pulsen ökade i fart. Någon hade sett henne. Inte bara det, någon hade tilltalat henne, någon som inte var hennes föräldrar. Hon svalade hårt. Var det iver eller var det rädsla som fick hennes hjärta att banka så hårt i bröstet?
  Hon visste att hon inte borde vända sig om, hon visste att hon var tvungen att springa men trots det så höjde hon på huvudet och vände sig långsamt om. Den valp som hon behövt trycka undan under den större delen av hennes liv kom fram, utan att hon kunde kontrollera det. 
  När Aena mötte främlingens blick kände hon hur knäna höll på att vika sig under henne och hon ångrade redan sitt val. Jag borde springa nu. Tänkte hon, men lyssnade inte på sina egna tanker. Istället tittade hon på hanen med sina stora, turkosa ögon.
  "H-" Rösten skar sig. Det hade varit så länge sedan hon använt sin röst så nu kändes hennes hals torr och tungan tung. 
  "Hej." Fick hon fram till slut och nickade försiktigt mot hanen, i en hälsning.
Till överst på sidan Gå ner
Figaro

avatar


InläggRubrik: Sv: Ensam[Figaro]   mån 16 jan 2017, 15:57

Hanen var inte anmärkningsvärt stor, och hans höjd på nästan nittio centimeter var inget som vanligtvis tedde sig särskilt intressant eller värt att uppmärksamma, men höjdskillnaden mellan honom och den lilla var nästan skrattretande stor. Med ett intensivt uttryck i de självlysande, giftgröna ögonen studerade han främlingen under tystnad. Han var tvungen att böja rätt så rejält på nacken för att kunna se på den, och de kattlika, lodräta pupillerna vidgades en aning. 
   Den grå kargen uppfattade främlingens skakiga hälsning, men valde att inte svara. Han hade ju faktiskt varit den som ropat först. Av den ljusa, något skrämda rösten att döma, antog han att det rörde sig om en valp, eller åtminstone en ungvarg.
   Det var med ett neutralt ansiktsuttryck som han öppnade munnen, och lät blicken löpa över omgivningen som om han orienterade sig. "Du är ensam, va?" frågade han dröjande, till synes fundersamt, och blicken vandrade tillbaka till främlingen. Någon annan än de båda stod inte att finna, åtminstone inte i närheten.
   "Jag är Figaro, förresten." Tonen var avfärdande, som om han inte riktigt brydde sig om sådana formaliteter, och han lämnade plats för valpen att fylla på med sitt eget namn.
Till överst på sidan Gå ner
Aena

avatar


InläggRubrik: Sv: Ensam[Figaro]   mån 16 jan 2017, 16:57

"Du är ensam, va?" Aena stod tyst en stund, funderade på ifall hon skulle svara eller inte.
  "Ja." Svarade hon till slut och slickade sig nervöst om läpparna, men fortsatte att kolla in i främlingens ögon. Den lilla honan var tvungen att titta upp för att hålla kvar hanens blick och hon började känna hur nacken började värka. 
  "J-jag är Aena." Sa honan lågt, blygt och kände hur blodet pulserade i hennes kinder när hon började rodna. 
  Hon tittade sig stressat omkring innan hon ännu en gång kollade på Figaro.
  "Varför undrade du?" Frågad hon, i samma låga ton. "Varför undrade du ifall jag var ensam?"
Till överst på sidan Gå ner
Figaro

avatar


InläggRubrik: Sv: Ensam[Figaro]   tis 17 jan 2017, 17:56

Figaro lade sig ner och lade framtassarna i kors framför sig för att på så sätt få ansiktet i ögonhöjd med valpens, mer för sin egen skull än för den lillas. Huvudet tippades lätt åt höger och blicken mötte hennes, lite mindre intensiv och mer obrydd än tidigare. Han nickade när hon presenterade sig, bekräftade att informationen inte bara gått in i det ena örat och ut genom det andra, även om lite återstod att bevisa ifall namnet var värt att lägga på minnet. Figaro hade inte mycket erfarenhet av barn, och tyckte inte heller sådär jättebra om dem i största allmänhet, men det fanns naturligtvis individer som var mindre irriterande i sitt sätt; mindre högljudda, mindre pratsamma, mindre ointelligenta. Och även om han var ganska snabb i sitt dömande, var det inte rätt att döma ännu. Så därför låg han kvar. 
  "Det kan vara bra att veta", sa han obekymrat. "Dessutom är valpar sällan helt ensamma, de har massa familj och sådant. Du är en liten utstickare." Hanen log mot valpen med en värme som nästan kändes helt äkta. Men som alltid när det gällde Figaro fanns det en baktanke. Han kontrollerade det han överhuvudtaget kunde kontrollera med precision, styrde samtalet dit han kunde få nytta av det eller bara kände att det kunde roa honom. För stunden roade valpen honom. 
   "På tal om familj, Aena, eller din brist på en sådan - var har du dina föräldrar och syskon?" Om än Figaro var en skadeglad gynnare, så plågade han inte valpar med jobbiga minnen. Han höll sig själv högre än så. Nej, anledningen till att han nu frågade var inte att uppröra Aena, utan att han var genuint nyfiken. Föräldrar lämnade sällan barn ensamma, i synnerhet inte om de var så små som hon. Det vandrade en del obehagliga varelser i världen. Och han antog, baserat på sina egna slutsatser, att något inte alltför trevligt hade drabbat den lilla flickan.
Till överst på sidan Gå ner
Aena

