Alla dessa stora drumlar överallt! Det fanns bara ben så långt hon kunde se. Och så envisades vargarna benen tillhörde att kliva på hennes svans. Med ett upprört väsande drog hon svansen till sig för säker femtioelfte gången.
    "Oj, förlåt." ursäktade den stora drummel.
Kremla blängde bara surt och hytte med näven när han gick ifrån henne. Sökande såg hon sig omkring. Hon behövde hitta Pond. Han hade bara försvunnit! Hon hade gått för att titta på några fina grejer en bit fort, och så hade han försvunnit! Så nu letade hon. Men det var svårt. För mycket vargar. För mycket dofter. För många stora vargar som bara var i vägen för henne. Så fick hon syn på honom! Eller ja, inte riktigt. Men det var en prickig varg. Och gul. Nästan. Har var ganska svart också.

Efter att ha krockat rätt in i flera ben hade hon tagit sig fram till den prickiga och klättrade klumpigt upp på honom.
    "Men stå still då!" fräste hon.
Himla oförskämt av honom att inte lägga sig ner så hon enkelt kunde komma upp på hans rygg. Ingen hyfs alls!
    Efter mycket om och men lyckades hon kravla sig upp på hans rygg. Utmattat låg hon med benen om varsin sida om honom.
    "Så, har du sett Pond?" frågade hon andfått.

Den plötsliga tyngden som slängde sig in i honom fick Umbra att vackla i sidled. Han steppade runt för att undvika att snubbla in i någon medan han återfick balansen, och vred sig för att titta på den lilla rosa varelse som plötsligt fått för sig att han var en bra klätteryta. När han försökte fråga vad hon höll på med så snäste hon åt honom att stå still. Umbra ruskade på sig, men blev inte av med den lilla räv-saken.
     När den envisa lilla saken tillslut ändå tog sig upp så fann Umbra sig i sitt öde. Han kastade en blick efter de andra Devils, och ryckte på axlarna åt dem. Han fick komma ikapp dem senare.
     "Så, har du sett Pond?"
     "Du tror inte det hade varit bättre att börja med en annan fråga?" Umbra förväntade sig inget vettigt svar. Det var trots allt en väldigt bjärt rosa räv av något slag han nu hade på ryggen. Med vingar. Små flärpar som inte kunde vara till mycket nytta. Han ruskade på sig igen, mest för att poängtera att han inte hade gått med på att hon skulle sitta på hans rygg, men hon klamrade sig kvar lika effektivt som en fästing bakom örat. Istället för att besvara frågan så bestämde sig Umbra för att det kanske var bäst att bara ignorera räven. Han satte lugnt av igen åt det håll han trodde de andra försvunnit.

    "Du tror inte det hade varit bättre att börja med en annan fråga?"
Kremla såg frågande på den felfärgade stäppvargens bakhuvud. En annan fråga? Det fanns ingenting annat hon undrade? Om han inte ville hon skulle ge honom en gåta, vilket bara vore fånigt, för hon hade inte tid för gåtor. Hon behövde hitta Pond, inte leka gåtlekar.
    "Nej, jag-" hon blev oförskämt avbruten av att han plötsligt började skaka på sig.
Envist klamrade hon sig fast på hans rygg. Hon höll på att ramla av ett par gången, men han skulle minsann inte bli av med henne så lätt!
    "Som jag sa-" kväkte hon missnöjt över att ha blivit avbruten tidigare. "så letar jag efter Pond. Han ser ut som du fast blå. Har du sett honom?"

Umbra fortsatte framåt, lugnt spanande bland vargarna runtom. Han kunde skymta Stormvind och Åskvilja längre fram. Räven pladdrade på från sin plats på hans rygg.
     "Nej", svarade han kort. När räven påbörjade ett ljud som kunde vara starten på en ny lång härva av ord så stannade Umbra och såg över axeln på henne. "Jag har inte sett din blå vän. Du får leta någon annanstans."

Hon hann inte mycket mer än andas in förrän hon blev avbruten. En sån oförskämd en! Bara avbryta henne sådär. Skäms! I en ljudlig suck andades hon ut igen.
    "Nähä, okej, hej då!"
utan förvarning gled hon av den oförskämda hannen och tog snubblande i marken. Med vinglande steg rörde hon sig i motsatt riktning, högt ropandes på Pond.

[Avslutat]