avatar


InläggRubrik: Sv: Ensam[Figaro]   ons 18 jan 2017, 10:43

Aena ryggade lite och tog ett litet steg bakåt när Figaro la sin ned framför henne. De plötsliga rörelserna hade fått henne att reagera instinktivt, hade fått henne att reagera som hennes pappa lärt henne att reagera. Men när hon märkte att hanen la sig ned blev hon istället lugnare och slappnade istället av en aning, trots att hon fortfarande kände sig osäker i hanens närhet.

När Figaro började prata om familj, och hennes familj, kände hon hur en klump bildades i halsen, hur osäkerheten ersattes med ledsamhet. Tårarna fyllde hennes stora ögon, fick dem att glittra i solen och hon tittade skamset ned i marken, skämdes över att hon inte kunde kontrollera sådana känslor. Hon ville inte låta en främling se henne gråta, hon ville inte låta någon se henne gråta. 
  Aena snyftade tyst, ville inte svara på hanens fråga. Det kändes bättre att ignorera det, att ignorera känslorna. Det kändes bättre att... bara fortsätta vandra. Så istället för att svara på hanens fråga vände hon ryggen mot honom och sa ynkligt; "Jag gillar inte dig. Gå."
Till överst på sidan Gå ner
Figaro

avatar


InläggRubrik: Sv: Ensam[Figaro]   ons 18 jan 2017, 16:37

Barnet grät, vilket inte alls var hans mening, men han hade som sagt inte särskilt mycket erfarenhet av ungar, än mindre av att få dem att må bättre. Och fast han var övertygad om att han var ännu lite bättre än de flesta, så var han ingen hjärtlös typ. Han visste hur det kändes att ha en jobbig barndom, om än det var något som han försökte låta bli att tänka på, men det var också den barndomen som fått honom att bli den han var. Figaro hade ingen aning om vad som hade hänt med Aena, men eftersom det lockade fram sådana känslor hos henne, visste han bättre än att pressa henne om det. Det var, trots allt, inte det minsta viktigt. Han kände sig lite olustig när hon vände sig bort, men han tog inte vid sig av orden hon mumlade, inte heller reste han sig och gick. Han låg kvar där han var, tittade ner i marken och undrade vad han skulle göra nu. 
   "Det var inte min mening att göra dig ledsen", sa hanen lågt. "Jag vet kanske inte precis vad som har hänt, men jag kan föreställa mig. Jag vet nog på ett ungefär vad du går igenom, jag har upplevt samma sak själv." 
   Hans tidiga år var en sak han hade förträngt, skjutit undan, längst bak i huvudet och glömt bort där under en tid, många år. Men den gråtande valpen fick honom att känna sig skyldig på ett sätt som han inte var van vid. Hade det varit på något annat vis hade han kanske blivit arg på henne, på de känslor hon genom sina handlingar kallade fram hos honom, arg på att hon fick honom att minnas det som var för länge sedan glömt - men nu kunde han inte. Istället var han uppfylld av en konstig blandning av sorg, skuldmedvetenhet - vilket var en ny känsla - och något mer, som han inte kunde identifiera.
Till överst på sidan Gå ner
Aena

avatar


InläggRubrik: Sv: Ensam[Figaro]   ons 18 jan 2017, 17:11

Hon lyssnade på hanens ord, ändå fast hon hellre önskat att han lämnat henne ifred. 
  Fastän hon tidigare varit obekväm runt hanen, och det var hon förvisso än, kände hon hur lugnande det var att höra orden. För att om hanen klarat igenom det, kanske skulle hon också det? Kanske skulle hon en dag glömma och kunna prata om familj utan att känna tårarna bränna bakom ögonlocken?
  Försiktigt sneglade hon, nyfiket, på Figaro innan hon långsamt vände sig mot hanen. Tårarna hade gjort hennes kinder fuktiga men de föll inte längre. Dock snyftade hon fortfarande, och smärtan dröjde sig kvar än i bröstkorgen ändå fast den långsamt började avta och ersättas med en annan känsla.
  "Har du?" Frågade Aena ynkligt, snyftade men kollade nyfiket på Figaro innan hon långsamt satte sig ned, uppenbarligen något mer intresserad av vad han hade att säga. Nyfikenheten fick Aena att glömma bort att hon faktiskt satt med en främling, som kunde skada henne, eller värre; som hon kunde skada.
Till överst på sidan Gå ner
Figaro

avatar


InläggRubrik: Sv: Ensam[Figaro]   ons 18 jan 2017, 20:37

Han nickade och ångrade redan att han alls sagt något. Var det inte han som tillbringat åratal med att glömma? Hade han inte försökt förtränga det och bli stark, intala sig att han var så mycket bättre än de? Att han var deras självutnämnda ledare, smartare, bättre och starkare än de någonsin kunde bli? Varför i all världen drog han upp det i sådana fall, varför berättade han det för en främling? Men nu hade han dragit åt sig dennes uppmärksamhet, och nu var han så illa tvungen att dra sin barndomshistoria i alla fall. Aena grät åtminstone inte längre, så i det avseendet var väl orden något så när lyckade, om man valde att se på saken ur det perspektivet. Det var förståeligt att kargen inte var helt pigg på att berätta om sin känsliga uppväxt, men nu hade han ju satt sig i den här sitsen själv, och var sålunda tvungen att ta sig ur den. 
   "Min far dog innan jag och mina bröder var fem år fyllda. Mor var helt utom sig efter det - hon åt inte, sov inte, gjorde ingenting. Så småningom repade hon sig, men mina bröder... De började frysa ut mig och vara elaka. De och de andra ungarna i flocken." Hanen avbröt sig, synbart besvärad. "För att göra en lång historia kort, så var de riktiga skabbpälsar allihop. Jag fick nog och stack, fast egentligen hade jag nog inte mycket till val. Det var nog mer eller mindre de som tvingade mig. Men jag har aldrig ångrat det." 
   Han tystnade. Det var egentligen där hans liv börjat på riktigt. Det var efter att han lämnat familjen och den så kallade flocken som allt spännande och intressant hade hänt, som allt som spelade roll hade inträffat. Han behövde inte dem. Han behövde inte någon! Figaro skulle minsann visa dem vem som var någon att räkna med, och så fort han och Klanen hade makten i Numoori, skulle de vara de första som han straffade. 
  "Det låter kanske inte speciellt likt din historia, men poängen är att min uppväxt inte heller var någon dans på rosor. Poängen är att det går att hitta sig en väg ur det. Det blir bättre, oavsett vad man går igenom." 
   Han fattade inte varför han låg här och fläkte ut sitt hjärta för någon obetydlig liten valp. Men det var kanske just det, obetydligheten. Han skulle förmodligen inte träffa henne igen, och hon utgjorde inget hot mot honom, det var uppenbart vem av dem som var den starka. Hon ifrågasatte inte hans auktoritet, och därför hade han inget behov av att behålla stoltheten. Om han på något sätt kunde lätta lite på hennes börda, nu när de aldrig skulle ses mer, så var det antagligen bara dagens goda gärning.
Till överst på sidan Gå ner
Aena

avatar


InläggRubrik: Sv: Ensam[Figaro]   tor 19 jan 2017, 20:25

Aena spände alla sina muskler när hon lyssnade på Figaros berättelse. Hon var rädd, men hon ville fortsätta lyssna på den åh, så hemska berättelsen. Det var lockande men samtidigt ville hon springa därifrån, inte för att hanen i sig skrämde henne utan för att berättelsen lät så... tragisk. Aena hade svårt att ta in den, att intala sig själv att den var verklig. Det Figaro beskrev, det var ondska inte ens Aena bevittnat och hon ville inte tro på det, men gjorde det i alla fall: Hon trodde på att det fanns, eller funnits, sådant mörker. Och hon trodde; hon trodde på att det fanns ett slut till allt det mörka, hon trodde att hon kunde överleva och... fortsätta vandra utan tyngden. Hon trodde att hon än dag inte skulle tyngas utan bäras, likt Figaro.

När Figaro tystnat drog hon efter andan och tog några uppspelta steg framåt, men stannade snabbt. Hon ville krama hanen, ville säga tack, men kunde inte.
  Hon kände hur glädjen, eller snarare hopp, bubblade inom henne, i hennes bröstkorg. Och samtidigt som hon kände sig befriad av känslan, kände hur hon började hitta en väg ur det hela, var hon begränsad av den. 
  Aena var lika medveten om glädjen inom henne som älvsanden som glittrade runt henne, runt hennes vingar. Aena var lika medveten om vilka konsekvenser som fanns med att krama främlingen. Hon skulle göra honom illa, med den glittrade, oskyldiga sanden som så vackert glittrade runt hennes svarta gestalt. 
  Trots att inte ens Aena kunde förneka älvsandens skönhet så kunde hon inte heller förneka att det inte fanns något fint med glittret, och den smärta den gav upphov till.
  Därför, istället för att krama hanen höll hon avstånd mellan de båda. 
  Aena svalde hårt innan hon tog till ord.
  "Tack, Figaro." Sa hon lågt, viskade nästan orden. Vad mer kunde hon säga? Massor, men ingenting kändes rätt. Inga ord kunde tacka hanen tillräckligt för det han gjort. Istället för att prata bugade hon istället, kollade ned i marken innan hon åter rätade på sig och mötte Figaros blick.
Till överst på sidan Gå ner
Figaro

avatar


InläggRubrik: Sv: Ensam[Figaro]   ons 25 jan 2017, 11:20

Kargen hummade lågt över valpens ord. Tack. Vad hade hon att tacka för, egentligen? Inte var det någon solskenshistoria han hade kommit dragandes med. När man tänkte närmare på saken hade han nog inte gjort något annat än att vara här. Kanske räckte det. Han stramade upp sig. Ja, naturligtvis räckte det! Det räckte alldeles utmärkt, för de dagarna var förbi och de nya var här. Han var Figaro och det var återigen en ära att bara få vara i hans blotta närvaro, han var återigen storheten och visionen förkroppsligad. I hans grå gestalt bodde styrkan hos ett lejon och smidigheten hos en gasell, och i hans giftgröna ögon inte bara en intelligens svår att hitta annorstädes utan också en lömskhet, en vink om att varje handling var överlagd och varenda liten blinkning hade ett syfte att fylla. Egentligen var det inget annat än rätt att valpen tackade honom. Egentligen borde hon ha gjort det tidigare! Han hade tillfälligt låtit sig dras ner och begravt sig själv i sina tragiska barndomsminnen, men han var inte längre något barn och de åren var år han inte tänkte minnas mer, år han hade försökt förtränga och nästan lyckats, tills han sprungit på den här lilla valpen. Han hade gjort om i tankarna nu. Istället för att helt glömma bort det, skulle han ha det i bakhuvudet tills den dag kom då Klanen steg över allt annat och skärvorna av Numooriflockarna låg i blödande spillror bakom deras ryggar. Då skulle han minnas igen, och då skulle hans bröders halsar vara de första han slet av, och alla andra skulle få betala det rättmätiga priset för den skam han fått genomlida.
     "Tja, varsågod", sa Figaro, något frånvarande, som om han inte riktigt lyssnat även om han var fullt medveten om vad hon sagt. "Jag har bara försökt gottgöra ett misstag."
     Tonen var slutgiltig; man hörde på rösten att han tyckte att det började bli dags att ge sig av. Han hade för en stund ryckts ner i en svacka, men lyckats hålla huvudet över ytan och nu steg han upp ur den, starkare än någonsin. Ett besynnerligt leende klädde nu hanens grå läppar, som blev svarta längs ut. Det var svårt, nästan omöjligt, för någon som inte ägde tankeläsandets gåva, att gissa sig till vad som framkallat det där leendet, och förmodligen var det ingen som ville veta det heller. Pupillerna krympte ihop för ett kort ögonblick när han fokuserade på något långt bort i fjärran, sedan expanderade de igen när blicken lades på Aena. Han reste sig upp och log flyktigt, tankspritt mot henne, som om han redan hade gått vidare till viktigare saker.
     "Jag är rädd att jag måste gå. Men ett ska du veta: det är aldrig hopplöst. Och det är aldrig helt ute med en." Han blinkade menande åt henne, sedan vände sig den grå om och började skritta iväg över Eriinaris våta sten.

[Avslutar du? c:]
Till överst på sidan Gå ner
Aena

avatar


InläggRubrik: Sv: Ensam[Figaro]   lör 28 jan 2017, 11:08

Aena nickade snabbt och log brett mot hanen, log för första gången på länge.
  ”Jag är glad att du gjorde ett misstag, Figaro!” Sa hon glatt, något busigt till och med, i en form av "du är förlåten". 
  Det var knasigt att säga att man var glad att någon fått en att gråta! Tanken fick henne nästan att fnittra. 

  ”Mhm! Jag ska fortsätta vandra, Figaro! Jag hoppas vi ses igen!” Sa Aena innan hon vände ryggen mot honom och skuttade iväg, för att fortsätta vandra. Det är aldrig hopplöst. Det är aldrig helt ute med mig, tänkte Aena, upprepade Figaros ord mentalt och lät lyckan växa sig större i hennes hjärta. 


[Avslutat]
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content




InläggRubrik: Sv: Ensam[Figaro]   

Till överst på sidan Gå ner
 
Ensam[Figaro]
Föregående ämne Nästa ämne Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Eriinari-
Hoppa till: